Vänsterns verklighet och min barndoms borgerliga stalinism

Min morfars stalinism

Den svenska vänsterns oförmåga att avgränsa sig från auktoritär socialism går långt tillbaka. Man kan se 1929 som ett avgörande år. Ledningen för Kommunistiska internationalen inledde utrensningar mot högeravvikare i kommunistpartier runt om i världen. Sveriges kommunistiska parti hörde till de hårdast drabbade.

Partiledningen ansågs inte tillräckligt militant eftersom man ville samarbeta och kompromissa med syndikalister och socialdemokrater. Ledningen i Moskva anklagade dem för att vara högeravvikare och opportunister. Men i det svenska partiet fanns också en hårdför, stalinistisk opposition, särskilt bland yngre ledare. Flera hade blivit utbildade på Leninskolan i Moskva och kände en stark lojalitet med kretsen kring Josef Stalin. En av dessa unga män var min morfar, Gustav Johansson. Han var en av dem som avvisade kompromisser med Socialdemokraterna och krävde allmän arbetarbeväpning.

Man påstod att de svenska kommunisterna inte kunde göra revolution om det inte var vackert väder.

Första maj inställde ledningen för kommunisterna i Stockholm sin demonstration eftersom det var ett kraftigt oväder. Detta retade upp vänsterfraktionen på allvar. I Berlin sköts demonstranter ihjäl. I Sverige stannade man hemma när det regnade.

Partiledaren Nils Flyg kallades till Moskva för att försvara sig. Under skrattsalvor hånades han för den inställda förstamajdemonstrationen. Flyg gjordes till åtlöje och man påstod att de svenska kommunisterna inte kunde göra revolution om det inte var vackert väder. Kommunistiska internationalen krävde att viktiga poster inom partiet skulle övertas av den unga stalinistiska oppositionen. Karl Kilbom måste utan dröjsmål avsättas som chefredaktör för Folkets Dagblad och ersättas av min morfar.

Slagsmålet på Luntmakargatan

Under ett senare möte i Sverige med utsända politruker från Moskva vägrade den svenska partiledningen att ge vika. Majoriteten av partiets ledning blev då omedelbart avsatt på order av Kommunistiska internationalen. Hugo Sillén, Sven Linderot och min morfar utsågs att ta över. Mötet slutade i kaos. Självklart stod min morfar fast vid den stalinistiska linjen. ”Nu går jag och tar en pilsner och föraktar partiledningen” lär han ha sagt en av dessa dramatiska dagar.

Splittringen av kommunistiska partiet 1929 var kanske det värsta självmålet i den svenska vänsterns historia.

Konflikten övergick så småningom i ett berömt slagsmål i partiets lokaler på Luntmakargatan i Stockholm, där ledande kommunister slogs med plankor, bläckhorn, tvåkilosvikter, klisterburkar, klädhängare, stämpeldynor och brevpressar och sköt med skarp ammunition, även om uppgifterna går isär om vilken fraktion som gjorde vad. Denna episod livade mycket upp min morfar och han skrev flera kupletter om den till kommunistiska revyer.

Splittringen av kommunistiska partiet 1929 var kanske det värsta självmålet i den svenska vänsterns historia. Bara ett par veckor senare inträffade den stora börskraschen som skapade möjligheter för en verkligt framgångsrik socialistisk opposition.  Men kommunisterna var fullt upptagna med att bekämpa varandra, ibland med knytnävarna.

En förlorad kontakt med verkligheten

Sedan följde en lång rad sovjetiska ockupationer och övergrepp som det svenska kommunistpartiet och min morfar gång på gång försvarade. Pragkuppen, inmarschen i Ungen eller dödsskjutningar av demonstrerande arbetare i Östberlin ifrågasattes aldrig. Inte minst iögonfallande är Slánskyprocessen i Tjeckoslovakien 1952.

Den judiske generalsekreteraren i kommunistpartiet Rudolf Slánsky och tretton andra högt uppsatta kommunister, varav tio var judar, anklagades för att ingå i en internationell konspiration för att undergräva socialismen.

Genom att inte ta avstånd från [ockupationer och och övergrepp] isolerade sig de svenska kommunisterna mer och mer från sina potentiella väljare och övergavs av intelligentian.

Vid den här tiden användes judiska ledare i öststaterna som syndabockar för ekonomiska problem. Efter tortyr erkände de sig skyldiga och begärde att få bli avrättade. Slánsky dömdes som skyldig till ”trotskistisk-titoistisk-sionistiska aktiviteter i tjänst hos den amerikanska imperialismen”. Han hängdes offentligt och hans aska spreds på en isig väg utanför Prag.

Genom att inte ta avstånd från sådana händelser isolerade sig de svenska kommunisterna mer och mer från sina potentiella väljare och övergavs av intelligentian. Man kan få intrycket att beroendet av stalinisterna i Moskva tidvis fick partiet att förlora kontakten med verkligheten.

En barnslig entusiasm för Sovjetunionen

Värst var det troligen under finska vinterkriget. Medan det finska folket fick ett massivt stöd av den svenska opinionen stödde de svenska kommunisterna de sovjetiska angriparna och upprättandet av en stalinistisk operettregim i badorten Terijoki. Min morfar sa senare att det var hans hårdaste tid, ”eftersom vi även hade jobbarna mot oss”. Under denna period blev han mordhotad åtskilliga gånger och skaffade sig illegalt en pistol för att kunna försvara sig. Men inte ett ögonblick sviktade han i sitt stöd till Sovjetunionen. Det fanns heller ingen bitterhet i hans fruktlösa kamp för att införa proletär diktatur i Sverige. Tvärtom behöll han livet ut en nästan barnslig entusiasm för Sovjetunionen.

Mina morbröder hade virkade slipsar och tweedblazrar eller var mer bohemiskt klädda, inspirerade av hamnarbetare eller kinesiska rödgardister.

Inför släktmiddagarna då jag var liten stod han i köket och styrde och ställde med handplockade kommunistiska tanter som hjälpte till med kalasmaten, och han drack alltid den tjeckiska ölen Pilsner Urquell. Han lagade köttbullar åt mig och jag stod bredvid honom där i köket och fick alltid en rumänsk läsk som hette Mamaya men som min morfar kallade för barnpilsner, och jag älskade att stå där bredvid honom.

Det var som att kliva in i en vägg av upprörda röster och hetsiga diskussioner när middagen började. Mina morbröder hade virkade slipsar och tweedblazrar eller var mer bohemiskt klädda, inspirerade av hamnarbetare eller kinesiska rödgardister. Min mamma och mina ingifta mostrar rökte massor av gula Blend och fick alltid ta hand om disken, och som jag minns det utbröt alltid hetsiga diskussioner om Sovjetunionen.

Vid extra roliga middagar kunde min morfar säga till mig och min lillebror att han var på så gott humör att vi kunde gasta vad fan vi ville utan att han skulle bli arg och då sprang vi runt, runt honom och ropade ”USA är bra” om och igen och han bara skrattade som om han vore björnen Baloo.

”Om jag hade blivit sosse hade ni varit stolta”

Men sen övergick han till att läxa upp sina yngre släktingar i frågan om Stalin och Sovjetunionen. En vanlig stridsfråga var den ryska ockupationen av Tjeckoslovakien 1968, som min morfar försvarade hetsigt.

”Det där begriper ni inte”, röt han godmodigt. ”En dag kommer ni att förstå, men ni är för valpiga för att fatta någonting.”

”Det är en ockupation!” skrek min maoistiska morbror.

”Så fan heller”, röt min morfar på sin västgötadialekt.

”Tänk på hjärtat nu, Gustav”, ropade mormor oroligt.

”Warszawapaktens trupper har ryckt in för att rädda socialismen i Tjeckoslovakien”, fortsatte morfar.

Alla var på högvarv men min morfar tappade aldrig humöret på allvar trots att hela släkten bjäbbade emot honom. Han blev aldrig arg på något skrämmande sätt, men ibland kunde han bli sårad som en primadonna om han tyckte att det gick för långt.

”Om jag hade blivit sosse hade ni varit stolta över mig”, röt han ofta och rusade ut utan att ta på sig hatt och rock, och min mormor blev orolig för att han skulle dra på sig en förkylning eller bli överkörd.

”Tänk på hjärtat Gustav”, ropade hon efter honom från ett öppet fönster, medan han sårad och med stormsteg gick ner mot Östermalm. Men morfar kom alltid tillbaka efter någon timme och hade med sig färska räkor från Östermalmshallen eller någon annan exklusiv försoningspresent.

Dogmatismens fortsatta grepp

Morfar skrev många sånger om min mormor och de kom väl till pass när de slöt fred. En visa som ofta sjöngs på familjefesterna handlade om när mormor och morfar bodde i Sovjetunionen på trettiotalet. Min mormor arbetade som kemist på ett laboratorium och upprördes över ryktena om trotskistiska sabotörer inom ledningen för den kemiska industrin. ”De blev skjutna allihop i sinom tid”, löd en av versraderna, och hela släkten skrattade.

Många år har gått sen dess. Är dogmatism och bristande verklighetskontakt fortfarande ett problem inom vänstern och bland de vänsterintellektuella? Utan tvekan. Ett intressant exempel är den infekterade frågan om hedersvåld. Bland vänstern och de vänsterintellektuella finns ett envist motstånd mot att driva frågor om hedersförtryck och klanvälde. En orsak är sannolikt att hålla sig borta från frågor som förknippas med Sverigedemokraterna.

Ibland liknar debatten inom vänstern en uttjatad Norénpjäs där man tassar runt obehagliga sanningar utan att nämna dem vid namn.

Men den urgamla sektmentaliteten märks också här, till exempel när Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh drevs ut ur partiet efter ett långvarigt skyttegravskrig med partiledningen, där Kakabaveh hängivet arbetade med politiskt känsliga frågor kring hedersvåld och islamism. Här känner man igen en förlamande partidisciplin från förr men också en svårighet att göra självständiga analyser när läget i samhället förändras. Ibland liknar debatten inom vänstern en uttjatad Norénpjäs där man tassar runt obehagliga sanningar utan att nämna dem vid namn.

SD har lyckats med vänsterns heta dröm

Under tiden har huvudfienden Sverigedemokraterna lyckats med det som varit vänsterns heta dröm i mer än ett sekel, att vinna ett massivt stöd från arbetarklassen och hota Socialdemokraternas urgamla dominans.

Men i förorterna i Sverige pågår ett annat arbete som jag kunnat ta del av när jag gjort författarbesök i utsatta områden. Ett konkret hot är att stökiga småpojkar luras in i kriminella nätverk. Här görs en imponerande insats med att skapa ordning i oroliga miljöer och utbilda barn som inte sällan har föräldrar som är analfabeter. Oftast utförs arbetet av mycket kompetenta lärare med rötter i andra länder.

Precis som 1929 har vänstern nu möjlighet att göra ett banbrytande arbete i det svenska samhället.

Situationen påminner om Per Anders Fogelströms böcker om framväxten av det svenska folkhemmet, där människor från underklassen kämpar för ett drägligt liv trots besvärliga förutsättningar. Precis som 1929 har vänstern nu möjlighet att göra ett banbrytande arbete i det svenska samhället. Men om man inte frigör sig från sektmentalitet, ideologiska låsningar och alltmer bisarra diskussioner om identitetspolitik kommer man än en gång ställa sig vid sidlinjen.