Tokyo-OS är en humanitär konflikt

Den japanska synkretismen

Det var efter andra världskrigets slut som världen slöt sig samman för att författa FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Japan hade då spelat ut sin roll och var ockuperat av USA. Som representant från Fjärran Östern anslöt istället P.C. Chang från Republiken Kina (Taiwan). En bok skriven av Hans Ingvar Roth, professor i mänskliga rättigheter vid Stockholms universitet, beskriver det som ”När Konfucius kom till FN”.¹

Chang irriterade sig på att andra medförfattare som Eleanor Roosevelt och René Cassin var vårdslösa med orden. Exempelvis ville de skriva i författningen att människan ”fritt (skulle) kunna utveckla sin personlighet”, men Chang tyckte det lät alldeles för kristet universellt. Han förordade hellre formuleringen ”den fria utvecklingen av ens personlighet”, eftersom det inte uteslöt yttre omständigheter och omgivningens roll i en människas utveckling.

Den japanska synkretismen handlar i grunden om att människan ska se sig som jämlik med djur och natur, där allt har en själ.

Vad det vittnar om är inte bara de konfucianska värdena utan även de buddhistiska eller shintoistiska inslagen i den japanska synkretismen. Det handlar i grunden om att människan ska se sig som jämlik med djur och natur, där allt har en själ och ”… där särskild vikt läggs vid symbiosen mellan alla levande varelser i enlighet för att skapa nya konstruktioner av gemensamma värden, i stället för de människocentrerade värden som dominerar västerländsk rationalism.”²

Kanske med anledning av Hiroshima och Nagasaki har dessa idéströmningar sällan gått på export och fått fäste under halva 1900-talet. I stället kamouflerar det sig i teknik och ekonomi, där humanismen blir föremål för västerländsk tolkning.

Den västerländska bilden av Tokyo

På 1950- och 60-talet kunde beatrörelsen och hippierörelsen vurma för österländsk religion som en nära vän, men sedan föll det platt och övergick i yta och symboler, och därefter något att raljera eller ironisera över. Postmodernisten Roland Barthes skrev på 70-talet om Japan som ett vackert inslaget paket utan innehåll (Teckenriket). Mario Vargas Llosa noterade redan på 80-talet [Den stygga flickans rackartyg] att Tokyo var som en klinik – där folk bar munskydd på bussen och kvinnor klädde sig i kläder så fina att klassamhället inte skulle synas.

Bill Murrays avdankade filmstjärna under Shibuyas neonljus (Lost in translation, 2003) är av samma skrot och korn, uttråkad av ytan tills han finner en västerländsk kvinna med riktiga känslor. Pandemi eller ej – porträttet av Tokyo brukar oftast bli likadant. Men hur ska man tolka staden när det i stället är ytan som är tom – när arenorna gapar tomma och inramningen är försvunnen? Då finns det kanske anledning att syna det mänskliga i bakgrunden i stället.

Smidigheten i offentliga rum är även en fråga om att “läsa av luften”, att utan ord eller gester kunna läsa av och diskret anpassa sig till läget. Även i de mest kritiska tillstånd i Japan kan man således vanligtvis finna behärskning.

Studerar vi japansk teknik kan vi märka av en del av humanismen. Att exempelvis tågen blivit snabba och alltid går i tid beror mycket på ett genuint intresse för tåg och tågets mekanismer, i relation till människans mekanismer, där båda har en själ. Elsparkcyklar (som man inte ser mycket av i Tokyo men) skulle säkert många japaner tycka om, men att inte parkera elsparkcyklar snyggt och prydligt på gatan (vilket få gör i Stockholm), skulle i Japan vara ett uttryck för att man egentligen inte tycker om dem.

Smidigheten på tåg och i offentliga rum är även en fråga om att “läsa av luften” (kuuki wo yomu), att utan ord eller gester kunna läsa av och diskret anpassa sig till läget. Även i de mest kritiska tillstånd i Japan kan man således vanligtvis finna behärskning. Men nu delar luften utrymme med Deltavarianten av Covid-19, som sprider sig som vattenkoppor, sägs det, och det gör förstås allting mycket svårare.

Japans humanistiska ekonomi

Att Japan är ett högteknologiskt superland utan känslor stämmer alltså inte, och att Japan och bara Japan skulle klara av att arrangera OS mitt under en pandemi stämmer förstås inte heller. Nog hade mer auktoritära regimer som Kina eller Singapore hanterat det mycket bättre. Viruset tar sig fortfarande in och ut ur OS-byn, och det beror inte på idrottsmännen. Det är Japan som inte kan kontrollera sin egen smittspridning. Politikerna för sig med dubbla budskap och folk vet inte längre hur de ska förhålla sig, vilket ben de ska stå på.

Många löntagare har denna vecka eller nästa sin enda veckas semester på hela året. Många av dem ser sin enda möjlighet att resa och besöka släkt och vänner ute i landet. Att då påtala för unga att hålla sig hemma och arrangera OS samtidigt fungerar inte rent pedagogiskt. Lägg därtill ett nära stundande Paralympics med potentiella riskgrupper bland deltagarna, och situationen blir lätt förbryllande och alarmerande – igen.

Japan förhöll sig hellre konservativt, tillika keynesianskt, gentemot de aspekter som kunde bedömas som en “mcdonaldisering” av samhället.

Studerar vi japansk ekonomi kan vi också märka av en del av humanismen, men det var innan OS kom kom till byn. Japan undvek länge delar av nyliberalismen och förhöll sig hellre konservativt, tillika keynesianskt, gentemot de aspekter som kunde bedömas som en “mcdonaldisering” av samhället. “Människans kreativitet bygger på den medfödda lusten att inspirera andra i en värld som avviker från marknadens rationalism”, skrev sociologen Aoki Kashimura. ”Människans kreativitet bygger på en kultur som är inriktad på det undermedvetna.”³

Ett OS i motsats till värdlandet

Den svengelska beskrivningen av Japan brukar vara den att landet är ”socialt konservativt” med jämställdheten eftersatt – vilket stämmer. Men Japan har till skillnad från Sverige fortfarande arvskatt, och inkomstskatten för höginkomsttagare har legat på 45% medan
förmögenhetsskatten har legat på 55 %.⁴ Japans motsvarighet till Jeff Bezos, Hiroshi Mikitani, skapare av e-handelsföretaget Rakuten – som bland annat syns på Barcelonas fotbollströjor, är god för strax över $6B, $187B mindre än Bezos och $42B mindre än Alibabas Jack Ma. Faktum är att det finns fler svenska miljardärer i världen än vad det finns japanska miljardärer, och åtta av dem är rikare än Mikitani enligt Bloombergs senaste miljardärindex (3 augusti, 2021)⁵.

Mikitani själv har kallat OS för ett “självmordsuppdrag”⁶, men det är å andra sidan inte hans företag som sponsrar OS. Det finns också exempel på företag, som exempelvis Asahi, som i dagspress gärna kan positionera sig emot OS men trots det är spelens officiella ölmärke som finns precis överallt. TV-kanalen Asahi sänder också från OS tillsammans med flera andra TV-bolag i Japan, inklusive public service-kanalen NHK. Någonstans visste nog alla att OS skulle hållas – oavsett pandemiläge – det var mer en fråga om hur man skulle positionera sig själv för att synas i ett bättre ljus.

[OS] är en monstruös koloss som inte går att förhandla sig ifrån när man väl satt bollen i rullning.

Tidigare i somras slöt G20-länderna ett nytt avtal om en ny global skattereform för multinationella företag, som i praktiken innebär att företag som Google, Amazon och Facebook hädanefter kommer att beskattas med 15 procent, enligt OECD. I Japan beskrevs det som ”en historisk överenskommelse” och public service-kanalen NHK gick ut med förstasidesrubriker.⁷

Vad det vittnar om är att Japan hellre går i god för en ekonomi och politik som detta OS inte representerar, och varför man ens övervägde det kan vara svårt att förstå. Det är en monstruös koloss som inte går att förhandla sig ifrån när man väl satt bollen i rullning. Internationella olympiska kommittén har nämligen låst Japan på pengar, eftersom man låst sig själva i avtal med sponsorer och mediekanaler. Pengar som blir som massförstörelsevapen, och återigen är det japanerna som får bära bördan av konsekvenserna.

En variation av österländskt inflytande

Det är mycket av västvärldens vaccin och vetenskap som just nu räddar världen från död och mera lidande. Men det var också västvärldens arrogans och övertro på sin egen humanism som försatte världen i ett svårare pandemiläge än nödvändigt. Det är lätt glömt men senaste gången hela världen hade ögonen på Japan, som man nu har under OS, var när är ett kryssningsfartyg i Yokohama höll sina resenärer isolerade, i januari 2020. Mellan denna tidpunkt och tills pandemin kom till Europa sades och skrevs det mycket om covid-19 som många nog önskar revidera, medan andra fortfarande lever i förnekelse eller i en annan verklighet.

Mellan industralismen och världskrigen vände sig väst mot delar av Asien för dess kultur, konst och litteratur, och kanske att vi bör finna oss i ett liknande läge idag.

Det är inte bara för teknik och ekonomi vi bör titta österut, det vittnar både samtiden och historien om. Mellan industralismen och världskrigen vände sig väst mot delar av Asien för dess kultur, konst och litteratur, och kanske att vi bör finna oss i ett liknande läge idag. I annat fall får vi Kinas version med människoförtryck och falska Konfuciusinstitut.

Det som kan bromsa eller förändra ett sådant inflytande borde vara att tillåta en mer varierad form av österländskt inflytande. Då gäller det att inte bara fokusera på Fjärran Östern när det hålls suspekta idrottsevenemang på kontinenten. (Efter Sommar-OS i Tokyo kommer Vinter-OS i Peking, och det har också ett väldigt stort dunkel över sig.)

De japanska idrottarnas tårar

Det var den tidigare premiärministern Shinzo Abe som regerade Japan under början av pandemin, och när Tokyo vann budgivningen om OS 2013. Hans förlängda arm Yoshihide Suga är den som regerar nu. Abe gick till val på att boosta ekonomin och den nationalistiska känslan i landet. Han fick i efterhand visst beröm för det förstnämnda, men misslyckades med det senare.

Japaner i allmänhet är pacifister – och inget väcker så mycket motstånd som militära frågor och kärnkraftsfrågor. Artikel 9 i den japanska konstitutionen är lite av en helig graal, ungefär som ”the second amendment” i USA. Den säger att Japan är förhindrat att delta i krig. Och även om man under 10-talet omformulerat den en aning – mot bakgrund av Kinas framväxt, hotet mot Taiwan, och att hålla sig närmare till sina allierade – ser många kärnan i artikeln som ett kvitto på den humanism som Japan borde förespråka. Landet ska inte under några omständigheter förorda en politik eller ekonomi som riskerar människoliv, men just det upplever många att man har gjort nu med OS.

Japan gör historiskt sitt bästa OS någonsin, men det finns förstås smolk i bägaren och idrottarnas tårar när de vinner eller förlorar kan tolkas på många olika vis.

Bortom offentliga rum och på sociala medier är konflikten uppenbar, där OS för vissa kan framstå som något välbehövligt upplyftande, medan det för andra bara infekterar ännu mer. Japan gör historiskt sitt bästa OS någonsin, räknat i guld och medaljer, men det finns förstås smolk i bägaren och idrottarnas tårar när de vinner eller förlorar kan tolkas på många olika vis.

Det är förvisso där och endast där man kan skönja lite riktiga känslor av spelen. Idrottarna är trots allt en del av folkligheten, och idrottsrörelsen är stor och generationsöverbryggande. Pandemin i allmänhet har dock gjort att vissa generationer känner sig förfördelade (främst yngre), andra känner sig inte tillräckligt respekterade (främst äldre), om än gemensamt är att ingen känner igen sig i vad de japanska politikerna håller på med.

Mindre yin och yang, helt i brist på zen

Många är rörande överens om att OS-invigningen var tråkig och ganska icke-japansk (på ett icke-nationalistiskt sätt). I efterhand har man förstått att planerna för invigningen såg helt annorlunda ut. Det var ursprungligen tänkt att en röd motorcykel från den kultförklarade animeklassikern Akira skulle inleda spektaklet, och varva upp en fullsatt publik. Att Lady Gaga – som verkligen är stor i Japan – skulle hoppa ner i ett grönt rör (från TV-spelet Super Mario Bros) någonstans i världen, varefter komikern och mediepersonligheten Naomi Watanabe skulle hoppa upp från ett rör inne i stadion. Popgruppen Perfume skulle uppträda, och allt skulle ha en kawaii (gullig), ungdomlig och feministisk ton, mer i klang med dagens Tokyo.

Att Naomi Osaka fick tända elden och att någon annan snart får släcka den förtar inte känslan av att detta OS aldrig har varit till för Japans skull.

I stället fick man något helt annat – illasittande musik på engelska som ”Imagine” med John Legend och Keith Urban, lika illa tajmat som när Gal Gadot och Natalie Portman sjöng in låten i början på pandemin. Att Naomi Osaka fick tända elden och att någon annan snart får släcka den förtar inte känslan av att detta OS aldrig har varit till för Japans skull. Det säger mer om en värld man inte riktigt vill vara i, med en annan dramaturgi och en annan typ av dualism som man helst bara ser på TV, med ett mindre verkligt yin och yang och helt i brist på zen.

Sålunda har det som är avskalat ingen poäng, eftersom det lilla saknar tajming och det stora saknar finkänslighet. Det är ett internationellt event för internationella parter, och en vanlig Tokyobo får en väldigt liten del av kakan. Till råga på allt valde Internationella olympiska kommittén att *inte* hålla en tyst minut denna dag, trots att Hiroshimas officiella representantorganisation för atombombsoffer hade efterfrågat det. Det passade helt enkelt inte in.