Sådana människor har länge fascinerat mig. Vad drev dem? Och vad kan vi lära av dem idag?
Låt mig ge några exempel. När rasbiologin etablerades i Sverige för 100 år sedan var visserligen riksdagen tämligen enig om att inrätta världens första rasbiologiska institut, och man kan idag lätt stöta på uppfattningen att ”jamen alla var väl rasister på den tiden”. Men nej – långtifrån alla omfamnade den nya ”vetenskapen”. Liberalen Torsten Fogelqvist (1880–1941) kallade institutets verksamhet kvacksalveri i sina texter i Dagens Nyheter på 1920-talet.
Han blev efterhand chefredaktör på DN och avfärdade då de rasbiologiska rönen med att mänskligheten inte var en ”kreatursbesättning”. Att mäta öron och näsor var en skrattretande verksamhet som hade föga med vetenskap att göra, konstaterade han. Varför skulle människokärlek och gemensamma intressen ersättas av rasbiologiska hänsyn? Svaret från rasbiologerna var att DN var en ”judetidning”.
Den förste människorättskämpen
Den spanske conquistadoren Bartolomé de Las Casas (1484–1566) seglade över Atlanten och deltog i koloniseringen av den Nya världen under 1500-talets första år. Han betedde sig till en början lika obarmhärtigt som en vanlig erövrare i Mellanamerika, men drabbades sommaren 1514 som 30-åring av insikten av hur illa han och hans vapenbröder hade behandlat Amerikas krympande ursprungsbefolkning. Han ägnade sedan sitt liv åt denna fråga och har kallats den förste människorättskämpen. Med risk för sitt eget liv kämpade han för att stoppa exploateringen av Amerikas urbefolkning.
Hur många känner till den serbiske generalen Jovan Divjak (1937–2021)? När Jugoslavien i början av 1990-talet splittrades i en serie inbördeskrig var den serbiska nationalismen en starkt bidragande faktor. Våren 1992, när kriget i Bosnien-Hercegovina bröt ut, valde han dock att försvara den stad han var stationerad i – Sarajevo – mot de bosnienserbiska angreppen. Han valde alltså att inte hörsamma den storserbiska retoriken, utan stred på den bosniakiska sidan (som lite slarvigt kallades den ”muslimska” i pressen). En serbisk militär var alltså med och ledde försvaret av den stad som belägrades av serber åren 1992–1995.
Han kunde arabiska såväl som latin, och ska ha raljerat om att Moses, Jesus och Mohammed var tre skojare.
Den tysk-romerske kejsaren Fredrik II (1194–1250) var en av medeltidens mest komplexa människor. Han var så religionsskeptisk och intresserad av naturvetenskap att det ryktades att han var ateist. Han kunde arabiska såväl som latin, och ska ha raljerat om att Moses, Jesus och Mohammed var tre skojare. Han hade muslimska soldater som livvakter, och var intresserad av experiment och astronomi. Han till och med legaliserade skilsmässa och lagstiftade om kvinnors rätt att ärva. Knappast en typisk medeltidsmänniska.
En annan relativt okänd historisk person är den tyske SS-officeren Kurt Gerstein (1905–1945). Han hade bland annat i uppdrag att leverera den dödliga gasen Zyklon-B till Auschwitz. Men i augusti 1942 blev han ögonvittne till förintelsen. Han var närvarande vid en av gaskamrarna i Belzec och såg på nära håll hur tusentals judar gasades ihjäl – och blev djupt chockad. Kort därpå larmade han om vad han bevittnat inför den svenska diplomaten Göran von Otter, som han mötte på en tågresa till Berlin. Han kontaktade även London med sitt vittnesmål via den holländska motståndsrörelsen. Han blev dock inte trodd. Kurt Gerstein begick sannolikt självmord i fransk krigsfångenskap strax efter krigets slut.1
I Vietnamkriget skedde en av de värsta massakrerna i Song My våren 1968. Amerikanska soldater mördade hundratals civila vietnameser – men stoppades av den amerikanske helikopterpiloten Hugh Thompson Jr (1943–2006). Han och hans helikopterbesättning var till och med redo att använda sina vapen mot de amerikanska soldater som begick övergreppen. Han vittnade även i rättegången efteråt – och fick till slut, 30 år senare, en medalj för sin insats.
Strukturer är inga magiska storheter
Exemplen kan lätt flerfaldigas. Det finns massor av människor som gått mot strömmen och tagit stora risker. Detta visar att vi är människor – med förmåga att ta initiativ, ha en moral, tänka själva och vara någonting annat än vår grupp, religion, sexuella läggning eller hudfärg. Vi är alla individer med ett ansvar inför oss själva, och inför själva historien.
De nya rastänkarna och identitetspolitikerna vill pressa in oss i våra hudfärger, kön och sexuella läggningar. Men strukturerna är inte allt. Innerst inne har vi, oavsett vår hudfärg och vårt kön, alla ett val och ett ansvar – och en skyldighet inför oss själva och mänskligheten att välja. Liksom Jovan Divjak eller Bartolomé de Las Casas kan vi välja att göra tvärtemot vad som förväntas av oss, eller vad strukturerna säger. Våra val kan göra oss ihågkomna – och det kan inspirera andra.
Strukturerna, ja. Jag läste nyligen en tidstypisk intervju i Expressen med advokaten och författaren Jens Lapidus, där han apropå Metoo säger att ”eftersom samhället är strukturer, är våldtäktsmän inte enskilda galningar, deras beteenden beror på patriarkala system, på kvinnosyn, det måste mötas med strukturell förändring, och det var metoo”.
Att ta ansvar för sitt eget liv och sina egna beslut är inget nyliberalt påhitt, utan har varit en självklarhet för människor sedan urminnes tider.
Men ”strukturer”, liksom ”patriarkala system” är, hur många gånger man än säger eller skriver dessa tjusiga och tjusande ord, inga magiska storheter som tvingar människor till vissa beteenden. Frågan är väl snarare varför den stora merparten män i Sverige inte är våldtäktsmän eller kvinnomisshandlare – och varför de allra flesta trots dessa strukturer både respekterar kvinnor och ett nej. Annars skulle ju ingen kvinna någonsin våga gå på en fest eller en dejt eller vistas ensam med en man.
”Strukturerna” må finnas där – men det finns även saker som heter ansvar, valmöjlighet och moral. Att ta ansvar för sitt eget liv och sina egna beslut är inget nyliberalt påhitt, utan har varit en självklarhet för människor sedan urminnes tider. Och hade vi människor inte gillat att bryta strukturer skulle vi fortfarande ha levt som på stenåldern – läs idéhistorikern Gunnar Erikssons fantastiska bok Den faustiska människan. Vetenskapen som europeiskt arv (Natur & Kultur 1991).
Jag har som de flesta andra gjort mina misstag och felsteg i livet. Inga större saker, men ändå. Men jag visste att jag gjorde fel, när jag gjorde det. Redan som barn visste jag, precis som de flesta andra. Vi har – de allra flesta av oss – en inre kompass. Följ den.