Motsättningarna växer mellan öst- och västtyskar

Idag tycks förvisso flyktingkrisen avlägsen, och högerextremismens värsta yttringar har avtagit, men i Dresden fortgår Pegida-demonstrationerna, och AfD, som de övriga partierna undviker att samarbeta med, har nu lyckats etablera sig som stort parti i samtliga delstater i öst.⁴ Dessutom kommer regelbundet rapporter som vittnar om stämningen i öst. Som att 40 procent av tyskarna i den delen av landet inte tycker att man kan uttrycka sin åsikt friare idag än i DDR.⁵ En obegriplig utveckling, enligt många i väst, där man tar sig för pannan.

Många i öst menar att de känner sig som andra klassens medborgare.

Strömningarna har etablerat en ömsesidig känsla av alienation gentemot landsmännen på andra sidan den forna gränsen. Till återföreningens 30-årsjubileum (3 oktober 2020) dämpades firandet med berättelser om besvikelse och förbittring över ett enande som aldrig växt sig starkt. Många i öst menar att de känner sig som andra klassens medborgare.⁶ ”Dunkeldeutschland”, ursprungligen ett smeknamn på Östtyskland som avsåg den där glesare gatubelysningen, har kommit att bli en nedsättande benämning med anspelning på Östtysklands mörka sidor. Under flyktingkrisens mest kritiska skede talade bland annat den dåvarande presidenten Joachim Gauck om å ena sidan ett ”ljust” och å andra sidan ett ”dunkelt” Tyskland.⁷ Ett Tyskland som välkomnade flyktingarna, och ett som angrep mottagandet av dem: Västtyskland och Östtyskland.

Språk blir dialekt

Vid återföreningen 1990 framhölls historien, kulturen och inte minst språket som gemensamma krafter som skulle stärka den inhemska gemenskapen. Därmed reviderades aldrig Förbundsrepublikens grundlag, något som många framhållit som ett misstag, eftersom enandet på så sätt skedde helt på Västtysklands premisser. Och det som tidigare betonats som likheter mellan öst och väst, hamnade snart i en ny belysning; efter Berlinmurens fall blev olikheterna snart påtagliga. Den gemensamma historien bleknade i jämförelse med de olika erfarenheter man hade under de senaste 45 åren. Och i stället för att se likheten i språket blev plötsligt skillnaderna i dialekterna synliga. Den tidigare DDR-korrespondenten Johann Michael Möller diskuterar fenomenet i sin bok Der Osten. ”Östtysken”, menar han, blev i själva verket till först efter återföreningen, och därmed också främling i sitt eget land.

Från vänster sägs att Östtyskland var oförberett på marknadsekonomin …

Förklaringarna till dagens tyska splittring går isär. Från vänster sägs att Östtyskland var oförberett på marknadsekonomins plötsliga intåg som orsakade hög arbetslöshet, vilken ända sedan återföreningen varit högre i öst än i väst. Och vänsterpartiet Die Linke vill kvotera in östtyskar som tjänstemän på myndigheter för att komma till rätta med den snedvridna representationen.⁸ AfD däremot menar att det är en fråga om identitet och ursprung. Den nya identitet man i Östtyskland hade hoppats att få till stånd efter murens fall har gått om intet på grund av EU-gemenskapen och högt flyktingmottagande.

Brittisk bästsäljare

Ytterligare andra hävdar att Östtyskland i själva verket har mer gemensamt med Polen och Tjeckien än med väst, och att den tyska återföreningen 1990 redan på förhand var dömd att skapa nya inhemska spänningar. Den brittiske författaren James Hawes hör till dem. Han framhåller i sin bästsäljande bok Tysklands historia att dagens splittring mellan Väst- och Östtyskland beror på djupt rotade kulturhistoriska olikheter som kan härledas till Karl den stores rike, som omfattade stora delar av Västeuropa på 700-talet. ”DDR blev inte annorlunda för att det ockuperades av ryssarna 1945–1989. Ryssland ockuperade området för att det alltid har varit annorlunda” sammanfattar Hawes sin tes.

I själva verket har folket i öst alltid varit en belastning för väst, menar han.

Missaktningen mot öst genomsyrar hans bok; i själva verket har folket i öst alltid varit en belastning för väst, menar han. Ekonomiskt, då de är mindre produktiva och beroende av stöd. Politiskt, då de redan på 30-talet gav Hitler och NSDAP ett betydande stöd, och nu 90 år senare alltmer tenderar att rösta på AfD.

En klassisk resa

Författaren Marcel Beyer gav också uttryck för västs syn på öst när han i ljuset av flyktingkrisen, Pegida-demonstrationerna och AfD:s framgångar i öst gav sig ut på en låtsad resa mot ”mörkrets hjärta” i en artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung.⁹ Men hans färd gick inte längs med Kongofloden, som i Joseph Conrads klassiska roman. I stället tog han läsaren på en resa längs med Elbe, den historiskt naturliga gränsen mellan väst och öst, och allt djupare in i det okända för att finna och förstå Tysklands mörka hjärta. Berättargreppet mötte förstås kritik. Ville Beyer framställa Östtyskland som mindre civiliserat, till och med barbariskt? Eller ville han likna det vid en västtysk koloni?

Redan på förhand medveten om det problematiska med sin framställning ändrade Beyer också snabbt kurs för sin resa innan han hann nå någon ny insikt om öst. Resan slutar i stället i väst, och Beyer drar slutsatsen att mörkrets hjärta finns överallt i Tyskland. Hans kursändring är kännetecknande för den tyska diskussionen om utvecklingen i öst – ingen ska inbilla sig att rasismen inte gömmer sig också i väst. Det är en förståelig reaktion med den tyska självbilden som historiens värsta förövare med nazismen och Förintelsen i åtanke. Men i och med oförmågan att fullt ut utforska utvecklingen i öst grumlas också förståelsen för det forna DDR.

Val i Sachsen-Anhalt

Den som i stället fortsatt Beyers resa österut längs med Elbe hade så småningom nått Magdeburg, huvudstaden i Sachsen-Anhalt, en liten, glesbefolkad och för många obetydlig delstat belägen mitt i Tyskland men på den östra sidan om den forna järnridån. Delstaten hyser Tysklands mest ålderstigna befolkning, och när tyskar ombeds svara på var i landet de helst bor, visar sig Sachsen-Anhalt vara minst populärt.

När världen ter sig obegriplig söks genvägar till förståelse.

På söndag riktas tyskarnas blickar för en kort stund dit, när delstaten går till val. I centrum för uppmärksamheten står stödet för AfD. För i brist på djupare förståelse för stämningen i öst blir AfD:s valresultat ett förenklat medel för väst att åskådliggöra och precisera östs högerextrema strömningar. Och när allt kommer omkring är det främst därigenom som öst gör sig intressant i väst.