Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Gästkrönika |

Vad betyder egentligen mångfald?

Illustration: Hans von Corswant.

Vad betyder egentligen mångfald, och hur ska man exakt kunna spegla samhället? Josefin Utas funderar i en gästkrönika över kommunernas verksamhet och ideal.

Av Josefin Utas | 29 augusti 2021
ProfilLästid 5 min Skärmläsarvänlig
I korthet
Ett av de mest använda orden i den offentliga sfären är ”mångfald”, vilket syftar på variation inom grupper av människor. Bakom användningen ligger en god vilja att vara inkluderande och motverka diskriminering, men i den praktiska tillämpningen har det snarare dragit iväg från de ursprungliga intentionerna. Från att mångfald har varit något som existerar och ska tolereras, ska mångfald numera skapas genom styrning och kanske till och med maximeras.

En variant av målsättningen som finns i landets kommuner är att de kommunanställda ska ”spegla” befolkningen. Att personalen ska ha en sammansättning som motsvarar eller liknar kommuninvånarna återfinns ofta i en mångfaldsplan, jämställdhetsplan eller liknande.

Men vad innebär egentligen detta?

Kommunernas kärnuppgift

Kommuners uppgift är att leverera tjänster och service till medborgarna. Tjänstemännen som arbetar där ska bidra med specifik kompetens och kunskap. Medborgare möter mycket sällan en grupp tjänstemän, utan oftast enskilda personer. Att invånare ska känna igen sig i de enstaka tjänstemän de möter när de har kontakt med kommunen är orimligt av flera skäl.

De flesta olikheter syns inte på människors utsida. Det blir därför svårt, eller snarare omöjligt, att veta om en tjänsteman är som medborgaren eller inte. Det är även orealistiskt att varje kommuninvånare skulle kunna få välja hur en tjänsteman som de ska möta ska vara. En organisation som finansieras med våra skattemedel kan inte ha massor av människor anställda att välja på för varje arbetsuppgift som ska utföras.

Anta att en kommunal handläggares etnicitet eller kön skulle påverka processen när denne beviljar bygglov, eller dennes religion skulle påverka handläggningen av skolplatser.

Inte heller håller argumentet att det måste finnas personer bland de anställda som bevakar olika gruppers intressen i den offentliga verksamheten.

Utifrån vetskapen om att en person är exempelvis heterosexuell eller homosexuell går det inte att säga hur denna person är, tycker eller presterar i en viss verksamhet. Ingen ska antas kunna representera en grupp enbart genom att ha något gemensamt med gruppen. Det är i sig ett fördomsfullt synsätt och går tvärs emot tanken om antidiskriminering, som handlar om att bevaka individens rätt att bedömas utifrån egna meriter.

Inte heller ska grupptillhörighet påverka den myndighetsutövning som en kommunanställd ägnar sig åt. Anta att en kommunal handläggares etnicitet eller kön skulle påverka processen när denne beviljar bygglov, eller dennes religion skulle påverka handläggningen av skolplatser. Om det faktiskt gjorde det så vore det snarare ett problem än något önskvärt. Medborgarna ska hanteras rättvist och lika av myndigheterna.

Kvotering kan öka konflikter

Men i rekryteringssyfte då? Tänk om människor behöver se människor som liknar dem själva på en arbetsplats för att vilja söka sig dit? Självklart påverkas människor av den omgivning de befinner sig i, men det är omöjligt att tillgodose allas preferenser i det avseendet. Dessutom skulle man i så fall göda den inskränkta föreställningen att de anställdas grupptillhörighet avgör hur bra en arbetsplats är att arbeta på, i stället för arbetsmiljön, de anställdas personliga egenskaper, med mera.

För problemet med målet om representation är att det öppnar upp för fler krav och mer kvotering, vilket därmed ökar risken för konflikter.

När representation blir viktigare än resultat tillkommer ständigt nya grupper som inte anser sig tillräckligt uppmärksammade. Om rättvis representation är viktigt för grupp A, varför skulle detsamma inte gälla för grupp B, eller C, D och E? Det blir ett självspelande piano där verksamheten till slut riskerar kollapsa, antingen av kostnader eller av inre slitningar.

I grupper där mångfaldens syfte är att representera olikhet i stället för att nå gemensamma resultat, kan det slå tillbaka. Eftersom man fått sin position för att representera sin grupp behöver man markera distans till de andra i gruppen, för annars har man kanske inte tillräckligt mycket ”olikhet” vid nästa inventering.

Ett varnande exempel är Sveriges Radio, där upprop skett om rasism. Rättvisan var inte tillräcklig, ansåg de som sades representera förfördelade grupper. Ledningens rasism sades vara orsaken. En mycket märklig anklagelse, men den fick fäste eftersom samma ledning har talat sig varm för och bedrivit mångfaldsideologi i sin verksamhet.

Verklig mångfald handlar om annat

Ibland framförs argumentet för mångfald att grupper med en bredd av människor kan prestera bättre. Det stämmer – om personerna lär känna och använda sina olika egenskaper och styrkor i arbetet. Men ju brokigare arbetsplats, desto svårare blir det att lyckas nå ett sådant stadium. Inte heller finns det något som säger att den arbetsplats som kommer att fungera bäst är en som har samma sammansättning som invånarna i stort.

Verksamhetens resultat måste gå före ”bilden” av de anställda.

Verklig mångfald handlar om så mycket mer än de kategorier av olikheter som utgör diskrimineringsgrunderna. Det handlar om olika erfarenheter, utbildningar, egenskaper och fallenhet. Vissa människor tycker om att ha direktkontakt med och serva kommunmedborgarna – andra kan vara mer introverta arbetshästar som strukturerar upp verksamheten. Därtill finns också olika åsikter, ideologiska preferenser och moral. Dessa olikheter kan skapa dynamik på en arbetsplats som kan utveckla den, men de kan också skapa friktion och orsaka problem.

Målsättningen om att den kommunala förvaltningens anställda ska spegla befolkningen leder inte till ökad inkludering och minskad diskriminering, utan riskerar flytta fokus från kärnverksamheten.

Den kommunala förvaltningen har ett uppdrag att utföra i samhällsmedborgarnas tjänst. Det är ingen demokratisk sammanslutning där människor ska få tilldelning av poster eller makt utifrån något annat än kompetens och prestationsförmåga.

Verksamhetens resultat måste gå före ”bilden” av de anställda. Kommunerna bör därför sluta använda denna målsättning om att spegla samhället i tjänstemannaorganisationen.

Redan prenumerant?    
Du har läst en olåst
artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.
  • Alla artiklar
  • Alla poddar
  • Kvartals app
  • Reklamfritt

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?  
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.