Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Kultur |

Regeringen mörkade sanningen om Afghanistankriget

Regeringar av olika färg har motiverat kriget i Afghanistan med att Sverige skulle göra skillnad för landet. Men de verkliga skälen var andra, menar Wilhelm Agrell. Här besöker Fredrik Reinfeldt den svenska ISAF-styrkan i norra Afghanistan 2009. Foto: Henrik Montgomery/TT

Svensk försvarspolitik och en vilja att visa sig som trovärdig partner till USA var viktigare faktorer för insatsen i Afghanistan än omsorg om det plågade landets framtid.

När USA tog till en strategi för upprorsbekämpning som hade använts i Vietnam och kolonialtidens Algeriet mörkade regeringen sanningen för riksdagen och det svenska folket. Det skriver Wilhelm Agrell på årsdagen av den 11 september.

Av Wilhelm Agrell | 11 september 2021
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
ProfilLästid 17 min Skärmläsarvänlig
I korthet
Vad uppnådde Sverige i Afghanistan? Kanske är denna fråga som de senaste veckorna skärskådats och nagelfarits av kommentatorer, politiker och veteraner på ett grundläggande plan fel ställd. Den utgår från att det fanns något slags mål som den svenska insatsen under nästan två decennier styrdes av, att Sverige som en aktiv aktör verkligen strävade efter att uppnå något, det som ofta med stolthet sammanfattades i slagordet Göra skillnad. Men kanske förhöll det sig tvärtom, att den officiella målsättningen var något sekundärt, en politisk överbyggnad på en insats som styrdes av helt andra faktorer och som i realiteten hade mycket lite med det framtida Afghanistan att göra. Afghanistan framstår med en sådan tolkning snarare som ett medel än ett mål.

Européerna ville visa sig som trovärdiga allierade till USA

Allting tog sin början på hösten 2001 efter de förödande terrorattackerna i USA. Det var välkänt att Al Qaida hade sina baser i Afghanistan och att dess ledare Usama bin Laden länge hade kunnat lokaliseras dit tack vare den satellittelefon som han använde. Målet för den amerikanska vedergällningen var därför givet, men det fanns från amerikanskt håll inget intresse för att ockupera landet. I stället myntades på ett tidigt stadium termen Det lätta fotavtrycket. USA skulle sända in specialstyrkor och med flyg- och robotangrepp understödja talibanregimens motståndare i den så kallade Norra alliansen. Detta var en väl beprövad taktik från rader av statskupper och konflikter efter 1945. USA ville inte låsas fast i en långvarig ockupation eller något tids- och resurskrävande statsbyggande. Afghanistan var trots allt bara ett kortvarigt förspel till den egentliga konfrontation som redan fanns i de strategiska planerna – invasionen av Irak och störtandet av Saddam Hussein.

Vad som avhandlades i ett möte mellan amerikanska ambassaden och svenska försvarsdepartementet är hemligstämplat.

Just därför var USA samtidigt angeläget att få med sig med sig andra länder som var villiga att delta på amerikanska villkor och som kunde ta på sig efterbörden i Afghanistan. Storbritannien var tidigt med i operationen, men också Nato-länderna Danmark och Norge blev under hand uppmanade att delta. USA begärde inte att Nato:s kollektiva säkerhetsåtagande skulle aktiveras men både på danskt och norskt håll valde man att se saken så; skyddsmakten USA hade begärt assistans och genom att tillmötesgå denna begäran hade man agerat i Nato-stadgans anda och visat sig vara en trovärdig allierad och därmed gjort en investering för framtiden, en insättning i ”förstärkningsbanken”.

:

Men det var inte bara Danmark och Norge som fick denna förfrågan och resonerade på detta sätt. Också Sverige kontaktades, men vad som avhandlades i ett möte mellan amerikanska ambassaden och svenska försvarsdepartementet är hemligstämplat. Resultatet blev i vart fall att Sverige i december 2001 beslöt att skicka ett specialförband på omkring 45 man till Kabul för att som det uttrycktes stödja de afghanska myndigheterna med säkerhetsarrangemang i det tomrum som uppkommit sedan talibanregimen tycktes ha imploderat och försvunnit.

Det svenska specialförbandet sågs som ett kortvarigt åtagande och ett sätt att ”visa flaggan” och demonstrera att Sverige kunde vara snabbt på plats, detta i motsats till den senfärdiga insatsen i Kosovo ett par år tidigare. Den lilla svenska styrkan skulle enligt den första i raden av regeringspropositioner stå under brittiskt befäl, och uppdraget beskrevs som övervakning, patrullering och rekognoscering.

”Fredsstyrkan” som inte visste vad den skulle göra

Det som i efterhand är iögonfallande är det som inte finns med i det svenska beslutet. Utrikesministern hade tidigare hänvisat till minröjning och humanitära insatser, men detta nämndes nu inte, annat än indirekt i konstaterandet att ett förbättrat säkerhetsläge var en förutsättning för effektivt bistånd i landet, en formulering som sedan skulle återkomma i alla därpå följande beslut om svenska Afghanistan-insatser. Samtidigt beskrevs den av FN instiftade International Security Assistance Force – ISAF – som en ”fredsstyrka”, och Sveriges deltagande betecknades som ett sätt att ”visa att Sverige aktivt är berett att ta ett ansvar för FN:s fredsarbete i Afghanistan”.

Varken FN-resolutionen eller det svenska beslutet gav alltså någon närmare vägledning om vad det svenska engagemanget mer konkret förväntades uträtta och vad det var Sverige hade gett sig in på. Var operationen en fredsframtvingande kapitel VII-mission eller en fredsbevarande insats? Oklarheten på denna punkt bottnade möjligen i att ingen egentligen visste vad som skulle förväntas av den internationella militära närvaron och hur situationen i Kabul och dess omnejd skulle komma att utvecklas.

Det svenska deltagandet i Afghanistan fortsatte på en symbolisk nivå och med ett vagt syfte. Det fanns på detta tidiga stadium inga planer på ett mer långvarigt eller omfattande svenskt militärt engagemang. Något sådant var inte heller aktuellt ur ett bredare perspektiv. Den internationella militära närvaron var begränsad till Kabul-området och hade till uppgift att assistera de nya afghanska myndigheterna, vilka i praktiken var de gamla krigsherrarna från Norra alliansen och deras folk. USA deltog inte aktivt i detta utan överlät uppgiften åt sina partner, samtidigt som man fortsatte jakten på Al Qaida i gränsområdena mot Pakistan.

Regeringen slog nu uttryckligen fast att det svenska bidraget inte fick innefatta ”aktivt deltagande i väpnade insatser”.

Den svenska styrkan bedrev civil-militär patrullering i Kabul-området med så kallade CIMIC-team under åren 2002–2004. Läget var lugnt, och sjukdomar och dålig hygien sågs som ett större hot än fientligheter. Den lilla svenska kontingenten var lågt prioriterad också i Stockholm, och framställningar om att få bättre skyddade fordon klingade ohörda.

Först under hösten 2004 började den internationella styrkans uppgifter förändras och utökas till området utanför huvudstaden där talibanerna sakta började bli aktiva igen. USA var fortfarande inte intresserat av något större engagemang, all kraft gick nu åt till att bekämpa det uppblossande upproret i Irak, där man också trott att en militär promenadseger skulle leda till smidig regimförändring och stabilitet.

Sverige var för sin del vid det laget på god väg att avveckla engagemanget i Afghanistan; bara 16 befattningshavare skulle bli kvar och dessa skulle enbart syssla med stabsuppgifter medan all patrullverksamhet skulle upphöra. Regeringen slog nu uttryckligen fast att det svenska bidraget inte fick innefatta ”aktivt deltagande i väpnade insatser”. Afghanistanoperationen såg att för svensk del ta slut innan den ens egentligen hunnit börja.

Afghanistan blir testplats för Sveriges nya insatsförsvar

Men bara ett par månader senare gjorde regeringen helt om. Nu skulle den svenska insatsen i stället skalas upp med flerfaldigad personalstyrka och helt andra ambitioner. Man skulle avveckla den dittillsvarande lågaktiva verksamheten i Kabul-området och i stället satsa på att etablera en närvaro i norra Afghanistan kring Mazar-e-Sharif. Flera samverkande faktorer låg bakom detta skifte. Det mest uppenbara var en förändring och utökning av den internationella styrkans mandat och operationsområde. Här skulle så kallade Provincial Reconstruction Teams, eller PRT, inrättas som lokala utposter och som samordnare av civilt och militärt understöd till de lokala afghanska myndigheterna, som fortfarande i huvudsak utgjordes av de tidigare krigsherrarnas handgångna män.

Den svenska Försvarsmakten var mitt inne i i turbulent omstöpning där det gamla totalförsvaret skulle snabbavvecklas, eftersom det inte längre ansågs behövas.

Den andra faktorn som låg bakom skiftet hade inte sin bakgrund i Afghanistan utan i Stockholm. Den svenska Försvarsmakten var mitt inne i i turbulent omstöpning där det gamla totalförsvaret skulle snabbavvecklas, eftersom det inte längre ansågs behövas. I stället skulle ett betydligt mindre insatsförsvar byggas upp med huvuduppgift att delta i internationella operationer i fredsbevarande eller stabiliserande syfte. Efter en kartläggning av möjliga uppgifter som utfördes inom Regeringskansliet kom man fram till att man nu borde söka efter en ”lämplig form för en svensk regional insats i Afghanistan”. Ett erbjudande från Storbritannien att låta svenskarna gå bredvid i norra Afghanistan passade därför de nyvaknade svenska ambitionerna. När britterna efter ett par år skulle förflytta sina trupper till Helmand och det allt intensivare kriget mot de återuppståndna talibanerna kunde Sverige i mars 2006 ta över huvudansvaret.

Den fredliga imagens höga pris

Liksom tidigare i Kabul-området var syftet med den svenska insatsen i norr vagt formulerad. Från regeringen talade man i allmänna ordalag om att ”tillhandahålla säkerhetshöjande närvaro och militär och civil närvaro med lokala befälhavare”. Någon större riskökning förutsågs däremot inte. Norra Afghanistan bedömdes som lugnt, talibanerna var bortjagade och krigsherrarna var nu generaler och polischefer i de fyra provinser där Sverige hade påtagit sig rollen som Lead Nation.

”Hur skulle det uppfattas om vi kom i bepansrade fordon som Stridsfordon 90 eller Sisu” frågade den ansvarige generalen i Högkvarteret och fick medhåll av dåvarande ÖB Håkan Syrén.

Konkret började därmed en ny fas av den svenska Afghanistanoperationen men efter i huvudsak samma linjer som tidigare. Militära observatörsteam, så kallade MOT-team, skulle röra sig runt i det vidsträckta ansvarsområdet och förväntades genom att visa närvaro och besök hos lokala chefer åstadkomma den säkerhetshöjande effekt som regeringen refererat till. Ute på fältet var det överlag lugnt, men detta lugn kunde också vara förrädiskt. Den 25 november 2005 utsattes en svensk kolonn utanför basen i Mazar-e-Sharif för ett vägbombsattentat och två personer dödades, de första svenska stridsrelaterade dödsoffren i Afghanistan.

Kistan med den stupade soldaten Kenneth Wallins kvarlevor lastas i ett stridsfordon för transport till flygplatsen, Afghanistan 2010. Foto: Wilhelm Guldbrand / TT.

De anfallna svenskarna hade färdats i opansrade terrängfordon, på samma sätt som de svenska MOT-teamen. Skyddsnivån var låg, något som gång på gång påtalades från cheferna i fält men också av besökande högre officerare. Gensvaret från Stockholm var dock negativt. Nya pansarskyddade fordon skulle bli en dyr affär, men det kunde också riskera att solka bilden av den svenska närvaron som en fredsoperation. ”Hur skulle det uppfattas om vi kom i bepansrade fordon som Stridsfordon 90 eller Sisu” frågade den ansvarige generalen i högkvarteret och fick medhåll av dåvarande ÖB Håkan Syrén.1

Felet fanns inte i Afghanistan utan i Stockholm

Termen Provincial Reconstruction Team angav att huvudsyftet med verksamheten ute i de olika landsdelarna skulle var civil snarare än militär. De militära elementen skulle främst vara en skyddsstyrka som skulle göra den egentliga verksamheten möjlig, att återuppbygga landet och lägga grunden för fungerande vitala samhällsfunktioner. Desto märkligare var att den svenska styrkan varken hade de erforderliga resurserna eller ens uppdraget att göra något konkret i detta senare avseende. De svenska teamen patrullerade till fots kring sin bas eller gjorde bilburna bybesök runt om i provinserna, men inga större och substantiella utvecklingsprojekt genomfördes, något som flera officerare påtalade men utan att kunna göra mycket åt saken. I vissa fall genomfördes improviserade hjälpåtgärder genom frivilliga insatser eller med medel ur förbandschefernas kassor för oförutsedda utgifter.

Bakom detta låg ett fatalt glapp i den samlade svenska insatsen. Försvarsmakten organiserade och ledde svenskarnas PRT. Det stora svenska utvecklingsbiståndet gick däremot till Afghanistan som nation och kanaliserades via myndigheterna i Kabul och hade litet eller obefintligt genomslag i de norra provinserna. Trots att detta problem på ett tidigt stadium blev uppenbart och påtalades av förbandschefer och externa granskare tycktes det omöjligt att göra något åt saken. Felet fanns inte i Afghanistan utan i Stockholm, där fackmyndigheterna och departementen uppvisade en oförmåga till reell samverkan.2

Svenskarnas militära tillkortakommanden blir tydliga

Ute i insatsområdet fortsatte de militära komponenterna att fungera som en skyddsstyrka med oklart syfte och samtidigt samverka med de lokala afghanska säkerhetsstyrkor, vars pålitlighet och egna agendor var ett ständigt osäkerhetsmoment. Över hela Afghanistan pågick samtidigt en successiv försämring av säkerhetsläget, där överfall och småstrider spred sig från de södra delarna av landet upp till de provinser som utgjorde svenskarnas ansvarsområde. Skyddsstyrkans rent militära tillkortakommanden blev nu också tydliga. Även om Afghanistan vuxit till det helt dominerande svenska internationella åtagandet så var styrkan otillräcklig för att kunna kontrollera utvecklingen i ett så vidsträckt och svårtillgängligt  område som man tagit på sin lott. Och ju mer hotnivån stegrades desto större resurser bands upp till att skydda egna underhållstransporter och andra förflyttningar, också sedan man sent omsider börjat få pansarskyddade fordon.

Själva den internationella militära insatsen ändrade också karaktär på ett avgörande sätt. USA hade låtit sina partner ta hand om ISAF och själv koncentrerat sig på bekämpandet av Al Qaida och andra väpnade motståndare längs gränsen mot Pakistan, det som sedan hösten 2001 gick under benämningen Operation Enduring Freedom, eller OEF.

Men med ökande väpnat motstånd i flertalet provinser blev denna åtskillnad alltmer hämmande ur ett amerikanskt perspektiv, och man beslöt att ta kontrollen över hela den militära insatsen.

USA tar till strategi från Vietnamkriget

Från 2007 och framåt var det dock inte det internationella samfundets planer eller de uppdaterade versionerna av ISAF:s operationsorder som i sista hand styrde utvecklingen, utan konfliktens inneboende dynamik. Uppror möttes med upprorsbekämpning, i Afghanistan som i hundratals tidigare väpnade koloniala, regionala eller revolutionära konflikter sedan andra världskriget. Först skedde det improviserat, men i takt med att stridsinsatser och förluster ökade tvingades ledningen för ISAF inse att missionen glidit över i en fullskalig inre väpnad konflikt, där den skiljelinje som man tidigare trott på mot terroristbekämpning inte längre var giltig. Om ISAF skulle kunna hantera den alltmer försämrade situationen och vända utvecklingen måste det till en nystart med större resurser, men också ett annat strategiskt tänkande där det tidigare otänkbara och historiskt belastade begreppet Counter Insurgency Warfare (COIN) utgjorde grunden.

2009 stod det klart för den då nytillträdda Obama-administrationen att Afghanistanoperationen ur ett amerikanskt perspektiv var inne i en återvändsgränd. Med stigande förluster var det bara en tidsfråga innan mönstret från Irak skulle upprepa sig, att land efter land tackade för sig och lämnade alliansen tills USA och dess politiskt närmaste bundsförvanter stod ensamma kvar och till sist tvingades gå med på att lämna landet utan några garantier för fortsatt militärt och politiskt inflytande. Valet blev att satsa på en snabb upptrappning för att knäcka motståndet – The Obama Surge.

Lyder USA:s order

USA tog raskt kommandot i Afghanistan, och ISAF kom i fortsättningen att ledas av en amerikansk fyrstjärnig general. Chefsbefattningen var inte enbart symbolisk utan återspeglade också den snabba ökningen i det amerikanska militära engagemanget. Det som börjat som en uttalat icke-amerikansk multinationell styrka gled därmed alltmer ihop med OEF, speciellt sedan båda insatser inordnats under samme chef.

För Sverige och övriga deltagare i ISAF kom skiftet som ett diktat. Varken den svenska regeringen eller försvaret hade möjlighet att påverka den nya strategi som i stället kom i form av nya operationsorder längs kommandokedjan. Den svenska kontingenten kunde naturligtvis kallas hem, men allt som dittills uppnåtts i form av trovärdighet som partner skulle då riskera att gå förlorat och förmodligen mer därtill. Man hade bokstavligt talat tagit fan i båten och han satt nu med ett fast grepp om rodret.

Det var krigets lagar som i fortsättningen rådde, men denna våldsanvändning var väsensskild från den bild av en freds- och biståndsoperation som presenterats för den svenska allmänheten och som försvarets informatörer på alla sätt försökte vidmakthålla.

Med skiftet till upprorsbekämpning måste den svenska militära insatsen skalas upp, framförallt i fråga om skydd och eldkraft. Borta var de tidigare invändningarna mot att uppträda i pansarskyddade fordon. På det slagfält som nu avtecknade sig var opansrade fordon otänkbara ute i operationsområdet. Men också insatsreglerna, principerna för våldsanvändning, måste förändras. Dittills hade svensk personal haft order att undvika väpnad strid och vid eldöverfall försöka dra sig ur så fort som möjligt. COIN förutsatte ett mer offensivt taktiskt uppträdande, där motståndare kämpades ner även om de retirerade så länge de inte sträckte vapen. Det var krigets lagar som i fortsättningen rådde, men denna våldsanvändning var väsensskild från den bild av en freds- och biståndsoperation som presenterats för den svenska allmänheten och som försvarets informatörer på alla sätt försökte vidmakthålla.3

Regeringen för riksdagen bakom ljuset

Skiftet till upprorsbekämpning och det från Algerietkriget och Vietnam ökända begreppet Counter Insurgency Warfare gjorde att klyftan mellan svensk politisk och militär retorik och de faktiska operationerna i Afghanistan blev allt större och krävde en tillrättalagd bild som antog drag av desinformation. Från den svenska regeringens sida framhölls skiftet av strategi som en effektivisering och något som underlättade samordningen med de afghanska myndigheterna. De militära förstärkningar som gjordes doldes med en formulering om att förbandets materiel och struktur fortsatt anpassades för att kunna verka inom hela det operativa området, utan att innebörden av detta vaga begrepp redovisades. I stället undvek regeringen att ens nämna begreppet Counter Insurgency Warfare och talade i stället vilseledande om den nya amerikanska strategin som ett sätt att arbeta närmare civilbefolkningen, något som beskrevs som att amerikanerna därmed närmade sig det synsätt som svenskarna hade.4 Svart blev här till vitt och riksdagen och allmänheten fördes bakom ljuset.

Ett luftslott som kunde säljas in på hemmaplan

Ingenting bestående uppnåddes med The Obama Surge, eller den som transitering maskerade nedtrappning som successivt följde åren därefter. Alla lämnade det afghanska projekt som aldrig varit genomtänkt och heller aldrig haft några förutsättningar att lyckas. Den amerikanska oviljan att satsa på statsbyggande efter 2001 underlättade visserligen fortsatt fragmentering och talibanrörelsens återkomst, men denna process fortsatte också sedan ISAF utvidgats och deltagarländerna mångdubblat sina satsningar. Inte heller de amerikanska styrkornas Surge tycks i Afghanistan ha gett samma slags låt vara temporära stabilisering som i Irak. Den militära styrkeinsatsen blev bokstavligt talat ett slag i luften därför att den inte kunde kopplas till någon verklig politisk process och följaktligen inte åstadkom något annat än att tillfälligt trycka ner det väpnade motståndet i de områden där upprorsbekämparna lyckades rycka åt sig initiativet, och då bara så länge de förmådde hålla det kvar.

Sverige kom här, som många andra västländer med truppkontingenter i Afghanistan, att dras med i krigsretorikens förledande malström.

Vad som gick fel i hela detta storskaliga projekt är idag uppenbart, men var det egentligen redan på ett tidigt stadium. Väst försökte först bygga demokrati utan att det fanns en stat och en statsapparat utan att det fanns en nation. Allt gick fel från början och hade egentligen inga förutsättningar att gå på något annat sätt. Vad som åstadkoms var i realiteten luftslott som i bästa fall kunde säljas in på hemmaplan. Sverige kom här, som många andra västländer med truppkontingenter i Afghanistan, att dras med i krigsretorikens förledande malström. Resultatet blev ett demokratiskt underskott av ett välbekant slag. Den svenska säkerhetspolitiska kulturen från det kalla krigets dolda och förnekade västrelationer hade efter ett kort viloläge återuppstått i de internationella insatserna med en kombinationen av förledande retorik, politisk konsensus, mediakontroll  och tillrättalagd historieskrivning.

För denna förhoppningarnas och den lojala uppslutningens politik slutade hela det svenska  Afghanistanäventyret i moll.

Om något i efterhand ska lyftas fram som ett genomgående syfte med den svenska militära Afghanistaninsatsen, från den första symboliska närvaron, via ett vidsträckt områdesansvar i norr till nedtrappning och avveckling, är det själva närvaron som sådan. Sverige hade ingen självständig strategi, även om man på officiellt håll låtsades att så var fallet. Vi inordnade oss som en liten bricka i den stora skyddsmakten USA:s strategi och krigföring, inte i första hand eller kanske alls för att göra skillnad i Afghanistan utan för att göra skillnad i de i de bilaterala säkerhetsrelationer som vi antog var beroende av fortlöpande insättningar i förstärkningsbanken. För denna förhoppningarnas och den lojala uppslutningens politik slutade hela det svenska Afghanistanäventyret i moll, med en skyddsmakt som lämnade de sista av sina bundsförvanter att förtvivlat försöka komma med sista flighten ut från Kabul eller lämnas åt sitt öde och malas ner i Pansjirdalen utan att någon lyfte ett finger.

Se noter Visa mindre

Noter

 

1, Dagens Nyheter 27/11 2005.

2, För kritik mot Försvarsmaktens informationspolitik och försök att tona ner besvärande inslag i operationen i Afghanistan se bland annat Mikael Holmström, ”Försvaret tonar ner incidenter” Svenska Dagbladet 9/11 2008. På svd.se fick den en ändrad rubrik: https://www.svd.se/forsvaret-tonar-ned-strider.

3, De aktuella myndigheterna och departementen var UD, Försvarsdepartementet, Försvarsmakten, SIDA och Rikspolisstyrelsen. Ambassadören Ander Oljelund skrev i sin kritiska granskning av civil militär samverkan i svenskarna PRT, ”Sverige i Afghanistan” (2008) att avsaknaden av enhetlig ledning i Stockholm resulterade i att varje enskilt ärende som rörde Afghanistan  måste leta sin väg uppför de olika förvaltningarnas stuprör (s. 17).

4, Dessa vilseledande formuleringar återfinns i ”Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF)” Regeringens proposition 2009/10:38 s. 14.

 

 

 

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.