Mitten über alles i tysk politik

Men i bakgrunden förs också en diskussion om regeringsbildningen, och i takt med att nya opinionsundersökningar aktualiserar partiernas ställning gentemot varandra hålls spekulationerna om olika regeringskonstellationer vid liv. För en svensk betraktare kan mångfalden av alternativ verka besynnerlig. I stället för på förhand klart uppdelade regeringsalternativ samlade runt de två största partierna CDU/CSU och SPD, går partierna till val ensamma, vilket föranleder flera möjliga scenarion inför regeringsbildningen efter valet. Endast en sak kan säkert uteslutas: all form av samarbete med högernationalistiska Alternative für Deutschland (AfD). Att det finns en dragning till det politiska landskapets mitt belyses dock allra bäst av att Tysklands nuvarande regering utgörs av en storkoalition, Große Koalition, även kallad GroKo, bestående av krist- och socialdemokrater. 

Det är inte bara ur svensk synvinkel som en sådan storkoalition väcker uppseende. Under stora delar av tysk efterkrigstid har den också förefallit otänkbar. Efter andra världskrigets slut och förbundsrepublikens bildande kom CDU/CSU och SPD snabbt att utvecklas till stora partier, så kallade Volksparteien, och därmed också till antagonister. Ett tredje och betydligt mindre parti, liberala FDP, kom under många år att inneha rollen som vågmästare och som kompletterande regeringsparti åt antingen CDU/CSU eller SPD. Ett noterbart undantag från denna regel är den storkoalition som trädde in efter att regeringssamarbetet mellan CDU/CSU och FDP havererat 1966. Först på 1980-talet, i spåren av miljö- och fredsrörelsen, etablerade sig De Gröna som fjärde parti, efter att ha justerat sin tidigare självbild som utomparlamentarisk rörelse. Därmed fick också blockpolitiken starkare fäste med å ena sidan ett borgerligt block bestående av CDU och FDP, och å andra sidan ett rödgrönt block bestående av SPD och De Gröna. Resultatet blev ett fyrpartisystem som kom att råda under ytterligare ett par decennier.

Merkel gjorde GroKo OK

År 2005 innebar ett trendbrott. Inte bara tillträdde Angela Merkel som första kvinna och östtysk som förbundskansler, utan bildade dessutom regering genom en okonventionell storkoalition tillsammans med SPD. Förutsättningarna då tillät inte mycket annat. Det socialistiska partiet Vänsterpartiet PDS, efterföljare till det tidigare statsbärande partiet i DDR, tog sig nämligen in i parlamentet, och eftersom de ansågs politiskt oberörbara lämnades de tidigare etablerade blocken utan någon egen majoritet. Efter att FDP och De Gröna avböjt blocköverskridande uppgörelser återstod bara storkoalitionen som alternativ.

Så inledde Angela Merkel sin period som kansler. När hennes tid på posten nu efter fyra mandatperioder ska summeras görs många kommentarer om hennes förenande roll på politikens världsscen, som konstant i Europas centrum medan andra länders ledare kommit och gått. Det är lätt att förbise att denna förståelse av hennes inflytande också gäller inrikespolitiskt; i stället för driven ideolog har hon gjort sig känd som pragmatiker i politikens mitt, och som en följd har storkoalitionen mellan krist- och socialdemokrater nu utgjort Tysklands regering i 12 av Merkels 16 år vid makten.

Samtidigt som det tyska politiska landskapet öppnades upp förstärktes blockpolitikens betydelse i Sverige.

Vid en tillbakablick framstår tidpunkten för Merkels tillträde som en brytpunkt mellan tysk och svensk syn på regeringsbildande och blockpolitik; medan de tyska partierna sökt samarbeten med tyngdpunkt i mitten har Sveriges politiska landskap i stället varit kluvet. För medan Merkels första storkoalition tog form i Tyskland 2005, tog politiken på andra sidan Östersjön en annan riktning. Där bildade Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet vid samma tidpunkt Alliansen, ett på förhand väl definierat borgerligt regeringsalternativ som gick till val 2006 med ett gemensamt manifest. Samtidigt som det tyska politiska landskapet öppnades upp förstärktes blockpolitikens betydelse i Sverige.

I Sverige skulle Merkels politik kallas mixtra med demokratin

Även om Alliansen numera är upplöst, kvarstår den politiska kulturen med två åtskilda block som står i opposition till varandra. När de senaste årens politiska utveckling tvingat Sveriges riksdagspartier till delvis nya ställningstaganden, har fokus därmed varit vilken sida av blockpolitikens skiljelinje som Liberalerna och Centerpartiet velat ställa sig på. Annie Lööfs rop på breda uppgörelser liknande de i Tyskland har vunnit föga gehör. Därmed förblir en svensk storkoalition med bland annat socialdemokrater och moderater otänkbar. I stället gör sig blockpolitikens starka ställning i Sverige lätt påmind, som nyligen när Ulf Kristersson menade att de blocköverskridande uppgörelserna decemberöverenskommelsen och januariavtalet innebar att ”mixtra med demokratin”.

Kommer Angela Merkels strävan mot politikens mitt nu att gå i arv till nästa generations politiker? En del talar för det. För visst valdes Armin Laschet till kristdemokraternas ledare och kanslerskandidat just för att han var den som påminde mest om Merkel, trots svagt stöd från befolkningen.¹ CDU/CSU hade ju kunnat välja andra namn, och därmed ny riktning. Och visst gör också Olaf Scholz sitt bästa för att efterlikna Merkels stil och framtoning i den pågående valrörelsen. Det ska dock tilläggas att hans parti SPD sedan 2013 inte längre kategoriskt utesluter samarbete med vänsterpartiet Die Linke, och att Scholz inför valet visat sig ovillig att helt stänga dörren vänsterut. En vänsterlutande röd-röd-grön regering går alltså inte helt att avföra från spekulationerna.

Oviss tysk höst

Oavsett det tyska valets exakta utgång väntar svåra och sannolikt också långdragna regeringsförhandlingar. Efter valet 2017 dröjde det sex månader innan SPD motvilligt ingick i en ny storkoalition. Nu tyder opinionsmätningarna dessutom på att det inte skulle räcka med två, utan i stället krävas tre partier för att få till stånd en regering. Vad gäller regeringsförhandlingarnas karaktär finns det alltså ändå likheter mellan Sverige och Tyskland. Men medan den senaste tidens svenska politiska händelser har utmärkts av regeringskris och därpå ånyo hotande regeringskris,² där beskrivningar av ”det låsta läget” utgjort kärnan i varje politisk kommentar,³ lämnar Angela Merkel efter sig ett öppet politiskt landskap där svaret på den tyska regeringsfrågan är mer ovisst än någonsin.