Lika barn läka bäst?

På sin egen arbetsplats Brigham and Women’s Hospital i Boston har Morse och Wispelwey exempelvis infört ett system som per automatik slussar “svarta och latinamerikanska” patienter till en högre vårdnivå, med mer resurser. Utöver sådan särbehandling rekommenderar författarna att svarta patienter vårdas av svarta läkare, eftersom misstron mot vit personal är så utbredd. Om samhället ska få bukt med rasism inom vården måste patienternas – och läkarnas – ras ständigt sättas i centrum, menar Michelle Morse och Bram Wispelwey.

Artikeln i Boston Review fick stor uppmärksamhet – såväl positiv som negativ – i amerikanska medier. Vissa kritiker frågade sig om Dr. Morses och Dr. Wispelweys aktiviteter rentav stred mot landets författning.²

Lika barn leka bäst?

Själv förvånades jag snarare över att detta slags rasfokuserade vård inte redan bedrivs på bred front i USA. Jag var ju faktiskt själv delaktig i sådan vård redan 2017, långt innan begreppet woke hade nått den breda allmänheten. Detta var i mitt arbete vid en psykklinik kopplad till ett stort och ansett universitet i den amerikanska södern.

Personalen gjorde därefter sitt bästa för att para ihop rätt patient med rätt vårdteam.

Upplägget på vår klinik var ganska enkelt. Nya patienter erhöll ett formulär, där de kryssade i sin rastillhörighet (svart/vit), sin etnicitet (latino/asiat), sitt genus (man/kvinna) samt sin sexuella läggning (homo/bi/hetero) och identitet (cis/trans). På samma formulär avgav de vad för slags terapeut eller läkare de ville behandlas av, än en gång genom att kryssa i rastillhörighet, etnicitet, genus, sexuell läggning och identitet. Personalen gjorde därefter sitt bästa för att para ihop rätt patient med rätt vårdteam.

Kliniken kunde förstås inte göra alla till lags. I personalstyrkan ingick förvisso två homosexuella terapeuter, varav en därtill var icke-binär. Några transsexuella medarbetare var det dock inte tal om, trots ständiga försök till rekrytering. Kliniken hade bara en svart terapeut, och inte en enda latinamerikan. En indisk psykiater och en iransk psykolog delade på det “asiatiska” klientelet, som dock oftast kom från Kina.

Den iranska damen verkade även göra en del inhopp som latinamerikan. Hon var i alla fall inte vit.

Ras är inte allt

Denna slags matchning av patient och vårdgivare är inte helt orimlig, och har faktiskt visst stöd inom vetenskapen.³ Även inom svensk sjukvård hänvisas ju arabisktalande patienter ofta till arabisktalande läkare, och så vidare. Utöver att tala samma språk delar de samma kultur, vilket underlättar kommunikationen. Nackdelen med detta slags indelning är att den motverkar integration i det omgivande samhället. Människor riskerar att isoleras i ghetton om de aldrig måste söka hjälp utanför sin egen grupp.

Svarta och vita amerikaner talar förvisso samma språk, men lever på många sätt i olika världar. Att svarta patienter föredrar att behandlas av svarta läkare är därför inte så konstigt. Men dynamiken mellan rastillhörighet och kultur är komplicerad. När jag en tid arbetade på en läkarmottagning för krigsveteraner bestod mina klienter mestadels av svarta män, varav många hade stridit i Vietnam. Som svensk 80-talist, uppväxt i ett tryggt villaområde, hade jag föga gemensamt med dessa äldre, bistra farbröder, som växt upp i USA:s segregerade sydstater.

Ändå gick arbetet förhållandevis lätt. Jag är förvisso vit, men som exotisk svensk stod jag utanför den kroniska och bittra osämja som präglar relationer mellan svarta och vita amerikaner. Det kulturella avståndet förde oss samman.

En del afroamerikaner känner en stark motvilja inför afrikanska invandrare – i synnerhet framgångsrika sådana.

På samma mottagning arbetade en mycket trevlig kvinnlig psykiater från Nigeria. I princip alla hennes patienter var svarta, och de flesta kvinnor. Trots denna perfekta matchning gick behandlingen inget vidare. En del afroamerikaner känner en stark motvilja inför afrikanska invandrare – i synnerhet framgångsrika sådana. Min kollega fick därför utstå en hel del rasism. Det hände att patienterna bad henne “åka hem till Afrika”.

Specifik behandling

Vid mitt universitets studentklinik träffade jag dock mest vita patienter, av uppenbara skäl. Utöver att träffa olika terapeuter hänvisades klinikens vita och svarta patienter även till olika slags psykosocial behandling. Svarta studenter togs i regel emot av Centrum för svart kultur – en ståtlig byggnad i mitten av campus. Här erbjöds de bland annat att delta i samtalsgrupper om ”vit överhöghet” och uppmuntrades att ”utforska sitt unika förhållande till sin svarthet”.

En särskild terapigrupp fanns även för vita patienter – åtminstone för dem som önskat sig vit vårdpersonal på sina formulär. Terapin hette Witnessing Whiteness, och baserades på aktivisten Shelly Tochluks bok med samma namn från 2010. Boken var en mindre framgångsrik föregångare till Robin DiAngelos bästsäljare White fragility från 2018. I sin bok anmodar Shelly Tochluk vita människor att kritiskt granska sin egen ”vithet” och konfrontera sin egen rasism.

Det dröjde vanligen några veckor innan nya patienter remitterades till Witnessing Whiteness. Terapigruppens ledare betonade vikten av att först etablera ett förhållande och låta patienten ”öppna sig”. Det var först därefter som terapeuten plockade fram formuläret och konfronterade patienten om hennes vita preferenser. Diskussionens mål var att klargöra för patienten att hennes psykiska problem delvis bottnade i hennes syn på sin egen ”vithet”, och att gruppterapi var lämplig för att “reda ut” dessa frågor.

Witnessing Whiteness var inte enbart öppen för klinikens patienter, utan annonserades brett på campus. Intresset var dock närmast obefintligt, och gruppen bestod i praktiken bara av vita psykpatienter som hade satt fel kryss på sina formulär. Omsättningen var hög, och de flesta deltagare hoppade av efter ett par seanser. En av mina egna patienter beskrev gruppterapin som ”obehaglig” och ”skum”.

Om segregation

De historiska orättvisor som läkarna Morse och Wispelwey skrev om i Boston Review är förstås inte inbillade, och bör tas på största allvar. En sådan orättvisa är den segregation som präglat USA sedan dess födelse. Under hundratals år betraktades det som självklart att svarta och vita amerikaner skulle bo i olika områden, gå i olika skolor och träffa olika läkare. Allt detta förändrades under medborgarrättsrörelsens 1960-tal, då nationen företog sig att integrera dessa båda grupper med varandra.

Integrationen blev förstås långt ifrån fullständig. Den vita överklassen berördes exempelvis mycket lite av den federala statens reformarbete. De rikas områden förblev vita, och deras barn flyttade till privatskolor. Bland vanligt folk mötte integrationen en hel del motstånd. Varken svarta eller vita föräldrar hade någon större lust att låta sina barn bussas till främmande skolor, där de ofta befann sig i minoritet. Trots detta förblev integration ett gemensamt ideal för det amerikanska folket att sträva mot.

Denna nya typ av segregation saluförs under progressiv och egalitär flagg, uttryckligen till förmån för svarta amerikaner.

Men på senare år har utvecklingen börjat vända. Vid allt fler amerikanska skolor och universitet har svarta elever nu sina egna, segregerade bostäder, studentföreningar och skolavslutningar.^4,5 Inom dessa safe spaces ska ungdomarna skyddas från de vitas rasism, är det tänkt. Idéer om segregerad sjukvård för svarta patienter var också på tal långt innan Michelle Morse och Bram Wispelwey publicerade sin artikel.⁶

Denna nya typ av segregation saluförs under progressiv och egalitär flagg, uttryckligen till förmån för svarta amerikaner. Att som vit person ge uttryck för samma slags preferenser betraktas som oacceptabelt, eller rentav sjukligt.⁷ Men i praktiken spelar det ingen större roll vem segregationen är till för att hjälpa. Om svarta läkare reserveras för svarta patienter så kommer vita patienter att hänvisas till vita läkare. USA:s nya och upplysta framtid lär bli svår att skilja från landets skamliga förflutna.

Överbrygga klyftor

Under 1960-talet började den amerikanska staten också försöka överbrygga de jättelika sociala klyftor som fanns mellan svarta och vita medborgare. Denna ojämlikhet gjorde sig påmind inom all tänkbar statistik – från folkhälsa till skolresultat. Ambitiösa, sociala insatser har sedan dess avlöst varandra – dock sällan med några bestående resultat. Samhällets oförmåga att lyfta svarta människor ur deras elände har lett till en utbredd cynism, som idag präglar debattklimatet i USA.

Det finns dock ett annat sätt att uppnå jämlikhet – nämligen att göra livet svårare för vita människor. Det mest slående med Morses och Wispelweys långa artikel är att de aldrig tycks ägna en tanke åt de vita patienter som nekas specialistvård på grund av sin hudfärg. Hur kommer deras liv och hälsa att påverkas? Ingen verkar bry sig. Det enda vi lär oss om vita människor är att de är rasister och måste ge avkall på nödvändig vård. Författarna går så långt som att skriva ordet svart (Black) med stor bokstav, och vit (white) med liten, för att ingen ska missförstå vem de sympatiserar med.

Förespråkare för equity tenderar att betrakta sin omvärld som ett slags nollsummespel mellan grupper, där den enes bröd måste bli den andres död.

Denna hållning går att spåra till ett sentida, ideologiskt skifte inom den amerikanska vänstern. Rörelsen har på senare år övergett gamla ideal om alla individers lika rättigheter (equality), till förmån för krav på lika utfall (så kallad equity). Förespråkare för equity tenderar att betrakta sin omvärld som ett slags nollsummespel mellan grupper, där den enes bröd måste bli den andres död. Om svarta collegestudenter mår sämre än vita så duger det alltså inte att göra dem lyckligare – vita studenter måste också göras olyckligare.

Gruppledaren för Witnessing Whiteness – en ivrig kämpe för equity – gav aldrig sken av att vilja få sina patienter att må bättre. Snarare tvärtom.

Två farliga tendenser

I sin artikel i Boston Review underblåser Morse och Wispelwey två mycket farliga tendenser i dagens USA. En av dessa är en tilltagande social och ideologisk isolering av den svarta minoriteten.⁸ Senare års explosionsartade frammarsch för sociala medier tycks snarast ha gjort svarta och vita amerikaner mer benägna att hålla sig bland sina egna.⁹ När kontaktytorna försvinner fylls tomrummet av fördomar och misstänksamhet.

En annan farlig tendens är den subtila avhumanisering av vita människor som landets intellektuella och mediala elit ägnar sig åt. Till skillnad från “svarthet” – som finns i många, unika former – framställs “vithet” som en oformlig smet, vars rasistiska dunster överallt förpestar det amerikanska samhället.^10,11 Om bara vitheten gick att undanröja skulle landets alla problem vara lösta.

Den framstående, antirastistiske författaren Ibram X. Kendi har hävdat att ”den enda boten mot historisk diskriminering är nutida diskriminering” och att “den enda boten mot nutida diskriminering är framtida diskriminering”.¹² Samma argument skulle förstås kunna föras om avhumanisering. För att sona sina förfäders brott mot den svarta befolkningen måste vita amerikaner alltså låta sig avhumaniseras – nu och för all framtid.

Men att detta skulle leda till försoning och jämställdhet verkar långt ifrån självklart. Liksom med segregation sker ju inte avhumanisering i ett vakuum. Om svarta amerikaner upphör att betrakta vita som människor kommer vita amerikaner förr eller senare att anta en liknande attityd gentemot svarta.

Jag har svårt att se hur det här kan sluta lyckligt.