– Det finns bara ett nationalekonomiskt svar på denna fråga: Människans grundläggande drivkraft är att inte jobba så mycket, säger han. Folk påstår ofta att de vill jobba och försörja sig – säkert helt sanningsenligt – men det beror ju mycket på de normer som utvecklats.
Han påpekar att arbetsvilja påverkas av allt från skattenivåer till ersättningsnivåer. Och att normen om att jobba faktiskt har uppstått av en anledning:
– Det gäller ju att motverka den underliggande tendensen – att så gott som alla människor vill ha mer ledig tid.
Det är alltså ingen slump att vi arbetar mindre och mindre i takt med stigande välstånd.
Ledighet som drivkraft
Per Krusell berättar att han älskar sitt arbete och jobbar mycket. Men han påpekar att diskussionen om arbete på ett intellektuellt plan i regel förs av människor som själva älskar sina jobb.
– De, eller vi, har svårt att relatera till det stora flertalet människor, säger han. De allra flesta skulle ta semester direkt eller gå ner på halvtid idag om de hade råd!
Det, menar han, är den stora drivkraften får många – att spara ihop semester eller att se fram emot ledigheten. Många säger dock att jobbet ger socialt umgänge.
I de flesta jobb kan människor inte bestämma över sina arbetsuppgifter, sina arbetstider eller hur man ska lägga upp sin arbetsdag.
– Tja, om du eller jag inte jobbade skulle vi ju skaffa socialt umgänge ändå. Vi skulle gå på puben, eller gå och fika eller golfa eller ägna oss åt vår hobby med likasinnade. Klart vi gillar det sociala på jobbet – men man kan ju faktiskt umgås med folk ändå, utan att jobba med dem, skrattar han.
I de flesta jobb kan människor inte bestämma över sina arbetsuppgifter, sina arbetstider eller hur man ska lägga upp sin arbetsdag. Och vi har ju sedan urminnes tider varit tvungna att jobba hårt för att överleva – därav normer om arbetets helgd, normer som behövts för att få mat på bordet och tak över huvudet.
– Men den grundläggande mänskliga instinkten är att göra vad man vill, inte vad man måste eller vad man blir beordrad – det är min övertygelse, säger Per Krusell.
– Den nuvarande trenden är att vi väljer att jobba mindre och mindre eftersom vi har råd med det, säger han.
Men varför utbildar vi oss mer än någonsin då?
– Det är väl en kompromiss mellan försörjningskravet och viljan att göra roliga saker. Ett jobb som kräver utbildning är i regel mer fritt och tillfredsställande.
Rika arbetar mindre
Per Krusell påpekar som sagt att vi arbetar allt mindre. Detta styrks av en stor mängd data och diagram från Our world in data, som drivs av nationalekonomen Max Roser vid Oxfords universitet. I de rikaste länderna jobbar vi allra minst. Sedan den industriella revolutionen har arbetstiden minskat dramatiskt – vi har längre semestrar, längre helger, mer barnledigt och kortare arbetsdagar. Ju mer pengar man har, desto mer fritid har man kunnat man unna sig.
Arbetstiden har i runda slängar halverats de senaste 150 åren i den industrialiserade delen av världen. I Spanien finns sedan en tid planer på fyradagars arbetsvecka.
Arbetstiden har i runda slängar halverats de senaste 150 åren i den industrialiserade delen av världen.
World values survey har undersökt arbetsnormer i sina globala enkäter, och frågat till exempel om arbete är en plikt gentemot samhället. Man kan i deras siffror se att arbetsnormen är rätt utbredd, men den är enligt World Values Surveys generalsekreterare Bi Puranen, som är docent i ekonomisk historia, minst tydlig i postkommunistiska länder. Och allra mest påtaglig i fattiga länder.
”I länder med svagt välfärdsnätverk så måste du själv se till att överleva, och arbete är den vanligaste vägen att säkra sin och sin grupps överlevnad. I det forna Sovjet blev du trots allt omhändertagen av samhället om du inte kunde arbeta.”
I Sverige håller till exempel cirka 70 procent med om påståendet att arbete är en plikt gentemot samhället. I länder som Ukraina och Armenien är siffran under 40 procent – och i Nigeria är den 90 procent. Rikare samhällen kan alltså kosta på sig att inte ha en så stark arbetsnorm.
Resultaten är tämligen entydiga: viljan att arbeta är villkorad.
Vid Insititutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (Ifau) har flera forskningsprojekt om just arbetsnormen genomförts. Resultaten är tämligen entydiga: viljan att arbeta är villkorad – nivån på andra sätt att få in pengar spelar helt klart en stor roll för om vi väljer att jobba eller inte.
Forskarna har bland annat konstaterat att högre ersättningsnivåer kan förlänga arbetslösheten: ”Då den finska a-kassan i januari 2003 höjdes från 52 till 60 procent av medianinkomsten de första 150 dagarna för en specifik grupp så minskade sannolikheten att anställas med 20 procent och inskrivningstiden vid förmedlingen ökade med runt 30 dagar eller 11 procent.”
Vid höjda ersättningsnivåer minskar även benägenheten att söka jobb. Forskarna har även funnit att denna effekt är tydligare för män än för kvinnor.
Högre ersättningar spelar roll
Även längre rätt till ersättning ger ofta längre arbetslöshet. Även nivån på A-kassan varierar med hur intensivt en person söker jobb, enligt andra studier från Ifau.
Även vid sjukfrånvaro spelar ersättningsnivåer, tidsgränser och grad av kontroll roll för hur länge man är sjukskriven. Om krav på läkarintyg för sjukskrivning senareläggs så ökar i regel sjukskrivningstiden. Även högre ersättning ger längre sjukskrivningar. Andra studier har visat att ”arbetssökande flödar över från a-kassa till sjukpenning när det senare är ekonomiskt mer fördelaktigt”.
På samma sätt påverkas förtidspensionen; forskare har konstaterat att ”hälsan hos dem som beviljats förtidspension, varierar. När fler fick förtidspension hade de som fick det också bättre hälsa, de levde helt enkelt längre som pensionärer”.
Sjukskrivningarna ökar vid högkonjunkturer – och minskar vid lågkonjunkturer. Det har att göra med att fler personer med dålig hälsa är anställda vid goda tider, men en annan förklaring kan vara att ”ett sämre arbetsmarknadsläge har en disciplinerande effekt”, enligt forskarna. Detta gör att man minskar sin sjukfrånvaro vid lågkonjunktur för att minska risken att bli uppsagd.
Även i gruppen äldre invandrade kvinnor tenderar det finnas ganska många som av olika skäl inte vill arbeta.
En kontakt på Arbetsförmedlingen, som arbetar i ett av Stockholms utsatta områden med hög arbetslöshet, bekräftar innebörden i dessa forskningsresultat. På frågan om hur viljan att jobba bland Arbetsförmedlingens klienter ser ut får jag svaret:
”En inte oansenlig del gör efterhand sin arbetslöshet till ett sätt att vara och leva. De får sin a-kassa, aktivitets- eller försörjningsstöd och rättar munnen efter det. Vi märker dessa av förklarliga skäl främst inom gruppen långtidsarbetslösa. Även i gruppen äldre invandrade kvinnor tenderar det finnas ganska många som av olika skäl inte vill arbeta. Jag tror det kan bottna i traditioner från hemländerna där mannen ofta är den naturliga familjeförsörjaren och kvinnans ansvar är att ta hand om hemmet och barnen och allt runt det. Även kvinnornas ofta bristfälliga utbildningsnivå gör nog också att viljan, men även förmågan, att ta sig in på den svenska, kunskapskrävande arbetsmarknaden, är ganska liten. Med fem, sex års skolgång, och inte sällan ännu kortare skola bakom sig så konkurrerar man helt enkelt inte om de flesta lediga arbetena här. Jag generaliserar, men det här är min bild efter att ha jobbat med dessa grupper under flera år. En väg framåt kanske skulle vara att Arbetsförmedlingen prioriterade de grupper där det också finns en stor vilja att lönearbeta och där det är rimligt att via till exempel olika utbildningsinsatser stötta arbetssökande att komma in på den reguljära arbetsmarknaden. Saknar du motivation, oavsett var du är född, eller om du är analfabet och 60 år gammal, ja då är kanske andra insatser utanför Arbetsförmedlingens ansvar mer rimliga?”
Jobb är alltså inget som alla går till av fri vilja, särskilt inte om man kan bli försörjd ändå. Lägg till detta att den stora merparten av allt arbete som har utförts historiskt och globalt har varit tunga, enahanda och farliga jobb. Jag har själv haft sådana jobb, och kan garantera att timmarna var både långa och tråkiga.
Man kan fråga sig varför saker som friår, sex timmars arbetsdag och medborgarlön är så attraktiva om folk verkligen helst av allt vill arbeta.
Samtidigt: Nio av tio i Sverige trivs på sina jobb, enligt SCB. Men: hela 30 procent blir faktiskt fysiskt utmattade av jobbet varje vecka.