Putting out the fire with gasoline

eringens och många statliga myndigheters sida pumpat in pengar i diverse organisationer som byggt upp sina verksamheter kring en postkolonial revolutions- och uppviglarretorik, där polisen demoniseras och förortskravaller uppmuntras. 

Granskar man resultatet av Alice Bah Kuhnkes satsning på kultur i förortsområden ”med utmaningar”, visar det sig att hittills har i alla fall närmare tio miljoner kronor betalats ut till organisationer associerade med upploppen i Husby i maj 2013. Och miljonrullningen fortsätter.

När staten satsar på förortskultur

Efter valet 2014 initierade kulturminister Alice Bah Kuhnke en satsning på kultur i förortsområden. 230 miljoner kronor skulle avsättas för kulturella aktiviteter i bostadsområden med socioekonomiska utmaningar och lågt valdeltagande. 

I april 2015 – när man ånyo presenterade projektet, efter att regeringens budgetproposition fällts av Sverigedemokraterna – hade förortssatsningens budget krympt till 170 miljoner. Några månader senare hade det försvunnit ytterligare 40 miljoner.

På regeringens hemsida kunde man vid samma tid läsa i ett pressmeddelande, att satsningen var ämnad att ”stödja kulturella initiativ från lokala civilsamhällesorganisationer som vill engagera sig i utvecklingen och den konstnärliga gestaltningen av sitt närområde”. Pengarna var tänkta att portioneras ut under tre års tid med början 2016. [1]

I slutet av juni 2015 gav regeringen Statens kulturråd och Statens konstråd i uppdrag att utreda och utforma ett förslag utifrån förutsättningarna att pengarna skulle fördelas så att Kulturrådet disponerade drygt hundra miljoner, under namnet ”Kreativa platser”, och Statens konstråd nästan 30 miljoner genom projektet ”Konst händer”. Totalt 130 miljoner kronor i skattemedel.

De två myndigheterna tilldelades sammanlagt två miljoner kronor för att sätta i gång förberedelserna. Kulturrådet och Statens konstråd anmodades av Kulturdepartementet att i förortssatsningen ta hjälp av Folkets hus och parker, MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, före detta Ungdomsstyrelsen), Boverket, Riksteatern samt kommunala organisationer. [2]

Man kan i sammanhanget erinra sig att en av dessa samarbetspartners, MUCF, under våren 2017 skulle utsättas för omfattande kritik för att slentrianmässigt ha betalat ut bidrag till organisationer med extremistiska agendor, men också till ren bluffverksamhet. 

Tre personer, Edna Eriksson, Simon Strömberg och Victoria Nguema, projektanställdes av Kulturrådet för att under hösten 2015 ”förbereda satsningen”. [3] I det förslag som presenterades i november samma höst, med paraplybeteckningen ”Äga Rum”, konstaterades att det ”finns en utbredd projekttrötthet i många av dessa områden som visar på ett behov av kontinuitet och hållbarhet”. [4] De projekt som skulle prioriteras, sades det, var sådana som bidrar ”till att en mångfald av konst och kultur kommer till stånd”. 

Det fastslogs vidare att projekten bör ha lokal förankring via samarbete med ideell verksamhet på orten, och syfta till att inbegripa och nå så många invånare som möjligt. Det underströks också att samhället rör sig i riktning mot en ökad heterogenitet, där så kallade filterbubblor, det vill säga ”individanpassning av utbudet på internet”, får som konsekvens att folk huvudsakligen kommer i kontakt med ”information och kultur som man redan känner till”. 

Mycket av detta låter ju bra, men vad blev resultatet? Den sistnämnda formuleringen skulle ju kunna tolkas som att en målsättning var att inte först och främst erbjuda de boende i de aktuella områdena sådan kultur som slentrianmässigt brukar förknippas med förortsområden – hiphop och graffitti.

Vad behöver Vällingby för kultur?

I ett reportage i Dagens Nyheter den 6 augusti 2018 skildras en av de verksamheter som sedan kom till stånd genom projektet: Hiphop teater kollektivet (HTK), som håller till i Kulturhuset Stadsteaterns lokaler i Vällingby. [5] I DN:s reportage redogörs för avslutningen på en verksamhet för sex- till elvaåringar, där föräldrar får se sina barn uppträda: ”Mest populärt är att flossa, sommarens stora danstrend i Sverige, där man svänger sina armar och höfter från sida till sida, men åt motsatt håll från varandra, samt låter armen svinga ömsom bakom, ömsom framför kroppen.”

Redan här infinner sig en fundering: behöver man verkligen statsbidrag för att ägna sig åt sommarens stora danstrend?

Nåväl. Uppvisningen avslutade en kurs i ”hiphopens element” – vilket ska förstås som rap, DJ:ande, graffiti och breakdance – skriver DN, men nämner inte hur stora bidrag som betalats ut till ”Hiphop teater kollektivet”. Det får den vetgirige själv ta reda på. Det visar sig vara drygt 3 miljoner kronor för de två första åren av de tre år som satsningen löper över. 

Rådet av enade kreoler hade fått sammanlagt 1,3 miljoner av MUCF under två års tid för projektet ”Chilla organiserat”.

Inte heller framgår av DN:s artikel vilka som står bakom HTK. När jag tittar igenom bidragsbesluten 2016 och 2017 ser jag att ansvaret för projektet har ändrats från det första året till det andra. Den organisation som numera har ansvaret för projektet heter Community Bridge. Men den som initialt tilldelades bidrag var Rådet av enade kreoler (RAEK). [6]

Mellan de två bidragsbesluten ligger den granskning av MUCF:s bidragstagare som frilansjournalisten Sofie Löwenmark gjorde under våren 2017 för den liberala tankesmedjan Timbros tidskrift Smedjan. Där framkom att just Rådet av enade kreoler hade fått sammanlagt 1,3 miljoner av MUCF under två års tid för projektet ”Chilla organiserat”. Också den gången byttes den ansvariga organisationen ut under de två åren, i det fallet från Megafonen till RAEK.

Löwenmark visade hur RAEK, som alltså 2016 tilldelades en och en halv miljon från Kulturrådet för Hiphop Teater Kollektivet, under samma år hade blivit vräkt från sin lokal i Vällingby efter att grannarna klagat över spritfester och rökande ungdomar i trapphuset. Efter det tycks projektet ”Chilla organiserat” ha saknat en lokal. Vilket var en smula ironiskt, med tanke på att syftet med ”Chilla Organiserat”, var just att hitta lokaler för ungdomar. I en bidragsansökan, som beviljades från Stockolms stad, hette det att verksamhetens syfte var ”att kartlägga föreningar och förutsättningar för att etablera en föreningslokal i Hässelbygårds stadsdel”.

Att man saknade lokal hindrade nu inte MUCF från att 2016 bekosta en heltidstjänst med bidraget på 670 000 kronor för det organiserade chillandet. 

”Jag hatar grisen, menar farbror blå.”

Man undrar naturligtvis hur man på Kulturrådet resonerade, när man valde att finansiera just Rådet av enade kreoler.  Kände man till de ideologiska utgångspunkter som kommer till uttryck till exempel i förtexten till organisationens revisor, Ali Khamis video ”Organiserad brottslighet”? Den handlar om att polisen utgör Sveriges mest organiserade brottslighet: ”vad gör vi när dom som finns här för att beskydda oss och ge oss trygghet systematiskt utsätter andra för brott?” Eller i låtens första textrad: ”jag hatar grisen, menar farbror blå”? Eller lite längre fram: ”våra beskyddare ska skydda staten, riksdagarna, / rosenbadarna har aldrig nånsin frågat oss vad vi tycker om lagarna”? 

Kände man på Kulturrådet till RAEK:s ordförande Lewend Tasins skriverier i Facebook-gruppen Postkolonialt perspektiv, där det förs diskussioner under rubriker som ”vit skuld”, ”vit psykos” och ”rasmaktsordning”? Där har Tasin till exempel påpekat: ”Det vi bevittnar i Sverige just nu är vithetens dödsryckningar.”

Med tanke på de andra organisationer med likartade ideologiska agendor, som fått bidrag inom ramen för regeringens satsning på kulturella aktiviteter i förortsområden, kan man misstänka att man på Kulturrådet inte sett några större problem med den postkoloniala revolutionsromantiken och uppviglarretoriken hos Rådet av enade kreoler. 

Polisen mot Husbys medborgare

En sådan annan organisation är Megafonen, som Rådet av enade kreoler alltså utveckladesur. Megafonen, med bas i Storstockholm, har hittills blivit beviljade sammanlagt tre miljoner kronor för två av de planerade tre åren. En tredje organisation är Megafonens systerorganisation i Göteborg, Pantrarna, som beviljats drygt tre och en halv miljon för samma period. 

SVT:s Uppdrag granskning hänvisade i ett reportage från 2014 till en sekretesstämplad polisutredning som ska ha visat att Megafonen tog aktiv del i att driva fram oroligheterna i Husby. 

Vad Megafonen bedriver för verksamhet i dag är svårt att veta, då deras hemsida inte är uppdaterad sedan 2013. Då var organisationen däremot i ropet, i samband med Husbykravallerna. 

SVT:s Uppdrag granskning hänvisade i ett reportage från 2014 till en sekretesstämplad polisutredning som ska ha visat att Megafonen tog aktiv del i att driva fram oroligheterna i Husby. 

Megafonen var uppenbarligen snabba med att uttala sig om den tragiska dödsskjutningen av en 69-årig man som blev startpunkten för kravallerna. Man anklagade polisen för mord och krävde en ursäkt. På en presskonferens under upploppen, uttalade sig Megafonens talesperson Rami Al-Khamisi: ”Det som hände i måndags var ett mord på en av våra grannar. En konflikt mellan polisen och Husbys medborgare.”

Uttalandet är bara ett i mängden från Megafonens sida, där bilden frammanas av en polisstat som använder statens våldsmonopol för att förtrycka hela bostadsområden. Det handlar om en verklighetsuppfattning som utgår från en polarisering där förorten ställs mot det övriga samhället. Senare har det visat sig att Megafonens beskrivning var djupt felaktig. I själva verket har många invånare i Husby tvärtom efterfrågat större polisnärvaro i området.

Det finns all anledning att vända på Megafonens resonemang och hävda att det inte var polisens dödsskjutning som utlöste upploppen i Husby. I stället orsakades de av en vänsterradikal propaganda, tryfferad med postkolonial retorik, där omvärlden framställs som en fiende till förorten. 

Det är en världsbild som vidareförmedlas inom en ungdomskultur där majoritetssamhället och polisen regelmässigt beskrivs som fiender. Det är talande att den 16 april 2013, alltså bara drygt en månad före kravallerna i Husby, hade föreningen Megafonen bjudit in Uppsalaprofessorn Irene Molina till Harakat Café i Husby. Den trotskistiska tidningen Internationalen, som påfallande flitigt bevakade aktiviteterna på kaféet, var på plats och rapporterade entusiastiskt från sammankomsten. [7] ”Är det inte dags att starta den här förortsrevolutionen helt enkelt? Förändringen ska komma från förorten”, citeras Molina i tidningen. Detta ska ha föranlett ”dånande applåder som inte vill ta slut”.

Från vänsterhåll förnekades i efterhand kategoriskt att organisationer som Megafonen skulle ha varit ansvariga för Husbyupploppen. Man menade i stället att allt från bilbränder och stenkastning mot blåljuspersonal till organiserade upplopp med både bilbränder och stenkastning, beror på socioekonomiska faktorer. 

På Megafonens hemsida kan man läsa text efter text som varierar denna tematik. I ett fall beskrivs hur polisen opåkallat misshandlar förortsungdomar och sedan medvetet underlåter att ingripa när nazister ger sig på samma personer.

Problemet med den förklaringen är inte minst att det finns många människor i Husby och Sverige och Europa och världen som har det betydligt sämre ställt än de revolterande ungdomarna Husby, utan att för den skull starta upplopp. De många tonåringar, inte minst 14-15-åringar, som deltog i upploppen var ju i väldigt liten utsträckning arbetslösa invånare med försörjningsstöd.

Det finns därför all anledning att drivkrafterna ytterst sett är ideologiska. De som driver på upploppen är ungdomar som genom politiska aktiviteter, som de som bedrivits på Megafonens ungdomskafé, har matats med bilder av polisen som representant för ett majoritetssamhälle som mer eller mindre befinner sig i krig mot förorter som Husby, Akalla och Rinkeby.

På Megafonens hemsida kan man läsa text efter text som varierar denna tematik. I ett fall beskrivs hur polisen opåkallat misshandlar förortsungdomar och sedan medvetet underlåter att ingripa när nazister ger sig på samma personer. Texten avslutas: ”Natten efter att polisen släppte förbi nazisterna brann det två bilar.” 

Underförstått: bilbränder är legitima rop på hjälp för ungdomar som inte bara lämnats åt sitt öde, utan som därtill förföljs och misshandlats av en samhällsmakt som inget hellre vill än att disciplinera underklassen genom att överexploatera sin våldsanvändning. Denna världsbild bekräftas sedan och förstärks inom bland annat den svenska bidragsunderstödda hiphopen.

Så här kan det låta i en intervju med den svenske rapparen Carlito – vars subversivitet gillats så mycket i det svenska kulturetablissemanget att han bjudits in till Dramaten för att hålla monologer baserade på postkolonial teori:

I Rosengård erkände till exempel polisen att de kör psykologisk krigsföring mot ungdomar, vad fan är det? Är vi i Vietnam eller Malmö? Är det medborgare eller fiender vi snackar om? Polisen erkände det, jag kunde inte tro mina öron. De har blivit utbildade av militärer i psykologisk krigsföring. Som att de låter helikoptrar cirkulera över Rosengård så att det ska förstärka känslan av att de är iakttagna och att det leder till att det begås mindre brott. Det är helt sjukt att man behandlar en viss del av befolkningen på det sättet.

Intervjuaren infogar: ”Det låter mer som en militärdiktatur än en demokrati?” Och Carlito fortsätter: 

Vi var själva i Rosengård, jag och Labyrint, och skulle spela och området var verkligen under belägring. När vi kom dit, det var för två år sedan, var det stora pansarbilar och poliser på hästar som red omkring på gatorna. Vi såg några ungdomar som var upptryckta i ett hörn och utfrågade av poliser, det var en helt sjuk stämning. Jag undrade om jag hade hamnat i Kosovo?

Vi känner igen världsbilden från Rådet av enade kreolers centralgestalt Ali Khamis låt ”Organiserad brottslighet”: systemet som repressivt. Staten som förtrycker medborgarna genom det våld som fysiskt och mentalt praktiseras av polisen för att hålla underklassen på plats. 

Samtidigt i Göteborg

I Göteborg är det alltså Pantrarna, Megafonens systerorganisation, som intar samma position i offentligheten, med i det närmaste identisk världsbild och retorik.

Demokratin påstås vara en chimär. Därför finns det ingen anledning att respektera samhällets regler och lagar. Dessa är ju ändå bara en kuliss, syftande till att dölja ett ekonomiskt förtryck som i sin tur är rasistiskt motiverat. Globalt ger det sig till känna i form av imperialism. Lokalt tar det sig uttryck i utsugning och trakasserier av folket i förorter som Husby eller Biskopsgården. 

Pantrarna i Göteborg inledde också sin verksamhet med att bjuda in den gamla Svarta panter-ledaren Bobby Seale som första maj-talare 2012. Till första maj-firandet 2013 var det dags för Svarta pantrarnas ”kulturminister” Emory Douglas att flygas över till Sverige. 

Pantrarna uppstod i den senare. I likhet med Megafonen var syftet att engagera ungdomar. På papperet har det handlat om en kamp för att kommunen ska tillhandahålla ungdomsgårdar. 

Men namnet Pantrarna signalerar något annat. Det är hämtat från de amerikanska Svarta pantrarna, vars panteremblem Göteborgsorganisationen använt som logotyp. Svarta pantrarna var en militant marxist-leninistisk organisation, huvudsakligen verksam under 1960-talets andra hälft och 1970-talets första. Organisationen förespråkade revolution och dess medlemmar bar vapen offentligt, inte minst i sammanhang där de kunde förväntas bli fotograferade. Deras vapenarsenal blev med tiden omfattande. Disciplinen inom organisationen ska ha varit stenhård. Enligt David Horowitz, som i slutet av 1960-talet ingick i Svarta pantrarnas innersta krets, ska organisationen ha legat bakom över tio mord bara i de egna leden. [8]

Detta hindrade inte Svarta pantrarna från att, med sin medialt tacksamma framtoning, bli populära inom den liberala amerikanska medel- och överklassen.

Musa inledde sitt anförande med att berätta hur han som tioåring i en videobutik hade lagt märke till ”pantrarna-filmen” på vilkas omslag han såg ”bröder med baskrar och hagelgevär”, vilket ”tilltalade” honom ”väldigt mycket”.

Pantrarna i Göteborg inledde också sin verksamhet med att bjuda in den gamla Svarta panter-ledaren Bobby Seale som första maj-talare 2012. Till första maj-firandet 2013 var det dags för Svarta pantrarnas ”kulturminister” Emory Douglas att flygas över till Sverige. 

På hösten 2012 hade Pantrarna bjudit in en betydligt mindre demonisk figur, ordföranden för organisationen Sveriges Unga Muslimer, Rashid Musa, för att tala om islamofobi. Musa arbetade vid den tiden på studieförbundet Ibn Rushd, som även det har varit lyckosamma i bidragsfördelningen för ”Kreativa platser”. Två miljoner har man hittills erhållit.

Musa inledde sitt anförande med att berätta hur han som tioåring i en videobutik hade lagt märke till ”pantrarna-filmen” på vilkas omslag han såg ”bröder med baskrar och hagelgevär”, vilket ”tilltalade” honom ”väldigt mycket”. Han fortsatte med att berätta hur han tio år senare som student i Umeå fick veta att pantrarna hade återuppstått i ”Göteborg av alla ställen” – ”enda skillnaden var att ni inte hade baskrar och hagelgevär, men det kanske kommer”. [9]

I november 2013 dog en av Pantrarnas grundare, Yassin Ben Saleh, i Syrien som IS-soldat. Det hindrade inte Saleh från att dyka upp på affischen till SVT-dokumentären Jag är fan en panter (2015). Filmen var en okritisk hyllning till den göteborgska organisationen, där Saleh också intervjuades.

I regeringens förortsatsningar har Pantrarna tilldelats över tre och en halv miljon kronor för två år – och liksom i fråga om de andra projekten väntar de nu på besked om bidrag för det tredje året. Av de tre organisationer som diskuteras i denna artikel är Pantrarna den mest svårfångade. Den bärs dock till stor del upp av samma revolutionära postkoloniala diskurs som de övriga två.

”Nu brinner det. Här står vi, tillsammans, Pantrarna och Megafonen. Om inte vi fanns, vem hade då tagit ansvar för att försöka förstå skuggorna som rör sig på våra gator med stenar i händerna.” Så skrev Homa Badpa och Murat Solmaz från Pantrarna på Aftonbladets kultursida den 24 maj 2013, det vill säga i samband med Husby-kravallerna. Den ene av författarna till Aftonbladet-texten, Murat Solmaz, kandiderade i valet 2010 för det trotskistiska Rättvisepartiet Socialisterna i Göteborgs kommun. Den andre, Homa Badpa, hade skrivit texten ovan på Pantrarnas hemsida om att polisen ”ser oss som möss och deras hobby är att jaga, förstöra, diskriminera, och komma undan. Nästa gång grisen ställer dig mot väggen be dom suga av dig långsamt och istället för att fältarna ska kolla på kan dom klä av sig nakna och va redo för o bli tagna.” [11]

I november 2013 dog en av Pantrarnas grundare, Yassin Ben Saleh, i Syrien som IS-soldat. Det hindrade inte Saleh från att dyka upp på affischen till SVT-dokumentären Jag är fan en panter (2015). Filmen var en okritisk hyllning till den göteborgska organisationen, där Saleh också intervjuades. Att han dog som IS-terrorist sades det inget om i filmen.

På Pantrarnas Instagram-konto kommenterades dödsbeskedet: ”Vila i frid. Vi kommer aldrig glömma dig, en sann krigarsjäl. Må du komma till paradiset InshAllah.”

Några månader före Salehs död publicerade Göteborgs-Posten ett reportage om Pantrarnas projekt med att förfärdiga en muralmålning på Vårväderstorget i Biskopsgården. Temat för målningen var ”Visionärer”. En av de visionärer som avmålades var Leila Khaled. [12] I GP kunde man läsa: 

Sabrin Jaja målar även hon för första gången, hennes val av förebild och motiv var lätt, Leila Khaled. ”Hon är en palestinsk frihetskämpe, en förebild för mig på många sätt. En riktig krigarsjäl”, säger Sabrin Jaja.

Man kan notera ordvalet. ”Krigarsjäl”. Samma ord som i Instagramhyllningen av Yassin Ben Saleh. Vad som inte sägs i GP:s artikel är att Leila Khaled i skiftet mellan 60-talet och 70-talet deltog i två flygplanskapningar. I Rom i augusti 1969 sprängde hon och hennes kumpaner, efter att passagerarna hade släppts, det plan som de kapat. Vid en kapning i september 1970 dödades en besättningsmedlem. I dag säger sig Khaled inte ångra sina terrordåd.

Bidrag till polarisering

Reportaget i Dagens Nyheter om ”Hiphop teater kollektivet” avslutas med en fråga till Simon Strömberg på Kulturrådet, om verkligen de 130 miljonerna i skattepengar används på rätt sätt.

”Det är nog de mest välanvända på länge”, svarar Simon Strömberg och tillägger: ”I relation till statens andra utgifter är det en väldigt billig peng.”

Men vad får vi egentligen för den pengen? Och är det verkligen det som vi vill ha? Vilka blir konsekvenserna på sikt, för samhällets del?

Före det stundande valet har en formulering ständigt återkommit hos partiledarna oberoende av ideologisk färg. Det sägs att vi måste motverka att samhället dras isär. 

Är det något som kan sägas om de tre organisationer som har diskuterats i denna artikel, är det att de snarast bärs upp av ambitionen att öka polariseringarna i samhället. För den som inte vill se samhället dras isär, framstår de bidrag som strösslas över dessa organisationer inte som speciellt välanvända. Snarare handlar det om en nästan tio miljoner stor startplåt till en mycket dålig investering.

Inför det stundande valet finns det all anledning att fundera över i vilken mån man vill få en förändring till stånd när det gäller den bidragskonfetti över politiskt extremistiska organisationer som Alice Bah Kuhnke varit ansvarig för både under sin korta tid som generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och som kulturminister. Det finns goda skäl att anta att de problem som bevisligen finns i vissa förortsområden tenderar att bara växa sig större, om man från statens sida fortsätter att göda organisationer vars verksamhet motiveras med postkolonial revolutions- och uppviglarretorik.