Rädslan för corona har delat befolkningen i två grupper

Rädslan yttrar sig konkret på gatan. Jag möter människor som byter trottoar och hoppar demonstrativt åt sidan som vore vi medmänniskor pestsmittade. Rädslan för smittan som människor ger uttryck för, tror jag kommer att få bestående följdverkningar för vår gemensamma sfär: samhället. Häromdagen blev jag tillsagd att backa i kiosken, trots att jag höll avstånd när jag handlade lördagsgodis med barnen. En äldre kvinna köpte en limpa cigaretter. Jag var på vippen att kommentera den uppenbara hälsorisken, men jag avstod. Ett annat exempel är den hysteri kring några extremt ovanliga biverkningar av till exempel Astra Zenecas vaccin som gjort att människor avstår att vaccinera sig, trots att risken är minimal och faran att dö av covid-19 är så mycket högre. Vi människor reagerar med rädsla och inte rationellt. Fler rädslor tror jag kommer att få fäste och spridas som virus i vårt samhälle i kölvattnet av pandemin.

Evolutionen har gjort att djur och människor som agerar snabbt på rädsla har större chans att överleva.

Efter den 11 september drabbades stora delar av västvärlden också av en rädslospiral. Terrorns psykologiska dimension är att den skrämmer människor till rädsla, passivitet och misstänksamhet mot främlingar. Terrorister vill att vi skall bli rädda för varandra. Det lyckades. Länder och regeringar handlade i affekt, bombade och invaderade stater utan en ordentlig analys. På ett psykologiskt plan är rädsla en stark signal som aktiverar hjärnan. Vi fattar kortsiktiga beslut för att sätta oss i säkerhet. Rädslosystemet är evolutionärt sett den äldsta delen i hjärnan. Här finns bland annat amygdala, som reglerar rädsla och hot. Rädslosystemets funktion är att ta över den långsamma, rationella delen av hjärnan vid fara. Det är själva poängen. Evolutionen har gjort att djur och människor som agerar snabbt på rädsla har större chans att överleva. Men det som skiljer människan från många av djuren är att vi har förmågan att använda vårt förnuft och fatta mer övervägda beslut.

Riktlinjer under pandemins hantering har ibland utgått från rädsla och har inte varit kopplade till långsiktighet eller evidensbaserad vetenskap. Nyligen har både tidskriften Nature och amerikanska smittskyddsmyndigheten visat att risken är obefintlig för att smittas via handtag, ändå spritas det ständigt händer.¹ Baksidorna med många av de nya regler som i hast antagits är att dessa inte heller utvärderats på ett tillfredsställande sätt. Vissa politiska åtgärder har dessutom haft direkt kontraproduktiva effekter för den primära hälsokrisen, till exempel exportstopp för skyddsutrustning och vaccin. Det är uppenbart att långsiktiga systemperspektiv på denna hälsokris inte alltid varit i centrum. Särskilt i ett globalt perspektiv, där skolstängningar och svårigheten att ta sig till sjukvård och mödravård och vanliga vaccinationsprogram för barn för till exempel mässling och malaria, har försämrats kraftigt.²

Realisterna vs Moralisterna

En annan psykologisk aspekt av pandemin är att vi har skapat olika parallella världar. Poeten Gunnar Ekelöf skrev ”Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma” vilket beskriver detta fenomen. Vi har delat upp oss i olika coronabubblor med olika normer. Det finns många förhållningssätt till pandemin och många av oss har olika regler för olika situationer och de är sällan konsekventa, precis som myndigheternas pandemibeslut. Under året har jag alltmer fått syn på två tydliga grupper: Realisterna och moralisterna, och jag som skriver denna text räknar mig själv till de pragmatiska realisterna.

Det har funnits konsensus om vikten att minska sociala kontakter, men inte hur mycket. Moralisterna drivs av dygden att göra rätt. De har gjort en dygd av att följa rekommendationer och att vara rättskaffens samhällsmedborgare. Vissa har gjort en dygd av att vara ännu mer försiktiga än våra expertmyndigheter rekommenderat. En del har sett som sin moraliska plikt att berätta för andra om hur man skall agera. Det här fenomenet har accelererat och delvis uppmuntrats av politikernas sätt att prata till medborgarna som vore vi barn. Allt eftersom pandemin har stegrats och regeringen har lagt till åtgärd efter åtgärd, har det sociala utrymmet att tänka annorlunda inför krisen blivit svårare och trängre. Dygden har haft moralisk medvind. Det har inte spelat någon roll när kritik har framförts mot ologiska regler som har drabbat barn, utsatta, kultur och idrott särskilt hårt. Eller för den delen det lapptäcke av olika ekonomiska krispaket som varit minst sagt trubbiga. Men moralisterna har ofta riktat sitt kritiska perspektiv mot realisterna.

Realister blev tysta och fortsatte att umgås i mindre celler, där vi inte blir kritiserade.

Realister har haft ett mer avspänt och pragmatiskt förhållande till restriktionerna. Många i denna grupp har ansett att priset för nedstängningspolitiken är för högt, såväl socialt som ekonomiskt och demokratiskt. Att åtgärderna är för trubbiga och drabbar barn, unga och utsatta grupper för hårt.

I rapporten Vi som inte jobbade hemma, från LO, är det tydligt att hårdast drabbade under 2020 – både ekonomiskt och hälsomässigt – är kvinnor i arbetaryrken.

Från att ha hamnat i skottgluggen under våren 2020 repade realisterna modet under sommaren och tycktes ha överhanden i samhällsdebatten under början på hösten. När skulle samhället öppna? Men det hann inte öppna så mycket innan utvecklingen förändrades och den andra vågen lade sig som en våt filt över samhället. När kommunala skridskobanor och skidanläggningar stängdes i december i panik, trots att Folkhälsomyndigheten inte föreslagit det, tappade många förtroendet för krishanteringen. Realister blev tysta och fortsatte att umgås i mindre celler, där vi inte blir kritiserade. Födelsedagar firas, men moralisterna bjuds inte in eftersom blotta inbjudan riskerar att skapa fördömanden. Hanteringsstrategin för realisterna har handlat om att skapa en illusion av normalitet. Att träffas om än med rimlig fysisk distans har skapat en känsla av vardag, normalitet och trygghet. Jag har fått en insikt om hur människor i krig har beskrivit hur de genomlevt krisvardagen, genom att försöka leva så vanligt som möjligt.

Den puritanska dygden begränsar livet

När jag talar med vänner, kollegor och andra som hör till de dygdiga upplever jag en moralisk puritanism som gör mig förvånad. Det finns alltid säkra svar och svaren handlar alltid om smittrisken, om sjukvården, mer sällan om rationella avvägningar mellan smittohantering och andra sociala och ekonomiska hänsyn. Moralisternas rättrådighet har också drabbat dem själva, deras familjer och arbetet. Dygden av att begränsa sitt liv gör att såväl grundläggande fysiska behov som träning, mänsklig social kontakt och avkoppling från krisens stress blir mindre för denna grupp. Barn har hållits hemma eller får inte leka med andra barn, inte ens utomhus. Jag möter människor som tappar kontakten och där missförstånd, konflikter och bråk har ökat. Det är nog ingen slump att till exempel skilsmässorna ökat under året, enligt statistiken.

Inte minst chefer jag har träffat i min roll som organisationspsykolog har vittnat om tuffa och omåttliga krav från medarbetare. Det sociala trycket under andra och tredje vågen har gjort det alltmer inopportunt att höra till realisterna. Vi har sett alltmer inskränkningar i samhällets demokratiska mötesfriheter både i Sverige och i Europa utan att möta särskilt mycket debatt. Human Rights Watch har till exempel pekat på att pandemin har använts för att inskränka demokratiska fri-och rättigheter, även här i Sverige.³ Det har varit en underlig ordning i att det har rått trängsel i butiker, men samtidigt har bara åtta personer fått mötas offentligt i föreningar.

Det blev en dygd att inte räkna på priset för ett liv

Realister och moralister lever i parallella världar. Det har uppstått en klyfta där vi får allt svårare att tala med varandra och förstå den andres perspektiv. När vi ser samma inslag på nyheterna om hur lokalpolitiker stänger idrottsanläggningar blir vi realister arga, eftersom inte ens Folkhälsomyndigheten har förespråkat detta. Medan de dygdiga är arga för att det inte skett tidigare och anklagar myndigheterna för att ta för lättvindigt på krisen och agera för sent. För att inte tala om munskydden. Då briserar åsikterna åt alla håll. Vi söker också upp olika fakta och källor för att rättfärdiga våra livshållningar. Själv gick jag över till att läsa brittiska The Economist i stället för Dagens Nyheter, då jag inte litade på att informationen i den svenska tidningen var faktabaserad.

De här parallella verkligheterna har nu under ett års tid fått breda ut sig. De existerar och har fått mig att förstå hur olika sociala bubblor uppstår, utvecklas och radikaliseras. Socialpsykologin med Henri Tajfel i spetsen beskrev på 1970-talet hur fördomar och grupptänkande skapas och befästs; ingruppen, de som är de våra och utgruppen, de som är de andra. Tajfels forskning förklarar hur den här kategoriseringsprocessen går till, men också att vi tenderar att överskatta olikheterna med utgruppen och överdrivna likheterna med ingruppen. Pandemin har skapat en existentiell spricka mellan olika grupper i samhället, där vi har olika syn på medborgerliga fri- och rättigheter. Vi har också olika syn på till vilket pris samhället ska skydda oss och vilka risker som är värda att leva med. Trafikverket har beräknat kostnaden för att försöka rädda ett liv till 40 miljoner men i pandemins uppoffringar har det gjorts en dygd av att inte beräkna liv. Hur ska vi då som medborgare kunna förhålla oss till samhällets prioritering? Om de är rimliga eller inte? Det är tydligt att det finns olika värderingar för vad samhället får reglera och till vilket pris. En överdödlighet på cirka 7 000 personer är det krassa resultatet av pandemin för 2020, samt att många fick långvarig sjukdom.⁴ Sverige hade dessutom en lägre överdödlighet än många andra länder i Europa under 2020, som bland annat historikern Fredrik Charpentier Ljungqvists studie visat.⁵

Vi kommer antingen att sluta prata om pandemin eller fortsätta hamna i ständiga gräl under det kommande decenniet om dödstal, krishantering och priset för ekonomi och människor.

Men en nog så allvarlig effekt är att samhället mentalt har kluvits i två polariserande grupper. När vaccineringen är färdig och pandemin sjunker undan kommer vi att få leva med en spricka mellan vänner, kollegor och familjemedlemmar. Vi kommer att ha kvar en känsla av horn i sidan till de andra. Vi kommer antingen att sluta prata om pandemin eller fortsätta hamna i ständiga gräl under det kommande decenniet om dödstal, krishantering och priset för ekonomi och människor. I kriser prövas vi människor. Nu vet vi vilka som följer dygderna och vilka som är de liberala aningslösa pragmatikerna.