Det verkar bli Magdalena Andersson, eller som hon nu skildras – den arga, långsinta och envisa kvinnan Magdalena Andersson – som ska komma att bli Socialdemokraternas nästa partiledare, och därmed Sveriges statsminister. Är det helt fel av mig att vara ointresserad av Magdalena Anderssons personlighet när hon ska bli Sveriges mäktigaste människa?
Jag har alltid varit förtjust i begreppet språkrör. Språkrör, ett rör för språket, en partipolitikens förlängda arm. Begreppet signalerar varken något ledarskap eller att politikern på posten skulle ha, eller ens behöva ha, personlighet. Nej, ett språkrör, i ordets bokstavliga mening, tar partiets språk genom det rör som är hela dennes professionella väsen och delar det med väljarna. Det är en beskrivning av en partipolitisk utopi. En värld där sakpolitiken står i fokus.
Men i frågan om huruvida Magdalena Andersson är statsministermaterial domineras debatten av kommentarer och spekulationer om hennes lynne. Är hon för envis, för långsint, för arg?
I Politikbyrån (SVT 8/9) vigdes programmet, döpt till Bulldozern, helt åt Magdalena Andersson. Bland annat försöker panelmedlemmen Henrik Torehammar desperat redan nu utkristallisera vilken som kommer att bli den definierande berättelsen om Magdalena Andersson. Inte nog med personfixering, utan han vill dessutom föregå historien. Programredaktionen har också pratat med en rad källor ”som på olika sätt funnits nära Magdalena Andersson” för att kunna måla upp en bild av henne. En rad påståenden om hennes lynne, personlighet eller hennes relation till Annie Lööf kavlas ut. Vad ska vi egentligen göra med det mer än gotta oss? Utöver ett kort resonemang huruvida hon är vänster eller höger får vi inte veta vad väljarna kan förvänta sig av henne politiskt.
Jag kan inte låta bli att gilla det direkta i en statsminister som sannolikt aldrig ens hört begreppet medieträning.
Ett folkhem utan medieträning
I dokumentären om Sveriges längst sittande statsminister, Tage Erlander – makten och sanningen, skildras Erlander, genom hans dagboksanteckningar, som en känslig person med sviktande självförtroende. Det är intressant i historieskrivningen, och bör nog vara det först i just historieskrivningen, för att samtiden ska kunna fokusera på den faktiska politiken.
Det är med dagens ögon rörande att se de första minuterna av partiledarutfrågningen av Tage Erlander inför valet 1968, då han uppmanas ge råd till ett ungt par med för hög hyra och hans resonemang slutar i att ”de får naturligtvis försöka att på annat sätt skaffa sig en bostad”. Mottagandet av uttalandet var väl inte i varmaste laget, men jag kan inte låta bli att gilla det direkta i en statsminister som sannolikt aldrig ens hört begreppet medieträning. Han sitter ju bara där och ser lite stel och pompös ut, vilket kanske inte är ett problem för Sverige. Kylan strider på många sätt mot den bild av Erlander som postumt målas upp i dokumentären. Ett tecken på hur personlighet är svårare att tolka än sakpolitik – en skattehöjning är en skattehöjning, men ett vredesutbrott beror inte nödvändigtvis på dålig personlighet.
Det kan vara skadligt att vara en personlighet
Att vara en politisk ledare kommer med en folkvald rätt att utöva makt och använda det ledarskap som man har givits till att få igenom sina idéer. Men jämsides med detta är makten inför vad som styr agendan begränsad eftersom också andra önskar styra den. Detta beskriver Bengt Jacobsson i antologin Ledarskapsboken (2009). Addera till detta att man tjänar medborgarna, och de kräver en viss transparens. För att lyckas balansera alla dessa faktorer är symbolpolitik en tydlig väg att gå. Ett taktiskt inplanerat sjukhusbesök signalerar tillgänglighet, samtidigt som det riktar fokus mot välfärdsfrågor.
Alla vittnesmål om Magdalena Andersson pekar hittills mot att hon är en kvinnlig motsvarighet till en rak och lite bufflig socialdemokratisk gubbe.
I en text från 2019 skriver Anna Kinberg Batra, Ingalill Holmström och Mats Jutterström, alla då med uppdrag vid Handelshögskolan i Stockholm, om hur Jacobssons teorier går att översätta till en mer digitaliserad tid. Deras sista slutsats handlar om personfixering i politiken. I det svenska politiska landskapet har ledarskap historiskt haft stark anknytning till kollektivet, oavsett parti, men de beskriver i texten också att fixeringen vid den enskilda ledaren har ökat, vilket gör politikern, och indirekt partiet, i fråga känsligare för var medias fokus hamnar.
För att dra det till sin spets kan man säga att det inte längre räcker att besöka ett sjukhus och därigenom belysa välfärdsfrågor, om man samtidigt har lite dålig uppsyn när kamerorna fångar en där.
Politik eller politiker?
Magdalena Anderssons har varit finansminister i två mandatperioder utan något större rabalder. Det är väl mer intressant än faktumet att nationalekonomen John Hassler ska ha blivit utskälld av henne 2015. Alla vittnesmål om Magdalena Andersson pekar hittills mot att hon är en kvinnlig motsvarighet till en rak och lite bufflig socialdemokratisk gubbe, och de har historiskt sett varit framgångsrika, från Erlander till Göran Persson. Eftersom det har tagit så lång tid för Sverige att få en kvinnlig statsminister borde väl Sverige om något då uppskatta en som påminner mer om en Tage Erlander-typ. Så får vi väl, om väljarkåren visar sig uppskatta henne, läsa om Anderssons lynne i hennes dagbok om 50 år.
Politiker befinner sig i ett ingenmansland där de slipas till opersonlighet, men med ständiga krav på att vara personliga. Vad det innebär att välja en ny partiledare borde handla om att välja ett språkrör, bokstavligen. Patos är alltid det lättaste att ta in, men i partipolitikens anda, att gruppen trumfar jaget, har jag kommit att bli en stark anhängare av personligheter som vågar vara enbart politiker, såväl i plenisalen som Carina Bergfeldts soffa. Personligheter kan de få ha privat.