Men en vän berättade för mig att det saknas något i sorgeprocessen: en strävan efter tacksamhet bör vara sista fasen i processen, inte acceptans, sa han så där lugnt som bara han kan säga.
Jag har funderat en hel del på det där med tacksamhet. Ibland fantiserar jag om hur det skulle bli om Sverige drabbades av krig och jag blev tvungen att flytta tillbaka till Afghanistan. Jag kan se mig själv gå igenom förnekelsefasen om att kriget skulle vara här och att min familj och jag återigen skulle tvingas fly, för att sedan bli rasande på dem som startat ett krig mot Sverige eller för att Sverige inte förmår skydda sina medborgare.
Tacksamhet gentemot det nya landet
Kanske skulle jag börja förhandla om att få stanna kvar i landet genom att offra vissa saker. Och jag kan se mig själv bli deprimerad längs vägen för att sedan återigen acceptera kriget och flykten.
Jag har nämligen alltid känt tacksamhet gentemot Sverige.
Men efterhand tänker jag att jag till slut skulle vara tacksam för de 24 år jag hittills levt i Sverige, ett land där jag fått växa upp i ett tryggt område, läsa svenska böcker, lyssna på svensk musik, utbilda mig, uppleva svenska landskap, förstå och ta del av den svenska kulturen, få svenska vänner för livet och inte minst förverkliga mig själv och mina drömmar.
Jag hade nog tänkt att det var bra så länge det varade.
Jag har nämligen alltid känt tacksamhet gentemot Sverige. Att få komma till Sverige har jag alltid uppfattat som att vinna på lotto. För jag vet var jag kommer ifrån. Och jag vet vad jag kom till.
En del invandrare blir upprörda när jag pratar om tacksamhet. Det tycker att den inställningen ger de svenskar rätt som tycker att invandrare ska hålla tyst, vara glada för att de är i Sverige och till exempel inte kritisera rasism eller diskriminering.
Jag förstår upprördheten, men bara delvis. De som avkräver mig och mina vänner med invandrarbakgrund tacksamhet brukar nämligen inte vara invandringsfientliga svenskar. Tvärtom har det varit svenskar med självbilden att de är toleranta och uppskattar olikheter och mångfald som – ofta tyst – bett mig vara tacksam för att jag fått komma till Sverige, när jag påpekar att det finns brister med den svenska integrationen.
När jag föreläser för första generationens invandrare är tacksamhet ett ämne som ofta lyfts i samtalen, men då utan att någon tycker att det är konstigt.
Vet vad de flytt ifrån
Många vill prata om hur genuint tacksamma de är för det som Sverige erbjuder dem och deras familj. Precis som jag är de medvetna om vad de flytt ifrån och vad de kommit till. Få lämnar sina hemländer för att det är kul eller för att Sverige anses vara bekvämt att leva i med socialbidrag och annat. Skälen brukar vara allvarliga, situationen man lämnar bakom sig hopplös.
Numera är jag dock alltid försiktig när jag tar upp tacksamhet med ”andra generationens invandrare”, alltså unga födda i Sverige som barn till invandrare. Det är något jag fick lära mig den hårda vägen. Under en föreläsning, där jag tagit upp vikten av tacksamhet för det Sverige givit oss till skillnad från våra och våra föräldrars hemländer, räckte en ung somalisk tjej upp handen.
Jag insåg att jag gjort mig skyldig till precis det misstag jag uppmanar alla andra att försöka undvika.
”Jag är född på BB i Sverige. Jag har gått i svensk förskola och dagis. Jag pratar bättre svenska än jag pratar somaliska och jag har inte ens varit i Somalia. Vad pratar du om? Vad ska jag vara tacksam för som inte svenskarna ska vara lika tacksamma för”, frågade hon mig.
Det blev tyst i lokalen. Jag insåg att jag gjort mig skyldig till precis det misstag jag uppmanar alla andra att försöka undvika. Jag hade talat om invandrare i Sverige och barn till invandrare i Sverige som en homogen grupp. Jag förutsatte att alla skulle betrakta och förstå tacksamhet på samma sätt – att alla kunde relatera till samma sorts tacksamhet utifrån någon sorts konstruerad identitet som invandrare.
Incidenten fick mig att inse att även om tacksamhet är en dygd att sträva efter så kan påtvingad tacksamhet leda till en motståndsidentitet. Alltså att man tvärtom gör motstånd mot det som andra vill att man ska tycka eller tänka och mot de som kräver tacksamheten. Speciellt om den påtvingade tacksamheten kommer från majoritetskulturen och är riktad mot barn till invandrare och som själva är födda i Sverige.
Flaggorna vid studenten
Liknande debatter kring tacksamhet brukar utbryta varje år i början av juni. Då tar tusentals gymnasister studenten, och många av dem viftar med turkiska, albanska, somaliska, afghanska och irakiska flaggor när de firar på lastbilsflaken.
Den socialdemokratiske profilen Jan Emanuel Johansson uttryckte sin irritation i Expressen: ”Hörru – vem tror du har pröjsat din utbildning? Den där flaggan har ingenting – du ska tacka Sverige. Du ska tacka systemet.”. Nalin Pekgul, även hon socialdemokrat, har formulerat liknande tankegångar i en debattartikel för samma tidning: ”Flaggorna utrycker någonting annat än att man är stolt över att ha rötterna i en annan kultur. De demonstrerar ett avståndstagande från Sverige.”
När jag tog studenten år 2006 fanns svenska flaggans färger på fotoplakatet som mina föräldrar stolt höll upp när vi sprang ut. Efteråt fick jag en liten nallebjörn med champagne, även där med gult och blått presentband. Det hade varit märkligt för mig och inte minst för min familj om jag hade velat ha den afghanska flaggan på min student. Samtidigt fanns det andra afghanska familjer på Nacka gymnasium under studenten med just afghanska flaggor, vilket mina föräldrar reagerade på.
”Har de tagit studenten i Kabul eller i Stockholm?”, sa pappa sarkastiskt.
Jag tror att flaggorna på flaken ska ses som en manifestation av identitetssökande unga som prövar sig fram, snarare än ett avståndstagande från det svenska.
Det var självklart för oss att det var Sverige som gett mig chansen att få en utbildning, inte Afghanistan. Men jag hade klasskompisar och bekanta under firandet som också viftade med palestinska, pakistanska och irakiska flaggan. De var stolta över sitt ursprung. Jag uppfattade aldrig dem som mindre lojala mot Sverige eller det svenska systemet för det.
Jag tror att flaggorna på flaken ska ses som en manifestation av identitetssökande unga som prövar sig fram, snarare än ett avståndstagande från det svenska. Om någon frågade dem vilket land som bekostat deras utbildning skulle ingen av dem svara Irak, Afghanistan eller Somalia – de vet att det är Sverige. Och när de kommer ut i arbetslivet och börjar betala skatt blir kopplingen till det svenska och svenska systemet mer och mer tydlig, samtidigt som identitetssökandet tynar bort.
Många av dem kommer med tiden klura ut vilket land och vilket system de ska vara tacksamma emot, ifall de mot förmodan inte redan gjort det. När Jan Emanuel, Nalin Pekgul eller min pappa trycker upp det i ansiktet på dem blir risken snarast att de börjar protestera.
Tacksamhet som kan smitta
I många fall kan det också vara stolthet över att som ung svensk med ursprung i Afghanistan eller Somalia faktiskt ha lyckats ta studenten. Det är inte självklart för unga människor i de länderna, och därmed en mycket större bedrift i ögonen på deras landsmän och släktingar än för svenskar som förutsätter att de flesta kommer att ta studenten.
De som blir upprörda när Sverige eller svensk kultur kritiseras, speciellt när kritiken kommer från invandrare, blir lätt misstänksamma och tolkar in ett förakt för det svenska och Sverige – snarare än den konstruktiva kritik av ett samhälle med brister som alla andra, som det oftast faktiskt handlar om. Jag kan förstå den misstänksamheten och kan själv bli irriterad på människor som oavsett härkomst inte riktigt verkar förstå hur bra vi faktiskt har det i det här landet.
Men jag har lärt mig att det bara är genom att jag själv ger uttryck för min tacksamhet som den kan smitta andra. Att tvinga någon triggar bara motreaktioner.