Svensk pandemihantering liknar den i USA

Det är svidande kritik som Lewis riktar mot den amerikanska pandemihanteringen. Trots ett gott grundarbete i förberedelser för just pandemier initierats från ett håll som förvånar Lewis: president George W. Bush. Med terrorattacken den 11 september och den fiaskoartade hanteringen av orkanen Katrina i färskt minne, läste den dåvarande presidenten en bok om spanska sjukan. Det var 2005. En bok skriven av John M. Barry, som gjorde så starkt intryck på Bush att han beslutade att avsätta medel för att bygga upp en amerikansk pandemiberedskap. Pandemiprojektet ärvdes och utvecklades av president Barack Obama – för att sedan helt monteras ned av president Donald Trump. Trumps säkerhetsrådgivare John Bolton såg inte hot mot landet komma från virus eller bakterier utan från främmande mänskliga makter.

 

 

Pandemihanteringen underlättades inte av att den president som fick ansvar att hantera den största krisen sedan andra världskriget var Donald Trump, som initialt avfärdade pandemin som en influensa. Den mest splittrande presidenten i modern tid, med så lite förtroende hos medierna att nästan inget han sa i pandemin tagits på allvar.³ Men Lewis menar att problemet är mycket större än bara Donald Trump. Han är symtom på ett större problem i USA, nämligen polarisering och politisering.

För lite och för sent

Amerikanska Centers for Disease Control and Prevention (CDC), som har ansvar för smittskyddet i USA, tonade från början ned riskerna för allmän smittspridning när utbrott konstaterats i Kina och snabbt spred sig till bland annat norra Italien. Lewis beskriver hur CDC:s generaldirektör Robert Redfield vägrade genomföra tester på de hundratals amerikaner som evakuerats från Wuhan i Kina. Och hur CDC till en början avrådde från flygförbud från drabbade regioner, när många andra länder redan genomfört sådana, och motsatte sig tanken på att sätta människor från riskområden i karantän. Lewis beskriver även hur CDC i början motarbetade framtagandet av snabbtester för att konstatera om människor var smittade. En katastrofal smittspridning var ett faktum.

En organisation där ingen riktigt vågar fatta viktiga beslut på grund av rädsla att göra fel och bli av med jobbet.

Lewis menar att CDC över tid har politiserats. Från att för ett par decennier sedan ha varit ett slags kronjuvel i den amerikanska myndighetsvärlden med skickliga vetenskapsmän med hög integritet till att numera befolkas av människor som mer tillsatts på politiska meriter än för sin duglighet. En organisation där ingen riktigt vågar fatta viktiga beslut på grund av rädsla att göra fel och bli av med jobbet. Där försiktigheten blivit så stor att den gränsar till övermod.

Likheter mellan Sverige och USA

Likheterna mellan den amerikanska pandemihanteringen och den svenska är stora. I början tonade Folkhälsomyndigheten, liksom CDC, ner riskerna för smitta. När smittan väl spridits i samhället var budskapet att det var för sent att göra något. Även i Sverige motsatte sig Folkhälsomyndigheten reserestriktioner och karantänsregler och var skeptisk till tester. Liksom CDC har Folkhälsomyndigheten anklagats för att ha politiserats och byråkratiserats. När dåvarande Smittskyddsinstitutet 2014 blev Folkhälsomyndigheten försvann exempelvis många forskare från den nybildade myndigheten till universitetsvärlden och ersattes med byråkrater.

Pandemier passar helt enkelt inte för räddhågsna, politiserade och byråkratiska institutioner.

Lewis menar att den mänskliga hjärnan – och i förlängningen hela den administrativa apparaten i ett modernt samhälle – inte förstår exponentiell tillväxt. Den tänker för linjärt. Men i en pandemi där smittan växer exponentiellt kan åtgärder inte vänta till i morgon. Beslut skulle helst ha behövts fattas igår. Pandemier passar helt enkelt inte för räddhågsna, politiserade och byråkratiska institutioner.