Samtidigt var det som hände i någon mening oundvikligt. För en regering som vilar på röster från över en halv miljon väljare vars intressen varken tillvaratas eller respekteras, kan knappast överleva i längden. Och ju närmare nästa val kommer, desto mer börjar ett sådant bräckligt bygge knaka i fogarna. Det mest överraskande var kanske att Vänsterpartiet accepterade denna (o)ordning så länge.
Stefan Löfven har bara mer eller mindre dåliga alternativ att överväga.
Så inte längre. Och i skrivande stund har Stefan Löfven bara mer eller mindre dåliga alternativ att överväga. Ett av dem är att sy ihop en uppföljare till det strandade januariavtalet. Där beskrivs Centerpartiet i de flesta analyser sitta med lösningen i sin hand. Men sedan Liberalerna dödförklarade avtalet och ännu en gång klargjorde att de nu helt och hållet vill verka för att möjliggöra en borgerlig regering har pusslet blivit klart svårare att lägga. För även om C sent omsider gick V till mötes genom att släppa den omtalade 44:e punkten, och till och med om Annie Lööf skulle slakta den heliga kon om att utesluta allt inflytande från Vänsterpartiet, kan Stefan Löfven fortfarande inte ens säkert räkna med att klara en statsministeromröstning. Han skulle mycket väl skulle kunna få majoriteten av riksdagen emot sig. Det räcker med att en enda av V:s, eller något av de tre återstående januaripartiernas ledamöter råkar trycka fel, uteblir eller med flit avviker från partilinjen för att det ska ske.
Riskerar gå till val med motståndarens politik
Och även om Löfven skulle kunna tillträda som statsminister igen skulle det snabbt uppstå problem när statsbudgeten ska läggas fram. För den som tror att Lööf skulle vara beredd att gå så långt som att släppa in Vänsterpartiet i budgetförhandlingarna kan inte ha lyssnat särskilt noga på henne. Och eftersom M och KD sannolikt lägger fram en gemensam oppositionsbudget (som även SD antas ge sitt stöd till = 154 mandat) så riskerar Löfven (som utan aktivt stöd från V samlar 147 mandat bakom sin budget) att gå in i valrörelsen samtidigt som han administrerar motståndarnas politik. Ingen önskeposition.
Alternativet att utlysa extraval är inte heller smärtfritt. För det första är utgången oviss: Miljöpartiet kan exempelvis åka ur riksdagen. Det har hänt förr. Men även om inte det sker kan högeralternativet mycket väl komma att dra längsta strået om väljarna tillfrågas en extra gång nu i september. Om då Ulf Kristersson får bilda regering med stöd från SD skulle medborgarna hinna vänja sig vid ett nytt normalläge, där Sverigedemokraterna är en självklar del av regeringsunderlaget. Detta skulle i så fall vrida ett av de starkaste vapnen ur händerna på socialdemokratin – att kunna varna för kaos och fascism om SD får inflytande.
Det betyder dock inte att extravalet är något särskilt lockande scenario för de borgerliga heller. För det första kan så klart Liberalerna åka ur riksdagen och därmed försvaga högeralternativet inför det ordinarie valet 2022. Men även en borgerlig framgång i extravalet riskerar att bli en pyrrhusseger; en helt oprövad regering ska då tillträda med alla barnsjukdomar dessa alltid lider av för att sedan tämligen omgående gå till val igen innan den hunnit bli varm i kläderna. Det är ingen överdrift att påstå att en sådan regering skulle behöva ägna en hel del energi åt frågor som inte handlar om att styra landet. Som att hitta statsråd och politiska tjänstemän som är beredda att säga upp sig från sina nuvarande jobb för ett uppdrag som kanske inte varar mer än ett halvår. Eller som att förbereda en valrörelse, med allt vad det innebär.
Röra och handlingsförlamning oavsett utgång
Även för väljarna framstår den uppkomna situationen som ett val mellan pest och kolera. I det ena fallet ska en allvarligt skadeskjuten regering lotsa landet ur en av de allvarligaste kriser vi upplevt på årtionden. Därtill riskerar det intensifierade politiska arbetet mot gängvåld och organiserad brottslighet att gå i stå. I det andra scenariet väntar – av de skäl som nämnts ovan – sannolikt en rörig period där alla de pockande samhällsproblem som de flesta väljare ser knappast kommer att komma närmare en lösning.
Alla politiker upprepar så ofta de får möjlighet att det som styr deras agerande är vad som är bäst för Sverige. Men påfallande ofta sammanfaller deras analyser om vad som är bäst för landet med vad som skulle fungera bäst för dem själva. Så lita på att det är vad de just nu sitter och funderar på, vilka ord de än klär det i. Men en händelserik sensommar kommer det under alla omständigheter att bli.
…kanske är det enda som finns att hoppas på är att den tredje statsmakten förmår beskriva det som händer sakligt, opartiskt och utan att blanda in sina egna preferenser.
Så vad ska en vanlig medborgare då hoppas på?
Ja det är ingen lätt fråga att besvara. Eftersom valet för såväl partier som väljare framstår som en klassisk pest/kolera-situation kanske det enda som finns att hoppas på är att den tredje statsmakten förmår beskriva det som händer sakligt, opartiskt och utan att blanda in sina egna preferenser. Så oavsett om Sverige går till ett extraval i september eller om talmannen lyckas dyrka upp de nuvarande låsningarna och en regering därefter kan pusslas ihop, kommer behovet av ett mediehus som Kvartal att vara fortsatt stort. Vi tror nämligen benhårt på vår journalistiska idé som utgår från att publiken klarar av att ta till sig mer komplexa, sakliga resonemang utan att dessa behöver uttryckas med förskolepedagogik. Vi tror heller inte att det svenska mediakonsumenter saknar i första hand är mer av känslosvallande och åsiktsmarinerade texter och intervjuer. Kvartalsharen kommer med andra ord att skutta vidare i augusti och fortsätta att vara en god vän att hålla i handen för alla er som tänker själv.
I väntan på nyproducerat innehåll har vi riggat kvartal.se med massor av läsvärda texter och hörvärda intervjuer och paneler från säsongen som gått – perfekt food for thought under sommarens lata dagar i hängmattan eller solstolen.
Ha en vilsam och härlig sommar!