Dags att lämna förnekelsefasen

Andra hade dock lägre förväntningar på twitter-kommentariatet. Som kvinnan bakom ett av de första svaren på min ursprungstweet: ”Du förstår att diskussionen inom en snar framtid kommer avse mjukisbyxor och attityd.”

Så rätt hon hade. Och så typiskt för hur vi i svensk offentlighet hanterar obekväma sanningar.

Den sanning jag syftar på här är inte att jag befann mig i någon livsfara på grund av att mannen två bord kanske var gangster och att någon kanske skulle skjuta på honom. Just där. Och just då. Bara de som medvetet går in för det kan tolka budskapet så bokstavligt. Dessa visade sig vara tusentals.

…i en sådan eskalerande våldsspiral som vi nu upplever är det naturligt med en ökad vaksamhet gentemot omgivningen

Nej, den sanning jag ville förmedla i min tweet var förstås att vi alla nu tvingas förhålla oss till möjligheten att vi någon dag, när vi minst anar det, hamnar mitt i ett skottdrama. Precis som vi måste förhålla oss till andra statistiskt osannolika, men ändå möjliga, risker. Ett annat av tweetens budskap var att det i en sådan eskalerande våldsspiral som vi nu upplever är naturligt med en ökad vaksamhet gentemot omgivningen. En oundviklig konsekvens när den överlevnadsinstinkten aktiveras är att sådana fördomar som den jag (helt medvetet) gav uttryck för, om klädstil och attityd, får större spelrum. Mot bakgrund av utvecklingen på senare tid med upprepade skottlossningar på allmänna platser där mycket folk rör sig är det en beklaglig men högst naturlig mänsklig reaktion.

Jag blev varken ledsen, rädd eller omskakad av att mötas av så många invektiv och snabbdiagnoser över mitt mentala tillstånd. Det där är jag sedan länge förbi. Men det lilla vardagsdrama som utspelade sig på Twitter efter min uppdatering är ändå typiskt för hur Sverige förhåller sig till en del snabba och riktigt obehagliga samhällsförändringar. Och det mönster jag ser gör mig däremot rädd på riktigt. För listan på oroande tendenser i samhällsutvecklingen som hanteras på ett liknande sätt kan göras betydligt längre.

I veckan publicerades rapporten “Finns det en tystnadskultur i Göteborgs stad?” Det är 28 sidor lågmäld men skrämmande läsning som alla samhällsintresserade borde ta del av. Kort sammanfattat är budskapet att kriminella normer påverkar de anställda i Göteborgs kommun så till den grad att en tystnad successivt har spritt sig. Och att denna tystnad i sin tur underlättar för de kriminella att öka sitt inflytande. Så här skriver rapportförfattaren Anna Ekström i slutet:

“Anställda i staden förhåller sig till de kriminella strukturerna och anstränger sig för att inte få deras uppmärksamhet eller att störa deras kriminella verksamhet. Det finns en utbredd normalisering av kränkningar och hot och flera anställda beskriver att de upplever en självcensur. I förlängningen underlättar detta beteende från anställda i Göteborg stad för kriminella strukturer att bibehålla och expandera sin kriminella verksamhet. Förhållningssättet som många som är anställda i staden har tillämpat, medvetet eller omedvetet, har gjort att de kriminella nätverken har kunnat ta sig in i verksamheter som är stadens och använda dem för kriminella ändamål.”

Den här tystnadskulturen är på intet sätt unik för Göteborg utan riskerar att bli norm i hela landet.

Tre vardagliga exempel från rapporten säger rätt mycket: I vissa bostadsområden kan en bil få stå parkerad på gården bland husen, fastän alla vet att det är förbjudet. Den parkerade bilen blir en manifestation av vem som bestämmer i området när ingen säger något.

Ibland vandaliseras fönsterrutor och andra saker på stadens fastigheter. Men det skickas aldrig någon räkning till den som har genomfört skadegörelsen, trots att man vet vem det är.

När en ny medarbetare börjar arbeta i ett utsatt område är det vanligt att grupperingar i området visar att de är medvetna om nykomlingens närvaro. Att bli filmad av en grupp på ett tjugotal män när man kommer till arbetet är enligt de intervjuade i rapporten vanligt förekommande.

Detta är naturligtvis mycket illa. Men vad som är ännu värre – och som anknyter till reaktionerna på min tweet förra helgen – är hur många av cheferna i Göteborgs kommun uppges hantera medarbetare som öppet berättar hur illa det är. Enligt många av de intervjuade i rapporten bemöts de inte sällan med misstro eller rent av hån.

“Anställda som har lyft problem vittnar om att de har ansetts vara gnälliga, hånats inför kollegor och även bestraffats, exempelvis med en minskad budget. De har fått veta att de inte kan förvänta sig att avancera inom organisationen eftersom de inte har rätt attityd”. 

Den här tystnadskulturen är på intet sätt unik för Göteborg utan riskerar att bli norm i hela landet. För en tid sedan tog en polisman kontakt med mig. Vi kom att diskutera ordningsmaktens arbetssituation i utsatta områden och han förvånade mig genom att spontant utbrista: ”De har vi redan förlorat greppet om!” Det som istället oroade honom – och som han menade är på väg att hända nu – är att de samhällsskadliga normer och problem som sedan länge förlamar dessa bostadsområden steg för steg letar sig ut i hela landet. Även om Sverige är segregerat kan vi i längden inte hålla de här problemen separerade från majoritetssamhället, menade han.

“Och det som kommer att hända då med eskalerande främlingsfientlighet, våld och misstänksamhet. Det gör mig orolig på riktigt”, sa han.

Gång på gång larmar människor i samhällets yttersta kapillärer om vad som är på väg att hända. Ändå detta mönster av relativisering och överslätande. Jag är övertygad om att de allra flesta tänkande människor uppfattar denna oönskade samhällsomvandling och hur fort den går. Jag tror också att de ser att åtgärderna som vidtas för att möta den är både senfärdiga och otillräckliga. Men för många tycks det ändå vara mer bekvämt att förtränga insikten och istället ge sig på budbärarna med full kraft.

Den häxbrygd som länge har förgiftat det svenska offentliga samtalet har flera ingredienser: En till stora delar havererad migrationspolitik där några riktiga konsekvensanalyser aldrig har gjorts, en galopperande etnisk segregation, en alarmerande brottsutveckling och ett parti – Sverigedemokraterna – vars tvivelaktiga ursprung har gjort det till en folksport för alla som har en officiell position att bevaka att förneka och motarbeta allt partiet säger – oavsett vad man själv egentligen tycker om det.

…nu krävs mod och klarspråk för att på allvar vända utvecklingen.

”Vi har inget att frukta förutom fruktan själv” lär USA:s legendariske president Franklin D Roosevelt ha sagt. Vad gäller Sverige 2021 är detta både rätt och fel: Rätt för att det nu krävs klarspråk och mod för att på allvar vända utvecklingen. Fel eftersom den svenska offentlighetens oförmåga att se risker och samhällshot för vad de är, framstår som en långt större fara än att folk i allmänhet skulle gå runt och pysa ut obefogad rädsla.

Den som inte reagerar med ökad vaksamhet när empatilösa unga män utan vapenvana gång på gång skjuter mot varandra på allmän plats eller som slätar över vittnesmål om hur kriminella normer och strukturer steg för steg äter sig in i Sveriges näst största kommun har förlorat kompassen.

Inför ett hot kan man agera på olika sätt men att konsekvent spela ned eller avfärda dåliga nyheter för att slippa agera är sällan något framgångsrecept. I djurens värld kallas det frozen fright när ett bytesdjur, istället för att fly eller slåss, spelar död i förhoppningen om att därigenom komma undan.

Många heliga kor kommer att behöva offras.

Det moderna Sverige är en exempellös framgångssaga. På bara hundra år förvandlades en fattig, outbildad och smutsig nation i Europas utkant till ett av världens rikaste och mest välfungerande länder. Det är lätt att glömma att det inte kommit gratis utan är resultatet av bönders, arbetares, politikers och företagares hårda arbete. På samma sätt kan det vara svårt att ta in att den samhällsmodell baserad på tillit och jämlikhet som steg för steg byggts upp nu faktiskt hotas på ett grundläggande sätt. Många heliga kor kommer att behöva offras. Mycket av det som tidigare uppfattats som självklart kommer att behöva ifrågasättas. Och det kommer att göra ont.

Enligt en välkänd modell från psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross har sorgen fem faser: Förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. En stor del av de tongivande deltagarna i det offentliga samtalet vägrar envist att lämna den första fasen. Men att göra det är inte bara önskvärt utan helt nödvändigt om det riktiga samtalet om framtidens Sverige ska kunna inledas.