Coronastöd kan hindra nyskapande i kulturen

Var fjärde tänker byta bransch

Kulturområdet har drabbats hårt av restriktionerna.  I en rapport från Stockholms stad, om pandemins följder för kulturlivet, uppger var tredje intervjuad att verksamheten kommer att vara mindre efter pandemin. I Norge förbereder sig 23% av skådespelarna/dramatikerna/regissörerna på att byta bransch. Läget är ungefär detsamma i alla nordiska länder.²

Det är brutala rörelser i en sektor som gjort sig känd för att vara extremt förändringströg. I kulturpolitikens DNA ligger idén om ständig förnyelse, vilket har lett till ständigt fler verksamheter. Samtidigt är det få som vill lägga ner. Den som investerat i lång utbildning och i hård konkurrens och kommit in i den relativa värmen vill inte gärna lämna den.

Ett exempel kommer från den avsomnade stiftelsen Framtidens kultur, som mellan 1994 och 2011 delade ut cirka 900 miljoner till svenskt kulturliv. Stiftelsen erbjöd under ett antal år ett särskilt stöd till den som ville avsluta en verksamhet: stänga ett museum, lägga ner en teater, upplösa en orkester, och så vidare. Bidraget var utformat för att ”ge möjlighet att avveckla med värdighet och under kontroll”, säger Jonas Anderson, som var stiftelsens vd. Det blev ingen rusning. En enda ansökan kom in. Pengar delades ut efter viss dialog men samma verksamhet startade om redan efter något år, berättar Jonas Anderson, inte utan ironi i rösten.

Kreativ förstörelse av gamla trötta strukturer

Idag hade ansökningarna sannolikt blivit betydligt fler. Det tycks som om det bakom arbetslöshet och branschbyten pågår något som liknar en kreativ förstörelse i sektorn. Begreppet ”kreativ förstörelse” myntades av den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeter (1883-1950) och sammanfattar hur ny kunskap, inte minst teknikskiften, ger nya villkor. När strukturer och marknadsaktörer hamnat ur takt med tiden kommer uppstickarna och tar plats och bryter ner det gamla. Digitaliseringen brukar tas som det främsta exemplet. Via den har många samhällsfunktioner och vanor förändrats i grunden.

Det digitala genombrottet innebär stora innovationsmöjligheter för kultur och kreativa näringar

Kultursektorn har, ofta med fog, förhållit sig avvaktande till digitaliseringens möjligheter och i stället värnat om den gemensamma upplevelsen i rummet och tiden.  I flera omgångar har Operan, Dramaten, Riksteatern haft regeringens uppdrag att erbjuda sina uppsättningar digitalt, utan att det gjort något större avtryck i ambitionerna. Men pandemin skapade snabbt nya beteenden, och stora digitala kulturpubliker har tagit form. Under två vårmånader förra året tog till exempel närmare 300 000 personer del av någon av Göteborgssymfonikernas konserter på nätet, enligt SVT. Flera andra institutioner har satt liknande digitala rekord.³

I en annars mycket dyster coronarapport framhåller OECD att det digitala genombrottet innebär stora innovationsmöjligheter för kultur och kreativa näringar.⁴ Förflyttningarna kan bli en utmaning för rådande kulturpolitiskt system. En digital publik struktureras inte heller efter de regionala och nationella gränser som kulturpolitikens bidragsfördelning vilar på. Den redan så svåra hjärtefrågan om ”konstnärlig kvalitet” kompliceras än mer, när teknisk kompetens ska räknas in.

Kulturpolitiken blev en arbetsmarknadsåtgärd

Pandemin kommer att ställa nya och höga krav på ett politiskt område som de senaste decennierna drivits ut i dagspolitikens marginaler. I en bok som Nordisk Kulturfond ger ut i vår (där jag medverkar som skribent) samtalar en rad personer med helt olika kompetenser om kulturens och kulturpolitikens plats i samhället i dag. En av de medverkande är den danska statsvetaren Ove Kaj Pedersen. Han synar kulturpolitikens gradvisa förändring över tid. I 1950-talets nordiska välfärdssamhälle var kultur ett politikområde i samhällets mitt, med uppdraget att bidra till den enskilda människans livsförståelse och självförståelse, men också till hennes samhällsförståelse. Via konst och kultur skulle hon vinna en existentiell frihet som var avgörande för demokratin. I dag är vi i andra änden av skalan, menar Ove Kaj Pedersen. Kultur finns över huvud taget inte som självständigt politikområde längre. Bara ansatser kan skymtas i arbetsmarknadsåtgärder och i integrationspolitik.

Pandemins effekter är som en rasande skogsbrand, står det i Nystartsrapporten från Stockholms stad.⁵ Det som behövs är en akut släckning. Att sia om vad som kommer att gro i askan är svårt.

Men kanske har kulturpolitikerna en del att lära av brandkåren. Hur man skaffar sig mod och muskelstyrka, förstås, men också konsten att prioritera i akut läge.

Att välja fram är svårt, att välja bort än värre.

Men att inte välja är också ett val.

Det vet varenda brandman.