Ideologin som inte vågar säga sitt namn
Nyliberalism är vår tids kanske mest använda och samtidigt mest missförstådda politiska begrepp. Samtidigt vänder sig stora delar av högerns och vänsterns debattörer och intellektuella emot att använda begreppet för att förklara vår samtid. Den marxistiska vänstern (bland andra Kajsa Ekis Ekman)1 har ofta hävdat att tal om nyliberalism endast står i vägen för en diskussion om kapitalismen. Företrädare för högern hävdar i regel att nyliberalism bara är ett pejorativt begrepp som vänstern använder för allt som den tycker är dåligt.
Än svårare blir diskussionen om nyliberalism när det knappt finns någon som använder beteckningen nyliberal för att beskriva sin egen position. I debatten används begreppet ofta för att beteckna ett närmast anarkistiskt tillstånd där staten trätt tillbaka till förmån för marknader som ska tillåtas löpa amok, alltså en laissez faire-position som få utanför de borgerliga ungdomsförbunden företräder och knappast något som kan beteckna utvecklingen för vår samtid.2 Men nyliberalismens centralfigurer är knappat några förespråkare av en oreglerad kapitalism eller en avskaffad stat. Tvärtom.
Här grundades Mont Pelerinsällskapet, som kom att fungera som en slags nyliberal international
Startskottet för den organiserade nyliberalismen (man kallade sig själva nyliberaler fram till 1950-talet3) blev, för att göra en lång historia kort, ett möte i Paris 1938, det så kallade Colloque Walter Lippmann, där en krets pro-kapitalister kom att samlas för att formulera en ny liberalism.4
De förmodligen viktigaste frontfigurerna för den nyliberala rörelsen var Ludwig von Mises, Friedrich von Hayek och Wilhelm Röpke. Den kanadensiske historikern Quinn Slobodian har i sin forskning visat att den tidiga nyliberala rörelsen formulerades kring ett huvuduppdrag, nämligen statens omstrukturering för att rädda en kapitalism som kommit att hotas från såväl den framväxande socialismen (som man menade på ett otillbörligt sätt gynnades i Europas nya demokratier) som från den klassiska laissez-faire-liberalismens interna paradoxer och kriser. Kriser som blev än mer påtagliga efter börskraschen 1929.5
Det andra världskrigets utbrott kom dock i vägen. Det dröjde till 1947 i Mont Pelerin i Schweiz innan nyliberalerna lyckades formera sig på nytt. Här grundades Mont Pelerinsällskapet, som kom att fungera som en slags nyliberal international.6 Organisationen kom att bli den klart viktigaste för spridningen och utvecklingen av nyliberala idéer under hela efterkrigstiden. Någon nyliberal programförklaring antogs aldrig (kring ett sådant lyckades de nyliberala individualisterna inte komma överens), men ekonomen Philip Mirowski har identifierat flera gemensamma nämnare för nyliberalerna.
Marknaden och konsumenter sattes över politiken
Det första, och kanske viktigaste, av dessa principer är rent kunskapsteoretisk.7 Idén är framför allt Hayeks (som också kom att bli den nyliberala rörelsens allra viktigaste organisatör och Mont Pelerinsällskapets ordförande 1947–1961) och går ut på att marknaden är den mest effektiva informationsprocessorn som mänskligheten i sin historia har haft tillgång till. Ingen människa kan, enligt Hayek, tillgodogöra sig den kunskap som marknaden ger uttryck för. Som en direkt konsekvens av denna kunskapssyn menade man också att konkurrens var den allra viktigaste principen för styrningen av ett givet samhälle. Av denna anledning föreställdes politisk planering av i synnerhet ekonomin som omöjlig. Även för angelägenheter utanför den traditionella ekonomin bedömdes politisk och demokratisk styrning som icke önskvärd och ineffektiv. I stället måste staten skapa marknader och marknadsliknande system för att lösa problem, oavsett om det gäller driften av skolor, regler kring utsläpp eller byggnationen av vägar. Som följd menade nyliberalerna att konsumentsuveränitet, alltså idén att individers val av inköp på en marknad, är ett överlägset styrningssystem av inte bara ekonomin, men av hela samhället.8
För många europeiska nyliberaler blev EU den viktigaste institutionen för att garantera styrning utifrån nyliberala principer.
Kretsen kring Hayek förkastade också en av den tidigare liberalismens mest centrala föreställningar, nämligen att marknaden skulle vara en naturlig sfär som blomstrar bara den lämnas ifred. För nyliberalerna var statens roll för att reglera och rama in marknaden samt att garantera fri konkurrens nödvändig för att marknaden överhuvudtaget skulle ha möjlighet att överleva.9 Hur stor roll staten skulle ha, hur höga skatter som kunde accepteras eller om välfärd var bra eller dåligt var dock nyliberalerna oense om. Och den tyska grenen av nyliberalismen, den så kallade ordoliberalismen, som tidigt kom att få enormt genomslag i det direkta efterkrigstidens Västtyskland, förespråkade betydligt mer statlig intervention i jämförelse mot amerikanska nyliberaler (som Milton Friedman) vars politiska genomslag dröjde till sjuttiotalet. Gemensamt var dock att man förkastade alla tankar på en planerad ekonomi och man var direkt antagonistiska mot keynesianismen, som var den dominerande doktrinen bland ekonomer över hela västvärlden fram till sjuttiotalets oljekriser.10
Bortsett från dessa grundprinciper är det svårt att hitta historiska konstanter för den nyliberala rörelsen. Den kapitalism man tänkte sig var långt ifrån en kapitalism utan stater. I stället diskuterade nyliberalerna hur staten kunde omstruktureras så att demokratin kunde (kraftigt) begränsas utan att den helt avskaffades.11 Samtidigt diskuterades hur såväl statliga som överstatliga institutioner kunde användas för att gynna de nyliberala principerna och skydda dem mot nationalstaternas demokratiska institutioner, som man menade riskerade sprida socialism, tyranni och totalitarism som en konsekvens av en otyglad folkvilja. För många europeiska nyliberaler blev EU den viktigaste institutionen för att garantera styrning utifrån nyliberala principer.12
Tingsten varnade för socialdemokratisk diktatur
En handfull prominenta svenskar blev tidigt indragna i nyliberalismens internationella nätverk. Den liberale ikonen Herbert Tingsten deltog på det första Mont Pelerin-mötet 1947, men av personliga skäl kom han inte att bli en formell medlem i organisationen. Tingsten skulle dock under efterkrigstiden hämta inspiration från Hayeks idé att folkmajoritetens inflytande måste begränsas för att garantera liberala fri- och rättigheter. Med utgångspunkt i Hayeks tänkande argumenterade Tingsten, redan på fyrtiotalet, på sin ledarsida i DN att den socialdemokratiska expansionen av statens ansvarsområden egentligen var i färd att omvandla Sverige till en totalitär diktatur. Demokratin kunde enligt Tingstens Hayek-inspirerade argumentation endast skyddas om folket, som inte förstod riskerna med statlig planering och reglering, fick sitt demokratiska inflytande begränsat.13 Någon totalitär stat byggde de svenska Socialdemokraterna aldrig – och expansionen av statens ansvarsområden blev i stället grunden för den svenska modellen och ett av världens mest utbyggda välfärdssamhällen.
Nyliberaler var ofta så rädda för folkmajoriteters hot mot marknadssystemen att auktoritära ledare inte sällan ansågs bättre.
Den kanske mest inflytelserika (och långvariga) svenska medlemmen i Mont Pelerinsällskapet var journalisten Arvid Fredborg. Fredborg var under trettiotalet medlem i Sveriges nationella förbund, som före och under andra världskriget utvecklades i alltmer i nazistisk riktning (men han skulle också som Svenska Dagbladets korrespondent i Berlin 1943 skriva en avslöjande skildring om förhållandena i Nazityskland). Under efterkrigstiden kom Fredborg att röra sig in i den etablerade borgerligheten. Han var exempelvis med och skrev ett av Moderaternas första efterkrigsprogram. När han i mitten av femtiotalet blev aktiv medlem i Mont Pelerinsällskapet var pro-nazismen förvisso borta, men stödet till antidemokratiska regimer fanns kvar. Fredborg var bland annat en uttalad försvarare såväl av den grekiska militärjuntan (1967–1974) som av Augusto Pinochets diktatur i Chile (1973–1990) – något han skrev öppet om.14
Stödet till militärjuntorna var länge knappast kontroversiellt inom de nyliberala kretsarna. Pinochet kom att bli en pionjär för implementering av nyliberala idéer, och Hayek talade om honom som en som var att föredra framför en folkvald socialist.15
Just Arvid Fredborg är ett ypperligt exempel på en tendens som den internationella forskningen de senaste åren lyft fram, nämligen att nyliberaler ofta var så rädda för folkmajoriteters hot mot marknadssystemen att auktoritära ledare inte sällan ansågs bättre.16
Lindbeck ville ha kraftiga inskränkningar av riksdagens makt
En av de viktigaste aktörerna för det nyliberala genomslaget i Sverige var ekonomen Assar Lindbeck (1930–2020). Precis som Herbert Tingsten hade Lindbeck en bakgrund i socialdemokratin, och precis som Tingsten kom Lindbeck att lämna socialdemokratin när han menade att den hotade kapitalismens grundprinciper. Lindbeck var en anhängare av inte bara Friedrich von Hayek, men också Milton Friedman och James M. Buchanan, som blivit den nyliberala rörelsens frontfigurer från sjuttiotalet och framåt. När Lindbeck under nittiotalskrisen fick i uppdrag av regeringen Bildt att formulera ett brett åtgärdsprogram med syfte att få bukt med ”Sveriges strukturella problem” riktades hans fokus mot de demokratiska institutionerna. Lindbeck menade bland annat att folkligt inflytande och politikers klåfingrighet var två av huvudorsakerna bakom den svenska finanskrisen.
Han ansåg att de förnyade folkstyrelsen i riktning mot aktivt medborgarskap – där kärnan i medborgarskap är autonomi, pluralism och ansvarsfördelning.
Som svar rekommenderade Lindbeck, med utgångspunkt från i synnerhet nationalekonom James M. Buchanans tänkande om public choice, omfattande inskränkningar av de demokratiska institutionernas makt och inflytande. Riksdagsledamöter måste, enligt Lindbeck, få sina möjligheter att presentera lagförslag och motioner kraftigt begränsade, särskilt när det gäller förslag som leder till ökade statsutgifter som kommissionen menar bryter mot ”allmänintresset”.
I stället rekommenderade Lindbeck att riksdagen skulle göras om till en typ av revisionsinstitution, med syfte att hålla nere de offentliga utgifterna.17 Det kan påpekas att Lindbeck själv menade att de institutionella förändringar som han förespråkade inte innebar att demokratin försvagas. Han ansåg att de förnyade folkstyrelsen i riktning mot aktivt medborgarskap – där kärnan i medborgarskap är autonomi – pluralism och ansvarsfördelning. Lindbeck ville inte heller stoppa den allmänna rösträtten, fria val, organisations-, åsikts- och pressfrihet,18 men han ville begränsa folkets valda representanters inflytande.
En nyliberalt skolad elit skulle bestämma över ekonomin
Lindbeck förespråkade ett system där (nyliberalt skolade) ekonomer på Regeringskansliet skulle få möjligheter att stoppa politik som man uppfattade som ekonomiskt onyttig. Även om de direkta förslagen om att begränsa riksdagsledamöters möjlighet att presentera motioner aldrig accepterades så kom Lindbeck att öppna dörrarna för något som tidigare varit otänkbart, nämligen att ställa Riksbanken och därmed penningpolitiken bortom regeringens och riksdagens demokratiska kontroll.19 Idén motiverades med att penningpolitiken måste skyddas från folkinflytande till förmån för vad en mindre elit har bestämt är bra för ekonomin. Som ett resultat har Sverige (och andra länder som gjort liknande förändringar) övergett tanken på att med penningpolitikens hjälp hålla nere arbetslösheten. Arbetslösheten har också, menar jag som en konsekvens, därefter bitit sig fast vid historiskt höga nivåer.20
De senaste decenniernas nyliberala utveckling grundar sig på många sätt i en rädsla för vad som händer när vanligt folk genom sina folkvalda politiker och demokratins institutioner får bestämma över samhället som de lever i.
Tingsten, Fredborg och Lindbeck tillhörde tre olika generationer av svenskar som på ett eller annat sätt kom att bli indragna i den globala nyliberala rörelsen. Grundliga studier av deras relationer och med den internationella nyliberala rörelsen saknas fortfarande, men tydligt är att samtliga blev influerade av den skepsis mot demokrati som var utpräglad bland Mont Pelerinsällskapets nyliberala ledargestalter.
De nyliberala idéer som under efterkrigstiden avfärdades har idag blivit mainstream. Vi är vana vid att staten ska styra genom marknader. Få ifrågasätter att makten över penningpolitiken saknar demokratisk kontroll. Och många stämmer in när förlorarna i dagens politisk-ekonomiska system där de nyliberala idéerna dominerar, alltmer avfärdas som hopplösa losers eller” deplorables” (med Hillary Clintons ord), vars behov och viljor endast är sänken i den ”nya ekonomin”.
Det väcker också frågan om det finns skäl att granska och ifrågasätta de senaste decenniernas nyliberala utveckling, som på många sätt grundar sig i en rädsla för vad som händer när vanligt folk, genom sina folkvalda politiker och demokratins institutioner, får bestämma över samhället som de lever i.
Noter
1, Kajsa Ekis Ekman, ”Nyliberalismen: Så funkar den,” Dagens nyheter (Web), 2014, http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/nyliberalismen-sa-funkar-den/.
2, För diskussion om liberalism i Sverige, se Jesper Ahlin Marceta, ”Släpp föreställningen om ”klassisk liberalism” och ”socialliberalism”,” Liberal Debatt 4 (2021). https://www.liberaldebatt.se/2021/08/slapp-forestallningen-om-klassisk-liberalism-och-socialliberalism/.
3, Philip Mirowski, ”The Political Movement that Dared not Speak its own Name: The Neoliberal Thought Collective Under Erasure,” Institute for New Economic Thinking Working Paper No. 23 (2014), https://www.ineteconomics.org/uploads/papers/WP23-Mirowski.pdf.
4, Pierre Dardot and Christian Laval, The new way of the world : on neoliberal society (London ; New York: Verso, 2013), 44 ff.
5, Se Quinn Slobodian, ”Hayek’s Bastards: The Populist Right’s Neoliberal Roots,” Tribune, 15/6/2021, 2021, https://tribunemag.co.uk/2021/06/hayeks-bastards-the-populist-rights-neoliberal-roots. eller mer utförligt i Quinn Slobodian, Globalists : the end of empire and the birth of neoliberalism (Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press, 2018).
6, Se The Road from Mont Pèlerin, redaktörer Philip Mirowski och Dieter Plehwe (Harvard University Press, 2009).
7, Det bör dock poängteras att vissa delvis faller utanför dessa gemensamma nämnare. Milton Friedman, exempelvis, stod närmre den neoklassiska kunskapssynen än vad han stod Hayeks. Detta innebar att Friedman (med sin monetarism) tvärsäkert kunde säga att inflation alltid är en konsekvens av för stor tillgång på pengar i ekonomin. För att lösa inflationsproblemet behövde staten bara strypa tillgången på pengar. Från Hayeks sätt att se på inflationsproblemet går det inte att uttala sig med denna tvärsäkerhet om någonting, i stället måste staten implementera marknadsmekanismer så att de ”spontant” kan lösa problem. För litteratur se: Dieter Plehwe, ”Neoliberal Thought Collectives: Integrating Social Science and Intellectual History,” i The SAGE Handbook of Neoliberalism (London: SAGE Publications Ltd, 2018); João Rodrigues, ”Embedding Neoliberalism: The Theoretical Practices of Hayek and Friedman,” i The SAGE Handbook of Neoliberalism (London SAGE Publications, 2018). För en mer utförlig lista med (och diskussion av) gemensamma nämnare, se Philip Mirowski, Never let a serious crisis go to waste : how neoliberalism survived the financial meltdown (London ; New York: Verso, 2013), 50ff.
8, För en fördjupning i nyliberalismens konsumentsuveränitetsidé, se Niklas Olsen, The sovereign consumer : a new intellectual history of neoliberalism (Cham, Switzerland: Palgrave Macmillan, 2019).
9, Hayek gör en jämförelse med trafikregler, där stater sätter upp regler för exempelvis högertrafik, men inte för när varje enskild bil på vägnätet måste köra en given sträcka. På samma sätt som ett vägsystem inte kan fungera utan trafikregler föreställer sig Hayek, i tvär kontrast mot dominerande tankar i artonhundratalets ”klassiska liberalism”, att marknader inte kan fungera utan legala ramverk. På så sätt blir inte bara marknaden, men också möjligheten till frihet, beroende av en viss typ av statlig intervention. Se exempelvis Friedrich A. von Hayek, The Road to Serfdom, Routledge classics, (London: Routledge, 2001), 84-86.
10, För en utförlig diskussion av skillnaden mellan amerikansk och tysk nyliberalism, se Michel Foucault, The birth of biopolitics : lectures at the Collège de France, 1978-79, redaktör Michel Senellart (Basingstoke England ; New York: Palgrave Macmillan, 2008). Foucaults föreläsningsserie om biopolitikens födelse är något av en pionjärstudie om nyliberalism, och har beskrivits som träffande av nyliberala frontfigurer som Gary Becker. Se transkriberingen av seminariet “Becker on Ewald on Foucault on Becker American Neoliberalism and Michel Foucault’s 1979 ’Birth of Biopolitics’ Lectures”.
11, Slobodian, ”Hayek’s Bastards: The Populist Right’s Neoliberal Roots.”
12, Slobodian diskuterar detta utförligt i Slobodian, Globalists : the end of empire and the birth of neoliberalism. Notera dock att delar av den nyliberala rörelsen var skeptisk till EU och i stället förespråkade institutioner som på global nivå, i synnerhet GATT (eller det allmänna- tull och handelsavtalet) kunde garantera nyliberal styrning. Ordoliberalen Ernst-Joachim Mestmäcker beskrev exempelvis Rom-fördraget som en realisering att tvinga stater till att följa ”konstitutionellt garanterade legala principer”. Slobodian, Globalists : the end of empire and the birth of neoliberalism, 212-17.
13, Leif Lewin, Planhushållningsdebatten (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1967), 304-05. (Artikeln som Lewin hänvisar till går att hitta i DN 11.8.1948.)
14, Se Joakim Bröms kandidatuppsats i historia ”Arvid Fredborg som nyliberal”, Lund, 2015, 39-40.
15, Hayek utvecklar resonemanget genom att understryka att man måste skilja mellan auktoritarism och totalitarism. En auktoritär regim, som Pinochet-juntan, kan vara liberal så länge den företräder vissa liberala grundprinciper. I en intervju om Chile 1981 sa Hayek exempelvis att “en diktatur kan begränsa sig själv och en diktatur som begränsar sig kan i sin politik vara mer liberal än en folkvald församling som agerar utan gränser”. Karin Fischer, ”The Influence of Neoliberals in Chile before, during, and after Pinochet,” in The Road from Mont Pèlerin, ed. Philip Mirowski and Dieter Plehwe (Harvard University Press, 2009), 327-28. För Hayeks resonemang om ”liberal diktator”, se Slobodian, Globalists : the end of empire and the birth of neoliberalism, 277.
16, Förutom ovanstående exempel, se hur von Mises gav stöd till den italienska fascismen och hur Röpke gav stöd till apartheid-regimen i Sydafrika. Slobodian, Globalists : the end of empire and the birth of neoliberalism, 277. Quinn Slobodian, ”The World Economy and the Color Line: Wilhelm Röpke, Apartheid, and the White Atlantic ” German Historical Institute Bulletin Supplement 10 (2014).
17, Detta är några av de centrala förslagen i ur den så kallade Lindbeckutredningen från 1993. Se Assar Lindbeck et al., Nya villkor för ekonomi och politik ((SOU 1993:16) Stockholm: Finansdepartementet, 1993), 160.
18, Det kan dock poängteras att Lindbeck ville garantera att journalister förstod nyttan av den nyliberala politiken, som Lindbeck menade företrädde ”allmänintresset”, och kommissionen förslog som en konsekvens en reform av journalistutbildningen. Idén om pressfrihet, precis som den generella nyliberala frihetsidén, inbegriper, som jag diskuterat ovan, stora mått av statlig intervention. Lindbeck et al., (SOU 1993:16), 175.
19, Lindbeck et al., (SOU 1993:16), 167-68.
20, Arbetslösheten har aldrig tagit sig ner till de låga nivåer som rådde innan inflationsbekämpning blev huvudprioritet för en oberoende riksbank. Före nittiotalets finanskris låg arbetslösheten på runt två procent. Idag har den bitit sig fast runt åtta procent. Detta kan delvis förklaras med den idag dominerande idén om jämviktsarbetslöshet, där arbetslöshet bara anses vara problematisk så länge den inte är inflationsdrivande. Idén är hämtad från Milton Friedman.