Bra saker på uppgång – Roslings världsbild är ensidigt positiv

sätt att visa etablerad statistik. 

Genom att satsa på föreläsningar undslapp Rosling den akademiska publiceringens gatlopp, men fick därmed inte sina påståenden prövade av kunniga kollegor. 

Hans Roslings första TED-talk 2006 med ”den bästa statistiken du någonsin sett” nådde en stor publik med sitt budskap om den positiva globala utvecklingen. En fortsatt ström av TED-föreläsningar befäste hans internationella rykte som faktabaserad sanningssägare. Det var en effektiv men också problematisk form av kommunikation, då de gav åhörarna föga utrymme att kontrollera, ifrågasätta och reflektera. Rosling undslapp den akademiska publiceringens gatlopp, men fick inte heller sina påståenden prövade av kunniga kollegor. 

Sedan kom flyktingkrisen 2015 och Rosling blev en flitig föreläsare också i tv. Han hyllade flyktingsmugglare och pläderade för öppna gränser genom ett slopat transportörsansvar (kravet på flyg och färjor att passagerare måste ha giltiga inresetillstånd). Argumenten fick stort gensvar, men Hans Rosling diskuterade inte de potentiella följderna för Sveriges mottagandekapacitet som denna höst redan var ansträngd till det yttersta. I en berömd intervju i det danska tv-programmet Deadline skällde han ut journalisten för dennes okunnighet om den globala utvecklingen. [1] När journalisten hävdade: ”Europa är pressat av en flyktingkris”, svarade Hans Rosling: ”Ursäkta, vad sa du? Pressat? Vi är inte pressade. Det är inte särskilt mycket flyktingar som har kommit i förhållande till vad man skulle kunna ta emot.” Men som utvecklingen snart skulle visa fick den ”okunnige” danske journalisten rätt. Flykting- och migrantfrågan skapade en social och politisk press i hela Europa, gav högerpopulismen kontinental vind i seglen och hotar att varaktigt söndra den europeiska unionen. 

Bill Gates har meddelat att han kommer att dela ut boken till samtliga universitetsstudenter i USA som tar examen.

Tre år har förflutit sedan de fyra skribenterna i Svenska Dagbladet försökte ifrågasätta Roslings teser. Efter Hans Roslings bortgång föreligger nu för första gången en mer omfattande skriftlig publikation författad tillsammans med sonen Ola Rosling och sonhustrun Anna Rosling Rönnlund, den rosade boken Factfulness: tio knep som hjälper dig förstå världen (Natur & Kultur, 2018). Hans Rosling själv beskrev den: ”Denna bok är min sista strid i min livslånga kamp mot den förödande globala okunskapen. Den är mitt sista försök att förändra människors sätt att tänka.”

Bill Gates har meddelat att han kommer att dela ut boken till samtliga universitetsstudenter i USA som tar examen. Dagspressen, till exempel Dagens Nyheter, har hyllat den: ”Factfulness är en synnerligen gedigen och underhållande självhjälpsbok för världen. […] Trion serverar oceaner av genomanalyserad kunskap i kondenserat godisformat, på en nivå som man emellanåt frestas tro att även en amerikansk president borde kunna ta till sig. Överblicken blir nästan svindlande ibland” (23/4 2018).

Det planerade Nobelcentret har hängt på. Tillsammans med Roslings Gapminder – en organisation som beskrivs som en ”faktasmedja” med uppdrag att sprida statistik om världen – förklarar Nobelstiftelsen att den bestämt att ”varje vår, i samband med ljusets intåg, lysa upp Stockholm med en ny folkbildningsdag till Hans Roslings minne”. Boken Factfulness ska vara utgångspunkt för den första Hans Rosling-dagen, en dag som kommer att handla om ”upplysning, fakta och sanning i vår tid” (DN 21/5 2018). Men vill man ta Rosling och folkbildningen på allvar krävs också kritisk diskussion. Det som följer är förhoppningsvis inledningen till en sådan.

De positiva bidragen

Låt oss börja med bokens positiva bidrag. I en tid med dystra rapporter är detta en skrift som livfullt påvisar ett antal långsiktigt positiva förändringar i världen. Den lyfter fram de globala landvinningar som gjorts sedan 1960-talet rörande barnadödlighet, utbildning och levnadsstandard, men också att färre dör i krig och naturkatastrofer.

Medan det under två veckor 2009 dog 31 personer i svininfluensan vilket rapporterades i 253 442 artiklar, det vill säga drygt 8 000 per dödsfall, beräknade Rosling att ca 63 000 människor dog i TBC under samma period, med en nyhetstäckning på 0,1 artikel eller notis per dödsfall.

Med kraft kritiserar Factfulness massmedias fokus på dramatiska olyckor, sjukdomar och brott på bekostnad av skildringar av långsiktiga förbättringar, och det oproportionerliga intresset för vissa problem och försummelse av andra. Detta illustreras med pressbevakningen av dödsfall på grund av svininfluensan jämfört med dödsfall i TBC. Under två veckor 2009 dog 31 personer i svininfluensan vilket rapporterades i 253 442 artiklar, det vill säga drygt 8000 per dödsfall. Under samma period, beräknade Rosling, dog ca 63 000 människor i TBC, med en nyhetstäckning på 0,1 artikel eller notis per dödsfall. Visserligen var svininfluensa en ny epidemi medan TBC funnits sedan urminnes tider. Bristen på proportioner är ändå slående.

Under sina föreläsningar såg Hans Rosling ofta att publiken satt fast i en syn på världen värdig 1960-talet, med en liten grupp rika länder i Västeuropa och Nordamerika i skarp motsättning till en överväldigande majoritet fattiga u-länder. Factfulness visar att denna dikotomi är föråldrad, och föreslår i stället en gruppering i fyra inkomstnivåer. Varje högre nivå innebär här en fyrdubblad inkomst jämfört med föregående nivå – en påtaglig standardhöjning oavsett utgångsnivå. Startpunkten är 1 dollar per dag på Nivå 1, därefter 4 dollar per dag på Nivå 2, 16 dollar per dag på Nivå 3 och 64 dollar per dag eller mer på Nivå 4. Nivåerna illustreras på ett fyndigt sätt med sätten att borsta tänderna: från två fingrar på Nivå 1 till eltandborste på Nivå 4. Endast en liten del av världens befolkning, cirka en miljard människor, är i dag på Nivå 1, det vill säga lever i extrem fattigdom. Huvuddelen, tre respektive två miljarder, befinner sig på Nivå 2 och Nivå 3 med tillgång till elektricitet, skola och hälsovård. En miljard är på Nivå 4. 

Denna indelning tog Världsbanken fasta på 2016 ”efter 14 av mina föreläsningar”, hävdar Factfulness. Forskare i ekonomisk utveckling utanför OECD lämnade långt tidigare idén om en enhetlig gruppering ”u-länder” till förmån för differentierade studier av olika tillväxtekonomier, där satsningar på utbildning och infrastruktur är gemensamma drag. [2] FN håller dock fast vid den otidsenliga uppdelningen i utvecklingsländer och i-länder.

Bok med höga anspråk

Factfulness innehåller många råd, till exempel om vikten av ödmjukhet och självrannsakan: ”Var ödmjuk vad gäller din sakkunskap och dess räckvidd. Var nyfiken på ny information som inte passar in, och på information från andra områden”. [3] Bokens anspråk är dock större än att presentera positiva motbilder och kloka råd. Dess syfte är att ”bekämpa den förödande okunskapen/om världen/ … och ersätta med en faktabaserad världsbild … Detta är en bok om hur världen verkligen ser ut.” [4] 

Utgångspunkten i denna essä är att ta författarnas anspråk på orden. Det leder till en kritik i fyra punkter

Sådana anspråk ställer höga krav: på att enskilda diagram är korrekta, på allsidighet i urval och tolkning, på invändningsfria analyser av centrala trender. Men urvalsproblemet diskuteras överhuvud taget inte, och flera analyser är problematiska. Avsikten i denna essä är att ta författarnas anspråk på orden. Det leder till en kritik i fyra punkter:

Den första rör den optimistiska ensidigheten, där världens utveckling skildras genom enbart positiva trender och grafer. 

Den andra rör bristen på intresse för de materiella förutsättningarna och de ekologiska följderna av dagens ekonomiska modell vars spridning författarna reservationslöst förordar.

Den tredje rör synen på den fortsatta befolkningsökningen som oproblematisk och opåverkbar, och ointresset för insatser som kan böja av ökningskurvorna i hållbar riktning.

Den fjärde rör avsaknaden av diskussion av migrationsströmmarna, deras koppling till befolkningsökningen och behoven av omtänkande och svåra val.

Dessa punkter utvecklas i följande fyra avsnitt.

1. Den bästa av alla världar?

I Factfulness finns många tidsserier över ”Dåliga saker på nedgång” och ”Bra saker på uppgång”. [5] Men det finns inte en enda graf eller diagram över problematiska fenomen på uppgång. 

Och ingen kurva illustrerar luftföroreningarna i det industrialiserande Asien, trots att ”Asiens bruna moln” har varit ett begrepp i över ett decennium

Sammanställningen ”Dåliga saker på nedgång” inkluderar minskade oljeutsläpp i haven, men ingen graf (och inte ett ord) om problemen med den växande anhopningen av plastskräp i oceanerna med dess förödande följder för fågel och fisk. Här finns en graf över minskande hunger, men inget över den tilltagande fetman, trots att boken också nämner att ”Vårt begär efter socker och fett gör fetma till ett av de största hälsoproblemen i dagens värld.” För övrigt kan nämnas att FNs World Food Program nyligen rapporterade att antalet hungrande ökat de senaste åren, och nu är lika stort som för 10 år sedan. Det är för tidigt att avgöra om detta är en tillfällig avvikelse eller tyder på bestående problem att uthålligt föda en ökande världsbefolkning.

Minskningen av ”rökpartiklar” anges som en annan positiv utveckling under ”Dåliga saker på nedgång”. Men grafen visar enbart nedgången av svaveldioxid per person. Kväveoxider och partiklar är större problem inte minst i Europa till följd av dieselbilarnas frammarsch, men för NOx finns ingen graf. Och ingen kurva illustrerar luftföroreningarna i det industrialiserande Asien, trots att ”Asiens bruna moln” har varit ett begrepp i över ett decennium. Enbart i Indien beräknas farliga luftpartiklar orsaka 1,1 miljoner dödsfall årligen, en ökning med 50 % sedan 1990 (New York Times, 14/2, 2017).

Sammanställningen ”Bra saker på uppgång” har grafer över ökningen av skyddad natur och antalet bevakade arter. Men inte en siffra eller kurva på den drastiskt minskade biologiska mångfalden i världen, av forskarna beskriven som den sjätte massutplåningen.

De ökande koldioxidutsläppen nämns men presenteras aldrig i något diagram. Frågan används mest som ett inslag i en återkommande kritik av ”väst”. Till exempel klandras en miljöminister från EU för orden ”Kina släpper ut mer koldioxid än USA och Indien mer än Tyskland”. [6] I stället för att lyfta fram de totala utsläppen, menar författarna, ska man fokusera på CO2-utsläpp per capita för att få ett meningsfullt och jämförbart mått. Detta är förvisso mer konstruktivt för att diskutera åtgärder i olika länder. Men ur planetens perspektiv är det de totala utsläppen som är relevanta, oavsett hur många individer de delas på. Att Kina blivit den största utsläpparen är därför ett reellt problem. Hade författarna undersökt per capita-utsläppen skulle de för övrigt funnit att Kinas emissioner nu passerat de flesta EU-länder: 7,45 ton CO2 per person i Kina jämfört med 4,5 ton i Sverige och 6,4 ton för EU som helhet. [7] Trots det har EU åtagit sig att sänka sina utsläpp, vilket Kina inte har gjort. Bokens kritik av den europeiska miljöministern faller sålunda platt.

Sammanställningen ”Bra saker på uppgång” har grafer över ökningen av skyddad natur och antalet bevakade arter. Men inte en siffra eller kurva på den drastiskt minskade biologiska mångfalden i världen, av forskare beskriven som den sjätte massutplåningen. [8] ”Bra saker på uppgång” inkluderar också statistik över nedgångarna i dödade genom krig och i naturkatastrofer. Men om världen blivit så mycket fredligare, varför är då enligt FN antalet flyktingar större än någon gång tidigare? Om detta inga ord, siffror eller grafer. Enligt sammanställningen är även ”Demokrati på uppgång” i världen. Har författarna aldrig hört talas om Trump, Maduro, Duterte, Xi Jinping, Erdogan eller Orbán?

Ensidigheten motverkar syftet, och minskar trovärdigheten för bokens viktiga positiva statistik.

Factfulness angriper den enligt Rosling felaktiga föreställningen om klyftor mellan olika länder med argumentet att det finns en inkomstspridning i varje land, och därmed också en överlappning mellan länder på olika nivåer. Men att det finns spridningar i alla sociala sammanhang är välkänt i samhällsvetenskapen. Det hindrar inte existensen av socioekonomiska ”gap” mellan olika länders inkomster.  

Till exempel är gapet avsevärt mellan medelinkomsten i USA (67 dollar per dag) och medelinkomsten i Mexiko (11 dollar per dag). När Factfulness jämför de två länderna söker författarna visuellt trolla bort detta genom att utan varning eller förklaring införa en logaritmisk inkomstskala, där varje skalsteg motsvarar en tiodubbling av föregående nivå. [9] Utan att darra på manschetten hävdar författarna att de därmed ger ”en bättre uppfattning om verkligheten bakom siffrorna” och konstaterar triumferande ”Nu har ‘gapet’ nästan försvunnit” – vilket är en självklarhet när en logskala ersätter en konventionell skala. Tricket påminner om talesättet om tre slags lögner: Lögn, förbannad lögn och statistik. Den verkliga skillnaden mellan USA:s 67 dollar per dag och Mexikos 11 dollar finns förstås kvar.

Ensidigheten motverkar syftet, och minskar trovärdigheten för bokens viktiga positiva statistik. 

2. Ingen diskussion om framstegens materiella förutsättningar

Filosofen Wilhelm Friedrich Hegel lär ha sagt: Man ser inte med sina ögon, man ser med sina intressen.

Detta bekräftas återkommande i Factfulness.

Hans Roslings intresse för barnadödlighet och folkhälsa, och hur de samvarierar med utbildning och inkomst, genomsyrar boken. Men kopplingen till de teknologiska och materiella resurserna för denna utveckling diskuteras ingenstans. Allt kan inte en person, eller ett litet team, täcka in. För att förstå den industriella civilisationens utveckling och framtid är det dock nödvändigt att också undersöka dess materiella resurskrav och utbyte med naturen. 

Här finns ingen brist på studier, till exempel inom den tvärdisciplinära forskning som undersöker Antropocen, det vill säga den planetära period där mänskliga aktiviteter alltmer formar jordens land, hav och atmosfär. Särskilt relevant för Factfulness är den forskning William Steffen med kollegor bedrivit av förändringarna av industriella aktiviteter, resursförbrukning och miljöpåverkan sedan 1750. Ett uppseendeväckande resultat här är den acceleration som skett i alla de studerade parametrarna under det senaste halvseklet, en period som står i centrum också för framstegsberättelsen i Factfulness.

Det enda tydligt positiva undantaget gäller ozon i stratosfären där den tidigare minskningen – vad som kallades ”det antarktiska hålet” – upphörde under 1990-talet. 

Med Steffens ord: ”Vi förväntade oss att se ett ökande avtryck från Homo Sapiens på planeten från den industriella revolutionens start och framåt. Men vad vi inte förväntade oss att se var den dramatiska förändringen i det mänskliga avtryckets skala och förändringstakt från 1950-talet och framåt.” [10]

Den Stora Accelerationen presenterades första gången i en artikel år 2004 med ett antal diagram för perioden 1750-2000. Den har sedan uppdaterats för att täcka perioden fram till 2010. Detta är också basen för en visualisering i ”Welcome to the Anthropocene”. Diagrammen i Den Stora Accelerationen omfattar ett antal socioekonomiska trender, såsom befolkningsökning, urbanisering, energianvändning, vattenförbrukning, konsumtion av gödningsämnen och transporter. Överallt visar de en acceleration efter 1950 – inte räta linjer, utan kurvor som böjer av starkt uppåt. Samma sak gäller nästan alla de indikatorer som åskådliggör vad forskarna kallar ”earth system trends”. Här finns bland annat utsläpp av koldioxid, kväveoxider och metan, havsförsurning, förlust av tropiska skogar och degradering av landburen biologisk mångfald. Nästan alla tycks accelerera i negativ riktning. Det enda tydligt positiva undantaget gäller ozon i stratosfären där den tidigare minskningen – det så kallade antarktiska hålet – upphörde under 1990-talet. 

Hur länge kan ökningen av resursuttag och miljöpåverkan fortsätta utan att livsbetingelserna allvarligt försämras? Hur många fler fördubblingar klarar planeten? 

Den Stora Accelerationen tar sig uttryck i en alltmer materialintensiv civilisation. Som Staffan Laestadius betonar i en nyutkommen bok: ”Vi lever inte i något postindustriellt eller postmateriellt samhälle utan bygger ett globalt tekno-industriellt system som blir allt tyngre och tyngre”. [11] Detta illustreras med produktionen av tre industriella metaller: koppar, aluminium och järn. För koppar steg produktionen från 2,4 miljoner ton till 18,7 miljoner ton 1940-2015 med en fördubbling sedan 1990. Aluminiumproduktionen steg från 0,8 miljoner ton till 58,3 miljoner ton under samma period, med en tredubbling sedan 1990; för järn ökade produktionen från 110 miljoner ton år 1940 till 1100 miljoner ton år 2015, med en dryg fördubbling det senaste kvartsseklet. Samtidigt har utsläppen av koldioxid från kol, olja, gas och cement mångfaldigats. 

Det internationella forskningsnätverket Global Footprint Network söker sammanfatta hur människan utnyttjar, eller överutnyttjar, jordens resurser genom att beräkna ”Earth Overshoot Day”. På denna dag anses den samlade konsumtionen överstiga naturens kapacitet att återskapa de förbrukade resurserna under det aktuella året. För 30 år sedan beräknades den dagen infalla den 15 oktober. I år inföll samma dag den 1 augusti. [12] Detta förenklade mått rymmer förvisso kniviga mätproblem. Men det ställer en existentiell fråga på sin spets: Hur länge kan ökningen av resursuttag och miljöpåverkan fortsätta utan att livsbetingelserna allvarligt försämras? Hur många fler fördubblingar klarar planeten? 

Trots att frågorna om framtida resursbehov och miljöpåverkan är centrala också för Factfulness, undviker boken att diskutera dem.

Om jorden inte tål fler fördubblingar utan att det uppstår bestående skador för fortsatt liv, finns det då en utväg någon annanstans?

Trots att frågorna om framtida resursbehov och miljöpåverkan är centrala för förutsägelserna i Factfulness undviker boken att diskutera dem. Rosling & Rosling utgår från att den teknologiska civilisation som ligger bakom Den Stora Accelerationen kan fortsätta att spridas under resten av 2000-talet. Samtidigt förväntas världsbefolkningen, om inget görs, öka med minst 50 procent till 2100. Ska alla åtnjuta en inkomst i paritet med Roslings nivå 3 och 4 kommer antalet individer i dessa konsumtionsintensiva klasser fyrdubblas, från 3 miljarder i dag till ca 12 miljarder år 2100. Till detta ska läggas den fortlöpande höjningen av standard och resursförbrukning inom dessa klasser så länge dagens teknologiska civilisation rullar på. Om materialintensiteten fortsätter att stiga som under de senaste 70 åren kan detta sammantaget resultera i en åttadubbling eller mer av resursuttag och utsläpp. Är detta överhuvud taget möjligt? Eller snarare: Hur länge är det möjligt, och vilka blir de sannolika biverkningarna?

För Factfulness är detta icke-frågor. Enligt författarna handlar det bara för västvärldens företag att dra nytta av de nya marknaderna: ”… om du arbetar på ett företag med bas i det gamla ‘Väst’ så sitter ni förmodligen just nu och missar tidernas möjlighet, den snabbast expanderande konsumtionsmarknaden i världshistorien, en expansion som just nu pågår i Afrika och Asien. […] Den västerländska konsumtionsmarknaden var bara en försmak på vad som komma skall.” [13]

Men en intellektuellt trovärdig framställning av världens utveckling kan inte bara presentera ett urval av historiska fakta och svar.

Kärnfrågan gäller inte rätten för länderna i Afrika och Asien att uppnå samma levnadsstandard som OECD-länderna. De kommer i kapp vare sig de etablerade ekonomierna är med på noterna eller inte. Avgörande är i stället frågan hur den samlade teknologiska civilisationen ska kunna ställa om så att god hälsa, trygghet och tillfredsställelse med livet kan förenas med en minskning i stället för ökning av resursåtgång och miljöpåverkan. Den omställningen har inte på allvar börjat någonstans, även om det finns ansatser. [14] I den meningen kan den sägas ligga utanför framställningen i Factfulness, som i så hög grad bygger på historisk statistik. Men en intellektuellt trovärdig framställning av världens utveckling kan inte bara presentera ett positivt urval historiska fakta. Den bör också lyfta allvarliga framtidsfrågor som utmanar läsaren till reflektion och självständigt tänkande. Från en god föreläsning återvänder åhörarna med nya faktakunskaper. Men en riktigt bra föreläsning formulerar också nya och svårare frågor som åhörarna funderar på långt efteråt.

3. Fortsatt befolkningsökning – opåverkbar och oproblematisk?

Den globala befolkningsutvecklingen är ett viktigt tema i Factfulness. Men tyvärr blandar boken viktiga insikter med direkt missvisande påståenden. Detta motverkar syftet att sprida kunskap och försvårar de viktiga policyinsatser som behövs.

FN:s senaste prognoser förutspår att världens befolkning stiger kraftigt under detta sekel, och att dagens cirka 7 miljarder sannolikt bli mellan 10 och 13 miljarder år 2100. [15] Enligt Factfulness visar dessa prognoser att befolkningsökningen planar ut mot århundradets slut och att världens folkmängd då stabiliseras. [16] Boken hävdar att det avgörande för framtida befolkningsökning är antalet barn i dag, och att dagens antal – två miljarder – inte längre ökar: ”FN:s experter förutsäger inte att antalet barn kommer att sluta öka. De rapporterar att det redan händer.”

Enligt boken finns en automatik både i den fortsatta befolkningsökningen och i att ökningstakten minskar under 2000-talet: ”Den kommande stora folkökningen beror inte på att fler barn föds… [Den] beror huvudsakligen på att barn som redan finns i dag kommer att växa upp och ´fylla på diagrammet’ över åldersgrupper med ytterligare tre miljarder vuxna.” Enligt Factfulness råder ett orsakssamband mellan minskad barnadödlighet och lägre födelsetal: ”Fler överlevande leder till färre människor.” [17] 

Nya beräkningar baserad på statistisk sannolikhetskalkyl visar också att osäkerheten rörande världens befolkning år 2100 är större än tidigare antaget, och att en stabilisering inte är trolig.

Dessa teser – att folkmängden kommer att vara stabil vid seklets slut; att framtida folkökning avgörs av antalet barn i dag; att lägre barnadödlighet är kausalt förbunden med lägre födelsetal och att samma övergång till färre födda och färre döda barn sker överallt – kan på goda grunder ifrågasättas.

För det första visar en läsning av FN:s befolkningsprognoser att de är mindre stabila än Factfulness ger sken av och har förändrats kraftigt sedan början på 2000-talet. Detta gäller särskilt Afrika: år 2010 förutsågs att denna kontinent skulle ha 3,6 miljarder invånare vid nästa sekelskifte, sju år senare hade prognosen höjts med 900 miljoner till 4,5 miljarder. [18] Det motsvarar en fyrdubbling jämfört med befolkningen i dag.

Nya beräkningar baserad på statistisk sannolikhetskalkyl visar också att osäkerheten rörande världens befolkning år 2100 är större än tidigare antaget. Enligt ledande forskare är sannolikheten för stabilisering bara 30 procent: ”Dessa förutsägelser indikerar att det finns små utsikter för ett slut på befolkningstillväxten detta århundrade.” [19]

För det andra säger inte FN-rapporterna att dagens barnantal avgör framtida folkökning. Prognoserna betonar i stället att ”framtida folkökning är starkt beroende av hur den framtida fertiliteten utvecklas” [20], den är alltså inte bestämd av antalet barn som finns i dag. FN framhåller också att det för länder med hög fertilitet finns betydande osäkerhet i bedömningen av fertiliteten även för de närmaste 15 åren. ”Om födelsetalen sjunker långsammare än förväntat kommer det resultera i högre folkmängder i alla efterföljande perioder.” [21] 

För det tredje finns inte det orsakssamband mellan lägre barnadödlighet och lägre födelsetal som Factfulness hävdar. Detta kan visas med exempel från ett antal länder. Factfulness presenterar Egypten som ett ”folkhälsomirakel” där barnadödligheten sjönk från 30 procent 1960 till 2,3 procent i dag. Därmed har, enligt boken, föräldrar ”anledning att tro att deras barn kommer att överleva” och således har ”ett viktigt skäl till att ha stora familjer fallit bort”. [22]

Om författarna hade rätt i att lägre dödlighet leder till färre människor borde Egyptens folkmängd nu stabiliseras. Så är emellertid inte fallet. Från millennieskiftets 70 miljoner steg folkmängden till 96 miljoner år 2017, och förväntas öka till 200 miljoner år 2100. [23] Andra afrikanska exempel är än mer slående. I Niger har exempelvis barnadödligheten minskat med två tredjedelar sedan 1980-talet, men födelsetalen har inte sjunkit utan har ökat något, vilket leder till en förväntad befolkningsexplosion från 20 miljoner 2015 till 72 miljoner 2050. [24]

Hur ska man förklara det afrikanska undantaget, med mycket högre födelsetal än de asiatiska under motsvarande utvecklingsfas? Factfulness har inga svar, boken nämner inte ens problemet.

Föreställningen att folkökningstakten avtar när barnadödligheten sjunker vilar på tidigare observerade mönster i Asien mellan 1960- och 1980-talen. Då började ekonomierna växa kraftigt samtidigt som sjukvården förbättrades, skolorna byggdes ut och både barnadödlighet och födelsetal minskade. [25] Denna övergång från höga till låga födelse- och dödstal handlar dock inte om något orsakssamband, [26] där förbättrad ekonomi leder till lägre barnadödlighet som leder till lägre födelsetal. I Kina halverades fertiliteten innan den ekonomiska utvecklingen tog fart, vilket bidrog till den snabba förbättringen av levnadsstandarden. Enligt Guillebaud ”föregår lägre födelsetal vanligen förbättringar i välstånd och förbättringarna i välstånd accelererar när födelsetalen faller”. [27]

Det ”afrikanska undantaget” med högre fertilitet än förväntat och fortsatt stigande befolkning [28] visar på frånvaron av enkla samband mellan lägre barnadödlighet och lägre födelsetal. Ett antal länder i Afrika väntas sålunda mer än fyrdubbla befolkningen under detta sekel. Till exempel kommer Nigeria enligt den senaste FN-prognosen öka befolkningen från 191 miljoner år 2017 till 794 miljoner till 2100; Tanzania från 57 miljoner till 304 miljoner och Demokratiska Republiken Kongo från 81 miljoner till 339 miljoner. [29] Dessa tal motsvarar högt ställda krav på den ”befolkningsexplosion”, vilken Roslings följare brukar förneka, exempelvis Staffan Bergström i artikeln ”Myten om befolkningsexplosionen”. [30]

Hur ska man förklara det afrikanska undantaget, med mycket högre födelsetal än de asiatiska under motsvarande utvecklingsfas? Factfulness har inga svar, boken nämner inte ens problemet. Oberoende bedömare pekar på lokala normer som främjar stora familjer, religiöst motstånd mot barnbegränsning eller tendenser hos politiska ledare att se en stor folkmängd som politisk styrka. Ett exempel är Tanzanias president John Mugufuli som enligt SVT Nyheter (11/9, 2018) nyligen uppmanade kvinnor att sluta äta p-piller, eftersom landet behöver fler människor. Presidenten sade också att personer som använder preventivmedel är lata.

Andra bedömare framhåller det minskade internationella stödet för effektiva familjeplaneringsinsatser, vilka spelade så stor roll i Asien, från Iran till Kina och Korea. Av det utvecklingsbiståndet går i dag bara 1 procent till familjeplanering. [31] Föga förvånande lyfter FN:s befolkningsprognoser fram behoven att investera i reproduktiv hälsa och familjeplanering i de minst utvecklade länderna, och att göra preventivmedel mycket mer tillgängliga. [32]

För några år sedan konfronterades Hans Rosling med de uppskrivna befolkningsprognoserna i Dagens Nyheter (18/9 2014). På frågan vad som är de mest påtagliga effekterna av denna befolkningsökning, svarade Rosling:

”Men det blir ju som det blir. Det där är som att fråga hur världen blir om solen går upp i morgon. Folk är fria och bestämmer själva. Det finns en idé om att befolkningsökningen är problemet, men det är en konstant, den går inte att göra något åt.”

Journalisten fortsatte: Men om jag frågar så här då: Vad behöver göras för att klara effekterna av att befolkningen ökar?

På detta svarar Rosling:

”Ska man minska befolkningstillväxten vore det i så fall rimligast att göra det i det rikaste landet som får flest barn per kvinna. Det är Sverige.”

Den statistikinriktade Rosling hävdar sålunda att fler människor i Sverige (550 000 under åren 2000-2010, främst en följd av invandring) har större påverkan på den globala folkmängden än 3,2 miljarder fler i Afrika under 2000-talet.

Factfulness reser inga frågor om befolkningsökningen kan innebära problem rörande resursanvändning, biologisk mångfald eller globala utsläpp, trots att det enligt boken är självklart att alla delar av världen ska ha samma standard som den välmående miljarden i dag.

Framställningen i Factfulness är dock ambivalent. Parallellt med tesen att antalet barn i dag avgör framtida befolkningsutveckling säger författarna: ”Den enda beprövade metoden att hejda folkökningen är att utplåna extrem fattigdom och ge människor ett bättre liv, med bland annat utbildning och preventivmedel” (Rosling et al., s 114, min kursivering). Men satsningar på utbildning och preventivmedel är inte något som orsaksmässigt följer av minskad barnadödlighet. På ett annat ställe nämner Factfulness Irans ”familjeplaneringsmirakel” där födelsetalen minskade från sex barn per kvinna 1984 till två knappt femton år senare. [33] Detta kopplar Rosling och medförfattare till satsningar på billiga preventivmedel med världens största kondomfabrik, och till obligatorisk sexualundervisning för unga förlovade par. Men författarna drar inga slutsatser, gör inga jämförelser med det s.k. miraklet i Egypten, och diskuterar inte hur Irans strategi skulle kunna spridas till andra muslimska länder. 

Ointresset för familjeplanering är kopplat till en syn på folkökningen som i grunden oproblematisk. Factfulness reser inga frågor om folkökningen kan innebära problem för resursanvändning, biologisk mångfald eller globala utsläpp, trots att det enligt boken är självklart att alla delar av världen ska ha samma standard som dagens välmående miljard. Forskningslitteraturen visar inte samma ointresse för folkökningens följder, även om mycket mer skulle behöva göras. Några forskare hävdar att de ekologiska konsekvenserna är obetydliga, då folkökningen främst sker i länder med blygsam konsumtion per capita. [34] Andra påpekar att ökad livsmedelsproduktion med åtföljande avskogning får allvarliga följder även vid låga inkomstnivåer. Enligt Crist et al. [35] bidrar den mänskliga populationens skala och dess nuvarande ökningstakt påtagligt till förluster i biologisk mångfald och dessa förluster kommer att öka i takt med att inkomster och resursförbrukning stiger i dagens fattiga länder. Flera forskare anser att med klimatförändringen så nära en brytpunkt är det nödvändigt både att reducera vårt genomsnittliga (kolbaserade) fotavtryck, och antalet tillkommande fötter, det vill säga den befolkningstillväxt som skapar nya stora fotavtryck. [36]

Frågan om befolkningstillväxt och resursuttömning handlar enligt Paul Ehrlich, medförfattare till 1960-talets ofta missförstådda klassiker The Population Bomb inte bara om antal, utan också om fördelning. Ökad ojämlikhet och växande antal superrika driver upp resursförbrukningen och försvårar omställningen till mer uthålliga alternativ: ”It is the combination of high population and high consumption by the rich that is destroying the natural world” (The Guardian, 22/3).

Factfulness har otaliga bubbeldiagram på temat minskande skillnader mellan länder och världsdelar. Men boken ägnar inte något diagram åt den globalt växande ojämlikheten inom länder, trots överflödet av statistik på området, t ex den årligen utkommande World Inequality Report. [37] 

Hans Rosling var under sitt liv lidelsefullt intresserad av och engagerad i folkhälsoförbättringar och barnadödlighet. Desto mer bekymmersamt är ointresset i Factfulness för studier av vilka faktorer som gör att familjeplanering lyckas eller misslyckas [38] och hur framtida insatser ska utformas. Det var denna fråga, med stor betydelse i relation till ”det afrikanska undantaget” som Norrman med kollegor sökte resa 2015. Är tiden mer mogen i dag?

4. Den frånvarande migrationen 

Under 2015 var Hans Rosling en stridbar aktivist i flykting- och migrationsdebatten. Märkligt är därför att Factfulness inte tar upp dagens enligt UNHCR exceptionella flyktingkris, vilken är svår att förstå utifrån bokens alla positiva trender. Beror den uppgivna krisen på felklassificering av migranter som flyktingar (vanligt i svenska media, t ex SVT)? Beror den på ökad internationell rörlighet (under USA:s krig i Vietnam kom inga flyktingar till Europa trots att antalet döda var tiofalt högre än i Syrien i dag)? Eller beror den på faktiska problem vilka statistiken i Factfulness inte fångar? 

I dag har en huvuddel av dem som tar sig över Medelhavet sitt ursprung i västra Afrika. Av de 103 000 som gjorde denna farliga resa första halvåret 2017 kom de största grupperna från Nigeria, Guinea och Elfenbenskusten.

Boken återkommer till ”döden på Medelhavet” och upprepar kritiken av transportörsansvaret som om ingenting hänt sedan 2015, och det fortfarande främst handlar om flyktingar från Syrien. Men sedan flödet från Turkiet till Grekland ströps 2016 har antalet syrier minskat kraftigt. Efter en topp samma år har också antalet drunknade fallit. I dag har en huvuddel av dem som tar sig över Medelhavet sitt ursprung i västra Afrika. Av de 103 000 som gjorde denna farliga resa första halvåret 2017 kom de största grupperna från Nigeria, Guinea och Elfenbenskusten. [39] Det innebär att flödets karaktär förändras från att i huvudsak utgöras av krigsflyktingar till att mer bestå av migranter som söker ett bättre liv i Europa. 

Åtstramningarna i europeiska länder har temporärt pressat ned det totala antalet migranter. Frågan är vad den fortsatta befolkningsökningen i Afrika betyder för antalet på sikt. Temat migration lyser med sin frånvaro i Factfulness, trots frågans betydelse både för ursprungs- och destinationsländerna, och den omfattande statistik som samlas in av Global Migration Data Analysis Centre (GMDAC). Enligt dess mätningar åren 2010-2015 fanns av alla i världen som uttryckte en önskan att migrera 41 procent i Afrika, och av världens 10 länder med högst andel migrationsintresserade var inte mindre än 7 afrikanska. [40]

Redan dagens relativt blygsamma migrationstal har inneburit stora påfrestningar på sammanhållningen i den europeiska unionen.

Aktuella opinionsmätningar stöder denna bild. Enligt Pew Research Centre [41] önskade 4 av 10 respondenter i länderna söder om Sahara att migrera. I Nigeria och Ghana uppgav 38 respektive 42 procent att de ”planerade att migrera inom de närmaste fem åren”. Steget från att ”planera” till att genomföra är långt, men med den förväntade fyrdubblingen av befolkningen i Afrika till 2100 vore det förvånande om inte migrationstrycket stiger. Höga födelsetal leder till fler unga som konkurrerar om arbeten, och hög ungdomsarbetslöshet tenderar att driva migration. För att citera kenyanska Mail Guardian: ”En analys av migrationsmönstret från Afrika till Europa och USA indikerar att antalet migranter förväntas öka under de kommande årtiondena med tanke på kontinentens växande befolkning” (22/3).

Redan dagens relativt blygsamma migrationstal har inneburit stora påfrestningar på sammanhållningen i den europeiska unionen. EU-diskussionen handlar nu mest om hur man ska göra det svårare att korsa Medelhavet. I Karibien har USA visat att marina insatser kan blockera oönskad migration från en fattig önation (Haiti). Australien har knappast varit mindre effektivt i sin strategi att hålla oönskade migranter långt från den egna kontinenten. En EU-dirigerad barriär längs Nordafrikas kust vore logistiskt krävande men kanske möjlig med en tillräcklig mobilisering av politiska och marina medel. Men är det en önskvärd lösning? Vore det inte mer tilltalande att söka minska trycket från källan och att tillsammans med intresserade sändarländer initiera program och incitament för ekonomisk utveckling och familjeplanering (upplysning, utbildning, rådgivning, billiga och lättillgängliga preventivmedel, stipendiesystem, etc.) gärna i samarbete med stater som själva gjort denna resa, t ex Iran? 

Långsiktiga åtgärder för att möta folkökning och migrationstryck tycks sällan dryftas i dagens europeiska migrations- och biståndspolitik. Factfulness ger inga bidrag som kan inspirera diskussionen, trots att namnet Rosling troligen skulle ge sådana ett mer positivt mottagande hos en kanske tveksam lokal opinion än vad vitböcker från EU kan räkna med. 

Allsidighetens betydelse och ansvarsetikens nödvändighet

Ska läsningen av Factfulness sammanfattas i ett enda ord är det kluvenhet. Å ena sidan är det svårt att vara oberörd av den energi och entusiasm som genomsyrar boken, med dess ström av statistisk över förbättringar också i världens fattigaste områden. Utifrån denna faktabas övertygar Rosling & Rosling läsaren om hur förlegat det är med den gamla tudelningen av världen i u- och i-länder. Detta är ingen nyhet för forskare som studerar tillväxtmarknaderna, men Factfulness ger kritiken förnyad kraft. Tyvärr försvinner dock att vissa länder gärna fortsatt med u-landsflaggan när det passat. Ett exempel är den s.k. G77-gruppen som inkluderar hela den arabiska halvön och likväl uppträtt som ett u-landsblock under FN:s klimatförhandlingar i syfte att minska sina egna åtaganden.

Resonemanget är bestickande likt Vänsterpartiets sätt att avfärda problem med hedersförtryck och patriarkalism i de svenska invandrartäta förorterna.

Exemplet antyder den andra sidan av Factfulness – frånvaron av komplicerande diskussioner, och bristen på fakta som ger en mindre tilltalande bild. Factfulness utger sig för att vara ”en bok om hur världen verkligen ser ut”. Då blir det selektiva urvalet ett stort problem, särskilt som kriterierna för urvalet inte motiveras explicit. Det tycks i hög grad vara styrt av de 13 frågor som Hans Rosling använde på sina föreläsningar för att testa publiken. Läsaren undrar dock: varför just dessa frågor? Varför inte en mängd andra som också är relevanta för att förstå världens utveckling? Hade titeln varit ”Factfulness – en bok om världens positiva förändringar” vore ensidigheten mindre störande. Men framställningen lider inte bara av ett urvalsproblem. I fråga om ett centralt område, världens befolkningstillväxt, är den direkt missvisande. Påståendena att den förväntade 50 procentiga ökningen av jordens befolkning under 2000-talet är given av dagens barnantal, och att ökningstakten planar ut, så att ”steady state” uppnås senast 2100 saknar stöd i de rapporter som åberopas och den forskning dessa vilar på. Detta material visar i stället att födelsetalens förändring under de närmaste decennierna, särskilt i Afrika, har stor betydelse för utfallet.

Det finns i Factfulness en vacklan mellan voluntarism och determinism. Voluntarismen kan spela en positiv roll, som i Hans Roslings beundransvärda insatser under ebolaepidemin. I boken är det dock inte voluntarism utan en determinism av ekonomistisk typ som dominerar. Så är det när författarna hävdar att de ”manschauvinistiska” värderingarna i Afghanistan och andra asiatiska länder är ”patriarkala värderingar precis som de som fanns i Sverige för 60 år sedan. Och med sociala och ekonomiska framsteg kommer de att försvinna, precis som de gjorde i Sverige”. [42] Kultur, identitet, tradition, historiska sedvänjor, rättssystem och religion har ingen betydelse – ekonomin avgör allt. Resonemanget är bestickande likt Vänsterpartiets sätt att avfärda problem med hedersförtryck och patriarkalism i Sveriges invandrartäta förorter.

Tillsammans upptäckte Agneta och Hans Rosling att 52 barn dött på deras sjukhus det aktuella året medan cirka 3 900 barn dött i hela distriktet. I stället för att fokusera på reaktiva insatser på kliniken började de utbilda vårdpersonal i byarna för att få så många som möjligt vaccinerade.

Med Factfulness vill författarna både sprida en positiv, ”faktabaserad” världsbild och förmedla erfarenheter som kan stödja fortsatta handlingar i folkhälsans tjänst. Boken återger här ett etiskt dilemma från Moçambique om vad läkare på en sjukhusklinik i ett fattigt land bör göra. Enligt författarna hävdade då en gästande läkarvän: ”Du måste alltid göra allt du kan för var och en som kommer till sjukhuset.” Hans Rosling menade däremot: ”Det är oetiskt att ägna hela min tid och alla mina resurser för att försöka rädda dem som kommer in. Jag kan rädda fler barn om jag förbättrar förhållandena utanför sjukhuset.” Tillsammans upptäckte Agneta och Hans Rosling att 52 barn dött på deras sjukhus det aktuella året medan cirka 3 900 barn dött i hela distriktet. I stället för att fokusera på reaktiva insatser på kliniken började de utbilda vårdpersonal i byarna för att få så många som möjligt vaccinerade. Slutsatsen blir: ”Att ägna det enskilda synliga offret alltför stor uppmärksamhet utan hänsyn till antal kan få oss att satsa alla våra resurser på en bråkdel av problemet och därmed rädda långt färre liv. Denna princip gäller överallt.” [43]

Det som här tas upp handlar om vad Max Weber benämnde ansvarsetik kontra sinnelagsetik. Den förra innebär att ansvara för de förutsebara följderna av sina handlingar, medan den senare kan exemplifieras med: ”Den kristne handlar rätt och överlämnar följderna i Guds händer”. [44] Ansvarsetiken leder till krav på att göra svåra val i linje med ”Roslings princip” ovan: ge inte enskilda synliga offer för stor uppmärksamhet, då tar det resurser från dem som inte syns. Om denna princip ”gäller överallt” borde den väl även gälla de organisationer t ex Läkare utan gränser, vilka i dag lägger stora reaktiva resurser på räddningsbåtar för migranter på Medelhavet. Skulle de inte kunna rädda och förbättra fler framtida liv genom preventiva insatser, till exempel använda sin upparbetade trovärdighet för ett långsiktigt arbete med familjeplanering, som också kunde minska drivkrafterna för migration? Flera olika faktorer föder farliga migrationsresor. Men utifrån ett ansvarsetiskt perspektiv förefaller det orimligt att helt bortse från födelsetalens betydelse.

En verklig folkbildningsdag

Nobelstiftelsens folkbildningsdag till minnet av Hans Rosling motiveras med: ”En felaktig bild av historien och världens utveckling leder till en felaktig bild av världens tillstånd i dag. Risken är stor att våra framtidsplaner byggs på felaktiga grunder.” Om den goda kunskapens betydelse är nog alla överens, på ett allmänt plan. Men god kunskapsförmedling kräver också allsidighet, respekt för välgrundade kritiska perspektiv och intresse att skapa förståelse för motsägelsefyllda utvecklingsförlopp. Kunskap om världens utveckling behöver därför inbegripa insikter om grunden för den utveckling som hittills tjänat oss så väl, men vars förutsättningar inte alls kan tas för givna.

Om statistiken i Factfulness kombineras med till exempel Den Stora Accelerationen kunde det öppna för verkligt spännande samtal. Leder detta till dialoger om ansvars- kontra sinnelagsetik i en komplicerad omvärld kan värdet bli än större. Dock förutsätter det att Nobelstiftelsen nyttjar Roslingnamnet, inte för att tala om ”hur världen faktiskt ser ut”, utan för att locka till fördjupande föreläsningar och dialektiska diskussioner som tar publiken på verkligt allvar.  

En nåd att stilla bedja om?

Fotnot

Artikelförfattaren tackar Malte Andersson, Frank Götmark, Solmaz Filiz Karabag och Magnus Henrekson för värdefulla kommentarer till texten.