Inte barns fel att vuxna brister

Motsägelsefull information

Tänk dig vidare, när du lever dig in i denne politikers situation, att du känner en viss hopplöshet. Vad beror allt det här på? Du lyssnar på experter för att förstå vad som ska göras. De säger olika saker. En säger att det beror på ekonomiska klyftor. En menar att brister i välfärden är avgörande. En annan hänvisar till dålig integration. Ytterligare en expert säger att vi använder för lite diagnoser och läkemedel. En annan menar att vi använder för mycket diagnoser och läkemedel.

En professor skriver att den psykiska ohälsan inte har ökat – det är bara vår tids sätt att mäta som lett till en ökning av antalet diagnoser. Många menar att Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) måste få mer resurser medan andra menar att det egentligen är vårdcentralerna som behöver mer kompetens inom psykologi. Någon säger att det behövs mer evidensbaserade metoder och mindre flum. En annan kräver hårdare tag. En sista menar att vi behöver mer lågaffektivt bemötande.

Å ena sidan har vården sedan 1980-talet blivit allt mer evidensbaserad, och läkemedelsanvändningen mot psykiskt lidande har ökat drastiskt. Å den andra har det psykiska lidandet bland barn och unga i Sverige stigit varje decennium sedan 1980-talet.

Tänk dig att din känsla av hopplöshet växer och att du upplever att informationen du får inte hänger ihop, att den är motsägelsefull. Å ena sidan har vården sedan 1980-talet blivit allt mer evidensbaserad, och läkemedelsanvändningen mot psykiskt lidande har ökat drastiskt. Å den andra har det psykiska lidandet bland barn och unga i Sverige stigit varje decennium sedan 1980-talet. Är inte det motsägelsefullt? Borde inte våra unga lida mindre nu när vården och medicinerna är så bra? I den här texten erbjuds vår tänkta politiker en sammanhållen förståelse som gör helheten begriplig.

Medicinska framsteg och barnets bästa

Jag påstår att orsaker till de svårigheter som vi står inför bör sökas bakom två fenomen som egentligen är positiva. Det är två fenomen som utan tvekan tillfört mycket till vårt moderna samhälle men som, menar jag, även lett till stora svårigheter för vår tids människor.

Det första fenomenet är den medicinska vetenskapens stora framsteg. Vi kan bota sjukdomar nu som var dödliga för hundra år sedan, och vår medellivslängd har höjts avsevärt. Det andra fenomenet är att vi under slutet av 1900-talet och 2000-talets början har lagt allt större vikt vid att ha barnets bästa i fokus. Vi vill visa respekt för barns känslor, åsikter och vilja. Knappast någon skulle väl vilja vara utan dessa framsteg inom vård och familjeliv. Ändå har de baksidor när det kommer till barns psykiska utveckling.

Ibland kan det låta som om det inte alls spelar någon roll hur vi föräldrar agerar, det är ändå genetiken, och kanske kompisgruppen och slumpen, som påverkar barns utveckling.

Vi börjar med de medicinska framstegen. Genetiken är ett bra exempel. Den vetenskapen har rönt stora framgångar de senaste decennierna. I takt med att vi fascinerats över hur specifika gener och grupper av gener kan kopplas till diverse egenskaper och sjukdomar har denna kunskap även påverkat vetenskapen om psyket. Beteendegenetiken – som studerar psykets genetiska grund – har blivit ett område som många intresserat sig för både direkt och indirekt. Ur den kommer självsäkra siffror om hur många procents ärftlighet som finns i olika psykiatriska tillstånd eller i olika personligheter.

Övertro på diagnoser och läkemedel

Dessa siffror presenteras ofta i media. Ibland kan det låta som om det inte alls spelar någon roll hur vi föräldrar agerar, det är ändå genetiken, och kanske kompisgruppen och slumpen, som påverkar barns utveckling. Ett tydligt exempel på det är den populärvetenskapliga boken Blueprint, skriven av den uppburne beteendegenetikern Robert Plomin.

En stor nackdel med de medicinska framstegen är en felaktig föreställning om att genetiken alltid är oövervinnelig.

En stor nackdel med de medicinska framstegen är alltså en felaktig föreställning om att genetiken alltid är oövervinnelig. Man har de brister man har. De brister som ett barn uppvisar blir något vuxenvärlden måste acceptera. Något annat vore omänskligt. Neuropsykiatriska diagnoser ligger då nära till hands. Slutsatsen blir alltför snabbt och alltför ofta att vuxenvärlden ska anpassa sina krav till barnets svårigheter. Det i sin tur kan leda till att barnets självbild påverkas negativt, när det känner av vuxenvärldens låga förväntningar.

Den medicinska utvecklingen har även haft andra negativa effekter. Ett annat exempel är en övertro på att diagnoser och läkemedel ska kunna leda till en långsiktigt god psykisk folkhälsa. Tillsammans har olika vetenskapsgrenar bidragit till en föreställning om att människans psyke bäst förstås och behandlas med medicinsk vetenskap som grund. I själva verket vilar dock beteendegenetik, psykiatrisk diagnostik och läkemedelsforskning alla på en bräcklig vetenskaplig grund.

Barn behöver ledas över trösklar

Så till det andra fenomenet som vi alla ska vara glada för – nämligen att vi de senaste decennierna lagt vikt vid att ha barnets bästa i fokus. Att vi bör respektera barns känslor, åsikter och viljor. Även den delen av vår tidsanda har en baksida som riskerar att påverka relationen mellan barn och vuxna negativt.

För att förstå hur den baksidan ser ut behöver vi först vara överens om att alla barn (och vuxna) har en regressiv sida, en sida som inte vill utvecklas, mogna eller att ta tag i sina uppgifter och svårigheter. För att tydliggöra detta drag kan vi föreställa oss situationer som vi kan känna igen oss i, till exempel att inte påbörja städningen, läxläsningen, träningen, livsstilsförändringen eller att vi helst undviker att lösa en konflikt. Det är en sida av oss som inte riktigt orkar ta itu med det som bjuder motstånd. Ordet prokrastinering har blivit populariserat för att beskriva just detta fenomen.

Vi vill in i det längsta undvika det som väcker obehag och frustration i barnet. Det i sin tur kan leda till att barn lättare utvecklar brister i sin känslomässiga, kognitiva och existentiella utveckling.

Vad händer då med barns regressiva sida (prokrastinering) när vi lever i en tidsanda i vilken vuxenvärlden förväntas lägga stor vikt vid barns känslor, åsikter och viljor? Jo, det blir svårt för vuxna att skilja mellan vad i barnets motstånd som bör tas på allvar och vad som bör motarbetas i syfte att få dem att utvecklas. Barn behöver ledas över trösklar. Inte bara en gång utan kontinuerligt under hela barndomen och tonårstiden. Om vi vuxna följer barn för mycket i deras oro och ovilja att stå ut med obehag riskerar det att leda till att föräldrar, lärare och andra vuxna sänker sina krav och förväntningar och att barnet hämmas i sin utveckling.

I vår tid väcks lätt en känsla av att det är oetiskt och fel att driva ett barn att övervinna sina svårigheter och kliva över livets trösklar. Barn har ju rätt att bli lyssnade på. Den här ideologin gör det svårare att hjälpa in barn i de strukturer som i grunden är hälsosamma för dem. Vi vill ju in i det längsta undvika det som väcker obehag och frustration i barnet. Det i sin tur kan leda till att barn lättare utvecklar brister i sin känslomässiga, kognitiva och existentiella utveckling, samt till att vuxnas auktoritet som just vuxna urholkas.

Barns subjektiva tillstånd blir rättesnöre

Vad händer när man slår ihop dessa två aspekter av vår tid – de medicinska framstegen och den positiva utvecklingen kring barns rättigheter? Fram träder en väv vars framsida är ordnad och vacker, men vars baksida kan vara trasslig och skapa problem. De trassliga trådarna leder dock åt samma håll. Det har skapats en tidsanda i vilken barns subjektiva tillstånd, och deras motstånd mot det som är svårt, i alltför hög utsträckning blivit vuxenvärldens rättesnöre. Lite tillspetsat är den vuxnes roll i den tidsandan att backa och se hur barnen utvecklas. Om de inte vill äta maten som serveras erbjuds de alternativ, är det besvärligt att läsa finns det ljudböcker, har vissa elever svårt att vara tysta i klassrummet så kan klasskamraterna bära hörselkåpor, har ett barn svårt att stå i kö kan hen få ett läkarintyg för att tillåtas gå före och har ett barn svårt att titta andra i ögonen och säga förlåt måste hen få slippa.

Det uppstår en tidsanda, eller ideologi, som mycket väl kan leda till mycket närhet men som ofta leder till att barn möts med för lite av vuxenvärldens positiva auktoritet.

Jag förstår att det finns undantag som motsäger den bild jag målar upp och jag förstår att det ibland finns en god anledning att sänka kraven på barn. Jag menar dock att exemplen är talande för vår tid. Det uppstår en tidsanda, eller ideologi, som mycket väl kan leda till mycket närhet men som ofta leder till att barn möts med för lite av vuxenvärldens positiva auktoritet. En tidsanda som riskerar att leda till att föräldrar och övrig vuxenvärld passivt ser på när barn utvecklar problembeteenden och psykisk ohälsa. Många vuxna har inte en tillräcklig övertygelse om att deras relation till barnen, i sig, kan göra skillnad.

I förlängningen leder det till att psykiatriska diagnoser, symtomlindring, anpassningar och läkemedel ligger nära till hands. Det är en tidsanda i vilken det blir svårare för föräldrar att se barns utveckling som ett mångårigt projekt i vilket det spelar en avgörande roll hur vi är som föräldrar och hur vi vårdar relationerna till våra barn. På så vis har det skapats en sorts genetikens självuppfyllande profetia. Vuxna kan känna sig hjälplösa inför barns utveckling, rädda för barnens negativa känslor och rädda för att vara en vuxen med auktoritet. I den världen blir genetiken mer utslagsgivande än i en värld där vuxna agerar utifrån övertygelsen om att de kan forma barn i en positiv riktning.

Skadade och urholkade relationer

En grundläggande insikt, menar jag, förenar alla seriösa psykoterapier och alla seriösa teorier om psykisk utveckling. Den kan formuleras såhär: Undvikande av obehag kan leda långt in i destruktiva beteenden och destruktiva system. Därför bör vi inte bygga våra liv utifrån en strävan efter att undvika rädslor eller andra negativa känslor. Jag skulle vilja hävda att den tidsanda jag här beskrivit lett till att man – trots denna vitt spridda insikt – format samhället och barns miljöer utifrån en rädsla för att väcka barns negativa affekter. Vi anpassar miljöer för att minimera ilska, frustration, stress och oro. Det kan låta bra. Men problemet som uppstår på vävens baksida är att vi skapar miljöer som har brister vad gäller vuxnas möjligheter att utmana barn.

Förr i tiden var det vanligt att relationer mellan barn och vuxna var urholkade på så vis att barns känslor inte togs på allvar. Relationerna var i dessa fall inte ömsesidiga utan byggde på att föräldrar ensidigt kunde skambelägga och till och med lagligt aga barn.

För att förstå hur den här tidsandan kan leda till en ökad psykisk ohälsa föreslår jag att vi ska luta oss mot två begrepp – skadade relationer och urholkade relationer. Båda dessa typer av relationer är destruktiva. Och de har alltid funnits. Skadade relationer mellan barn och vuxna uppstår när föräldrarna själva har stora svårigheter – kanske lider de av missbruk eller av annan psykisk ohälsa, kanske har de drabbats av ekonomiska bryderier eller förlorat sig i uppslitande äktenskapliga konflikter, vissa föräldrar oroar sig för sjukdom och död och ytterligare andra utövar våld eller begår övergrepp. Allt det här leder till skadade relationer och lämnar ofta den typ av spår i barnet som kan benämnas trauma.

En urholkad relation kan i stället beskrivas som en relation som ger barn en grundläggande trygghet och kärlek men i vilken väsentliga delar ändå saknas. Den uppstår ofta när den vuxne undviker aspekter av sin relation till ett barn. Förr i tiden var det vanligt att relationer mellan barn och vuxna var urholkade på så vis att barns känslor inte togs på allvar. Relationerna var i dessa fall inte ömsesidiga utan byggde på att föräldrar ensidigt kunde skambelägga och till och med lagligt aga barn. Denna typ av urholkning drabbar barn än idag.

Rädslan för barns negativa affekter

För att förstå 2000-talets ökande psykiska ohälsa behöver vi dock rikta blicken mot något annat. I vår tid är en annan typ av urholkad relation vanlig – nämligen den som uppstår ur vuxnas rädsla för att väcka barns negativa affekter. I dessa relationer kan det uppstå brister i barnets erfarenheter av att stå ut med negativ affekt och brister i erfarenheter av konfliktlösning, empati och tröst. Särskilt urholkade blir relationer om den vuxne, föräldern eller läraren, inte tror att de nämnvärt kan påverka barnets utveckling. Den vuxne backar ur konflikterna i stället för att hantera dem. Föräldrar och lärare kan anpassa sina egna beteenden samt familjens och skolans vardag för att minimera risken för att stöta sig med barnets önskemål och krav. Den här typen av urholkade relationer kan på sikt bli svårt destruktiva. Ibland är kaoset fullt synligt. Andra gånger fungerar livet på ytan medan barnets inre domineras av rädslor, skam och skuldkänslor.

Bristen på tydliga och konstruktiva förväntningar kan leda till svåra problembeteenden, svårigheter att fokusera på det som är tråkigt, inre känslomässig förvirring och ångest samt svårigheter att anpassa sig till yttre krav.

Ett första råd till vår tänkta politiker är att hen bör reflektera över vad en nära relation är. Eller fundera över vad en god relation mellan en förälder och ett barn innehåller. Jag menar att relationen bör vara fylld med stora mängder av skilda erfarenheter. Dessa ska inte bara vara av en sort – inte bara skratt, närhet och en klapp medhårs – utan rymma många olika känslolägen, till exempel skratt, gemensam ansträngning, gemensam glädje, konflikter, sorg, konfliktlösning, tröst, äventyr, rädsla, skam, skäll, gråt och empati. Alla dessa aspekter bör kunna erkännas och få utrymme i relationen mellan förälder och barn. Om så är fallet finns stora möjligheter för föräldern att vara en positiv auktoritet för sitt barn. Det blir inte så farligt att väcka sitt barns frustration, och ett visst mått av rädsla och vrede, eftersom både barn och vuxen vet att relationen även innehåller empati, konfliktlösning, förlåtelse och gemensam glädje.

Jag menar att det klimat vi skapat leder till att alltför många barn blir vilsna, saknar förmåga att styra sina känslor och beteenden samt att många saknar tydliga förväntningar från vuxenvärlden. Bristen på tydliga och konstruktiva förväntningar kan leda till svåra problembeteenden, svårigheter att fokusera på det som är tråkigt, inre känslomässig förvirring och ångest samt svårigheter att anpassa sig till yttre krav. Men i vår tidsanda, där de två baksidorna tvinnats samman, litar vi inte tillräckligt på att vuxna kan hjälpa barn ur sina svårigheter. Vi tycks inte se att lösningen finns i våra relationer till barnen. I stället eftersöks ”verktyg”, anpassningar, diagnoser eller läkemedel.

Tron på att barn klarar utmaningar

Enligt vår samtids logik tänker många att det är elever med svårigheter som blir lidande av höga krav. Men egentligen är det kanske just många av dem som förlorar allra mest på en vuxenvärld som sänker kraven. Vad många av eleverna med svårigheter behöver är inte sänkta krav utan ökat känslomässigt och praktiskt stöd för att leva upp till förväntningar. De behöver en vuxenvärld som tror på utveckling och på att barn klarar av utmaningar. De behöver vuxna som tror att barn kan växa av att övervinna sitt motstånd, oavsett om det handlar om att stå i kö, att äta främmande mat, att titta andra i ögonen eller att delta i skolarbete.

Det mest obehagliga med den tidsanda jag målar upp är att det leder till att relationer i familjer och i skolor riskerar att bli urholkade. Tyvärr leder det till den situation vi har nu när vuxenvärlden låter barnens, tonåringarnas och de unga vuxnas omogna, regressiva och destruktiva sidor ta för stor plats. Många föräldrar upplever sig hjälplösa. Och så står vi där och ser på – oavsett om tonåringarnas desperation tar sig uttryck som depression, ångest, hemmasittande, utagerande, droger eller kriminalitet. Slutsatsen i detta samhällsklimat blir alltför ofta att svagheten finns i barnet och inte i vuxenvärlden. Det här, menar jag, är en av vår tids stora tragedier och är en viktig del av orsaken till att våra unga under minst ett par decennier mått allt sämre.

…

Nu återgår vi till den politiker som vi föreställde oss att vi är. Något har kanske dimmorna skingrats. Det är inte obegripligt att tonåringar och unga vuxna mår allt sämre trots att vården är allt mer evidensbaserad. Förklaringarna finns på baksidan av vår tids välordnade väv. Där har det uppstått ett trassel som kan vara svårt att se.