Detta har hänt med inkomstfördelningen

Ibland tycks målsättningen snarast vara att ge en känsla av vart samhället är på väg vilket inte nödvändigtvis är betjänt av precision. 

För det andra är det skillnad på nivåer av ojämlikhet och förändringar i ojämlikhet över tid. Och om man pratar om förändringar över tid, måste man välja en startpunkt som man jämför med. Det betyder till exempel att ökningar i inkomstskillnader kan ha skett över tid, samtidigt som den nya nivån fortfarande är relativt jämn. Beskrivningen av en sådan förändring kan kläs både i orden ”inkomstskillnaderna i Sverige har ökat mer än i de flesta länder”, liksom i fraser som ”Sverige är fortsatt ett av världens jämlikaste länder”. 

Tillsammans ger dessa faktorer gott om utrymme för den som så önskar att välja de beskrivningar och formuleringar som passar vederbörandes argumentation. Detta ska dock inte misstas för att utvecklingen är oklar eller svårbegriplig. Att flera beskrivningar är sanna är inte det samma som att det skulle finnas flera sanningar. Det som krävs är dock att man tar ett ögonblick för att reda ut och precisera vad man talar om.

Att göra det är förstås inte alltid i politikers eller debattörers intresse. Ibland tycks målsättningen snarast vara att ge en känsla av vart samhället är på väg vilket inte nödvändigtvis är betjänt av precision. 

All inkomst är inte lön

Låt oss börja med vad man typiskt sett menar med ”inkomster” när man pratar om fördelningsfrågor. Inkomster består för de flesta av oss i huvudsak av den ersättning vi får när vi jobbar. Denna arbetsinkomst bestäms av en kombination av vilken lön man har (oftast uttryckt i kronor i timmen, eller per månad om man jobbar heltid) och hur mycket man jobbar. Två personer kan alltså ha samma lön men om den ena jobbar heltid och den andra halvtid så har de förstås mycket olika inkomst. Av detta skäl kan (arbets-)inkomstskillnaderna mellan personer vara mycket större än löneskillnaderna. Detta gäller till exempel inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor.

Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är i snitt drygt 10 procent, men när man tar hänsyn till skillnader i ålder, utbildningsnivå och yrke sjunker den oförklarade löneskillnaden mellan män och kvinnor till ungefär 5 procent. Men ser man i stället till vad kvinnor i snitt har i arbetsinkomst så ökar differensen kraftigt. Kvinnors arbetsinkomster är i snitt bara ungefär 75 procent av mäns. 

I praktiken betyder detta att två personer som har samma inkomst före skatt, kan ha mycket olika inkomst efter skatt beroende på sammansättningen av inkomsterna.

Men inkomster är inte bara det man tjänar på jobbet. Man kan också ha kapitalinkomster. Dessa består i huvudsak av räntor och aktieutdelningar och även av det man tjänar eller förlorar på att sälja tillgångar som aktier eller en bostad. Det sistnämnda, de så kallade kapitalvinsterna, är en omdiskuterad komponent i utvecklingen, eftersom de å ena sidan är stora och viktiga, men å andra sidan för de flesta inte dyker upp med samma regelbundenhet som andra inkomster. En person som säljer en lägenhet kan på papper vara miljonär just det året, men det betyder inte att man är det övriga år. Av den anledningen plockar man ibland bort kapitalvinster helt och hållet när man diskuterar ojämlikhet. Men det är förstås också problematiskt när den vinst vissa gjort på sina bostadsaffärer de senaste årtiondena är i samma storleksordning som deras årslön, och ibland större än så.

Utöver arbets- och kapitalinkomster består en persons inkomster potentiellt också av en rad så kallade skattepliktiga ersättningar; pensioner, sjukpenning, a-kassa, föräldrapenning, etc. Tillsammans utgör dessa komponenter – arbetsinkomsterna, kapitalinkomsterna och de skattepliktiga ersättningarna – inkomster före skatt. 

På dessa inkomster betalar sedan varje person skatt. Storleken på skatten beror på en kombination av hur mycket man tjänar, och vad man tjänar pengar på. I grunden är skattesystemet progressivt, dvs man betalar en högre procentsats, och därför också naturligtvis mer i absoluta tal, ju mer man tjänar. Men detta gäller inte för kapitalinkomster, som beskattas med samma procentsats (i normalfallet 30 procent) oavsett hur stora de är. I praktiken betyder detta att två personer som har samma inkomst före skatt, kan ha mycket olika inkomst efter skatt beroende på sammansättningen av inkomsterna. Den med höga kapitalinkomster har mer kvar efter skatt än den med höga arbetsinkomster, och den skillnaden växer ju högre upp man kommer på inkomststegen. 

Sambo eller inte?

I diskussionen om inkomstfördelning är det dock inte alltid nog med att skilja mellan individuella inkomster före skatt och efter skatt, man måste också ta hänsyn till det som kallas hushållssammansättningen. Det traditionella målet med inkomstfördelningsstudier är att försöka jämföra personers faktiska konsumtionsmöjligheter (deras disponibla inkomster). Dessa påverkas mycket av hur ens hushållssituation ser ut. En person som bor ensam har till exempel en rad fasta kostnader som skulle kunna delas om man flyttade ihop med någon; har man barn finns kostnader förknippade med dem, och har man många är dessa större än om man har få; och så vidare. Konkret gör detta att inkomstskillnaderna räknat i hushållsjusterade disponibla inkomster – det vanligaste måttet som används i dessa sammanhang – kan öka eller minska bara som en funktion av hur hushållens sammansättning ser ut, helt utan att något alls händer med individernas faktiska inkomster.

Sammantaget ger detta olika nivåer där man kan betrakta fördelningen av inkomster, från marknadsinkomster (arbets- plus kapitalinkomster) till inkomster före skatt (när vi lägger till skattepliktiga ersättningar), vidare till inkomster efter skatt när vi dragit bort skatter och lagt till skattefria transfereringar. Dessa kan sedan ytterligare justeras och delas med hänsyn tagen till alla individers hushållsförhållanden. Alla dessa nivåer ger också en förståelse för hur inkomstskillnader kan drivas av förändringar på många olika nivåer. 

Så har ojämlikheten ökat

Med alla dessa detaljer i huvudet kan man sammanfatta vad som hänt med inkomstfördelningen de senaste decennierna i Sverige och varför:

Till att börja med kan man konstatera att spridningen i disponibla hushållsjusterade inkomster ökat. Den så kallade Gini-koefficienten, som är ett sammanfattande mått för hela fördelningen, har ökat stadigt de senaste decennierna under såväl vänster- som högerregeringar. De huvudsakliga anledningarna är tre:

1. Kapitalinkomsternas roll.

Kapitalinkomsternas roll i ekonomin har ökat. Detta ökar de disponibla inkomstskillnaderna, dels för att dessa beskattas lägre, dels och framför allt för att dessa inkomster är mycket mer koncentrerade till toppen av fördelningen än andra inkomster. Kapitalinkomsternas påverkan är tydligare och större om man räknar in kapitalvinsterna men drivs inte bara av dessa.

2. Större skillnad mellan att ha jobb och inte.

En rad förändringar i arbetslöshetsförsäkring och sjukpenning och införandet av jobbskatteavdrag etc ökat de disponibla inkomstskillnaderna mellan dem som jobbar och dem som är arbetslösa eller är sjuka.

3. Demografiska faktorer och ensamhushåll

Inkomstskillnaderna har ökat på grund av demografiska faktorer och för att hushållens sammansättning förändrats. Framförallt fler äldre och fler ensamhushåll har ökat spridningen i disponibla inkomster.

Sverige är inte USA

Hur ska vi betrakta denna utveckling? Vad ska vi jämföra den med? För att börja svara på dessa frågor måste man först bestämma vad man ska relatera utvecklingen till. Vad gäller förändringarna i relation till andra länder är det riktigt att ökningen av inkomstskillnader i Sverige varit större än i de flesta andra OECD-länder i procent räknat. I den bemärkelsen stämmer det att ”inkomstskillnaderna ökat mer i Sverige än i de flesta andra länder”. Men samtidigt har utvecklingen skett från en utgångspunkt med historiskt och internationellt unikt små inkomstskillnader.

Relativt sett är det riktigt att de med låga inkomster har halkat efter. Men det beror inte på att låga löner halkat efter, utan för att ersättningsnivåerna i a-kassa och sjukförsäkring inte ökat i samma takt som lönerna.

Trots den kraftiga ökningen av inkomstskillnader i Sverige som skett sedan 1980-talet är Sverige fortfarande bland de länder i världen där inkomsterna är jämnast fördelade men där Sverige (och de övriga nordiska länderna) inte längre framstår som fullt så unika i denna dimension. När amerikanska debattörer som Paul Krugman längtar tillbaka till ett USA på 70-80-talet, vid tiden innan klyftorna började öka, längtar de till ett samhälle som var ungefär där Sverige befinner sig i dag (om något lite mer ojämlikt). I relation till dagens OECD-genomsnitt är inkomstskillnaderna i Sverige fortfarande mindre. 

En annan intressant och viktig detalj när man jämför den svenska utvecklingen med andra länder, speciellt med USA, är att den helt förhärskande ekonomiska förklaringsmodellen till varför inkomstskillnaderna ökat de senaste årtiondena är att globalisering och teknisk utveckling på olika sätt gynnat ”högkvalificerad arbetskraft”, något som typiskt sett mäts som högutbildad arbetskraft. Relativt sett har utvecklingen gjort individer inom denna grupp mer produktiva, vilket ökat deras arbetsinkomster och därmed inkomstskillnaderna. En uppsjö amerikanska studier har också kunnat visa hur avkastningen på högre utbildning ökat, och hur en stor del av de ökade inkomstskillnaderna i USA kommer just från ökade löneskillnader. Givet att Sverige genomgått liknande teknisk utveckling och är ett i högsta grad globaliserat land, skulle man kunna förvänta sig något liknande här. Men så är inte fallet. I stället står Sverige ut som ett land där den direkta avkastningen på högre utbildning är internationellt låg, och mycket lite av ökningen i inkomstskillnader kommer i Sverige från ökad lönespridning. 

Detta är viktigt när man betraktar uttalanden av typen ”de rika drar ifrån” eller ”de fattiga halkar efter”. Relativt sett är det riktigt att de med låga inkomster har halkat efter. Men det beror inte på att låga löner halkat efter, utan för att ersättningsnivåerna i a-kassa och sjukförsäkring inte ökat i samma takt som lönerna.

Ja, i mekanisk bemärkelse är det tveklöst så att ökade klyftor till viss del är effekter av politiska beslut. Att låta skillnaderna mellan ersättningsnivån för den som inte arbetar öka relativt den som arbetar är ett politiskt val. Likaså är det ett val att inte beskatta fastigheter eller kapitalinkomster hårdare än man gör.

På motsvarande sätt kan man också säga att de med höga inkomster dragit ifrån, men de har inte gjort det för att deras löner ökat, utan i huvudsak för att kapitalinkomsterna blivit större. Om man ställer denna utveckling i relation till teorierna om att den underliggande tekniska utvecklingen borde ha gynnat de högutbildade mer, genom större löneskillnader, framstår det snarast som om denna grupp i Sverige haft en oväntat dålig utveckling. (Detta förstås givet att de inte lyckats kompensera detta med kapitalinkomster). 

Ytterligare en viktig dimension när man betraktar utvecklingen är den alltid återkommande frågan om vad man bör fokusera på, absoluta nivåer eller relativ utveckling. Ofta kontrasteras dessa på ett alltför karikerat sätt. Å ena sidan vill vissa bara tala om vikten av att hålla tillbaka klyftor som om nivån inte spelade någon roll. Men å andra sidan trivialiseras också ökade skillnader som om de vore oviktiga. Sanningen är förstås att båda spelar roll.

Politiken spelar roll, men är inte allt

Vilken roll har då politiken i denna utveckling? Är det sant att politikerna har fattat beslut som resulterat i de ökade klyftor vi ser i Sverige – och, implicit, att de därför kan fatta beslut som kan reversera utvecklingen?

De politiska beslutens verkan har olika tidshorisont. Ändrade villkor har både kortsiktiga och långsiktiga effekter, och i vissa fall tar det en generation innan resultatet av förändringar visar sig.

Ja, i mekanisk bemärkelse är det tveklöst så att ökade klyftor till viss del är effekter av politiska beslut. Att låta skillnaderna mellan ersättningsnivån för den som inte arbetar öka relativt den som arbetar är ett politiskt val. Likaså är det ett val att inte beskatta fastigheter eller kapitalinkomster hårdare än man gör. Men dessa val handlar inte om att välja vilken nivå av inkomstskillnader man vill ha. Det politiker beslutar om är ersättningsnivåer, skattesatser och andra regler. Utifrån dessa och andra förutsättningar fattar sedan individer i samhället beslut om hur de ska agera. Det är detta samspel som bestämmer inkomstskillnaderna, liksom den ekonomiska aktivitetsnivån. 

De politiska beslutens verkan har olika tidshorisont. Ändrade villkor har både kortsiktiga och långsiktiga effekter, och i vissa fall tar det en generation innan resultatet av förändringar visar sig. Häri ligger också de verkligt stora utmaningarna när det kommer till att hantera inkomstskillnader och alla relaterade policyområden framöver. Att hitta den balans där alla i samhället både ges möjligheter och incitament att bidra till en positiv samhällsutveckling, samtidigt som de känner att de får del av dess frukter. Och där de inkomstskillnader som uppstår har orsaker som de flesta människor uppfattar som godtagbara.