Men händelser tenderar emellertid att dölja de, ofta långsamma, processer som formar historien och som kan vara svåra att uppfatta när man lever mitt i dem. I någon mening förhåller sig händelsen till processen som väder till klimat. Jag har funderat mycket över frågan om vad framtida svenska historiker kommer att uppmärksamma när de studerar det decennium vi nyligen lämnade, 2010-talet i Sverige.
Sverigedemokraternas inträde i riksdagen efter valet 2010 är med stor sannolikhet en händelse som framtida forskare kommer att analysera, likaså kommer de att debattera vilka förändringar detta relativt nya riksdagsparti givit upphov till. Retoriken har i offentligheten nått sällan skådade nivåer, det har inte varit ovanligt att debattörer har frammanat bilden av Weimarrepublikens fall och det nazistiska maktövertagandet.
Ny studie om problemen i livet
Vad som ofta saknats i den offentliga debatten är ett uppriktigt intresse att förstå hur människor vars åsikter man, enligt rådande hegemoni, bör fördöma ser på sina liv. Hur de förstår det samhälle de lever i och varför de hyser åsikter som av uppburna debattörer liknas vid det som kännetecknade Nazityskland.
Det var därför med stor glädje jag upptäckte att Johanna Lindell och Lisa Pelling skrivit boken Det svenska missnöjet (Atlas 2021). Boken är resultatet av en studie som Lindell och Pelling utförde åt tankesmedjan Arena. Syftet med studien är kortfattat att studera vad människor ser som problem i sina liv. Syftet med studien är emellertid inte att förklara Sverigedemokraternas framgångar, utan författarna har medvetet valt ut ett antal orter och valdistrikt där SD har ett starkt väljarstöd. Det finns tydliga likheter mellan Det svenska missnöjet och Berkeleysociologen Arlie Russell Hochschilds bok från 2016 Strangers in their own land: Anger and mourning on the American right i vilken hon studerar den amerikanska Tea-Party-rörelsen i delstaten Louisiana. Jag minns att min första tanke när jag läste Hochschilds bok 2016 var att någon borde göra en liknande studie i Sverige.
Decennierna efter 1989 var varsomhelstarnas gyllene period, en tid då världen öppnades och geografin inte längre tycktes begränsande.
Det kan tyckas svårförklarligt hur ett litet ytterkantsparti med djupa rötter i svensk högerextremism på ett decennium kunnat väljas in i riksdagen med 5,7 procent av rösterna för att i det senaste valet 2018 kunnat få 17,5 procent av rösterna, och det samtidigt som partiet kantats av skandaler och mött hårt motstånd i offentligheten. Partiets framgångar visar att en stor del av den svenska befolkningen är missnöjd med de etablerade partiernas politik.
Ett sätt att betrakta Sverigedemokraternas framgångar har varit genom det begreppspar som den brittiske journalisten David Goodhart formulerat i distinktionen ”varsomhelstare” och ”någonstansare”. För Goodhart kännetecknas varsomhelstarna av en syn på sig själva som obundna av den specifika platsen medan någonstansarna är tydligt förbundna med densamma. Decennierna efter 1989 var varsomhelstarnas gyllene period, en tid då världen öppnades och geografin inte längre tycktes begränsande. Jorden uppfattas som, för att låna den amerikanske journalisten Thomas Friedmans begrepp, platt. Ingenting var under dessa år mer otänkbart än den politiska utveckling vi sett under 2010-talet.
Det senaste decenniets jordbävningar
Brexit var knappt ens en idé när Suede 1996 spelade in Europe is our playground. Donald Trump fortfarande en smaklös fastighetsmagnat och gästskådespelare i Ensam hemma 2. Den tidens politiker betraktade ofta den ökade rörligheten och globaliseringen som en nästan lagbunden och ständigt tilltagande process. Någonstansarna försvann emellertid inte. Numera publiceras få, om några, triumfatoriska böcker som okritiskt hyllar globaliseringen. Det senaste decenniets politiska jordbävningar – brexit, Trump, framgångar för högerpopulistiska partier – har tvingat varsomhelstarna att inse att någonstansarnas röster fortfarande räknas i demokratiska val. De må vara, som Hillary Clinton så famöst uttryckte det, ”deplorables”, men de kan likväl avgöra val.
Lindells och Pellings studie är genomförd under hösten 2019 på sex platser i Sverige. De har valt vitt skilda områden som Haparanda i norr, Ronneby och Landskrona i söder, miljonprogrammet Rannebergen i Göteborg och Ställdalen i Bergslagen. Studiens metod är enkel, de har helt enkelt knackat dörr och bett om att få samtala med de människor som öppnat. Över trehundra samtal blev resultatet. Ungefär samtidigt som studien genomförs publicerade SOM-institutet vid Göteborgs universitet en undersökning som visade att missnöjet med utvecklingen i Sverige hade nått rekordnivåer. Hela 61 procent av de tillfrågade ansåg att utvecklingen i Sverige var på väg åt fel håll. År 2012 hade endast 39 procent ansett att utvecklingen var på väg åt fel håll.
Invandring är det ämne som oftast kom upp i intervjuerna.
De människor som Lindell och Pelling talar med är missnöjda med utvecklingen på en rad olika områden. Invandring är det ämne som oftast kom upp i intervjuerna. Det kan, menar författarna, förklaras med att det är en fråga som varit bland de mest omdiskuterade de senaste åren. De skriver dock att det inte nödvändigtvis innebär att man projicerar missnöje med andra saker på invandringen.
En respondent svarar: ”Förr var jag ju aktiv i MP, då var ju miljöfrågor det viktigaste för mig. Sedan kom det här problemet med invandringspolitiken och då har det blivit det viktigaste för mig. För människor som känner att deras absoluta säkerhet är hotad, de klarar inte av att tänka på miljön […] det läggs mycket fokus på miljöfrågan när det borde vara tvärtom, allt borde handla om att fokusera på trygghetsfrågorna, säger hon.”
Flera av de intervjuade klagar över att det inte är möjligt att diskutera vardagsproblem som till exempel vad det innebär att den lokala skolan plötsligt fylls på med elever som inte har svenska som modersmål utan att anklagas för att vara rasist.
Lindell och Pelling lyfter i boken upp statsvetarna Pippa Norris och Ronald Ingelharts bok Cultural backlash i vilken de menar att vad vi sett det senaste decenniet är en slags kulturell backlash. Stora grupper medborgare upplever sina värderingar och livsstilar så ifrågasatta att de inte länger upplever sig vara en del av det samhälle varsomhelstarna skapat. Det väcker en större fråga, en som jag anser att vi inte talat om särskilt mycket, nämligen vad det innebär när hög invandring förändrar ett lands kultur. Det kan vara positiva förändringar eller negativa förändringar.
Vi vet emellertid att migration alltid leder till förändringar. Hållningen från dem som bejakar förändringen har länge varit att inte lyssna på dem som är tveksamma eller öppet kritiska.
Vikten av samtal
Lindells och Pellings bok visar på samtalets potential och vikten av att lyssna även på de grupper som inte känner sig hemma i det nya Sverige. Jag menar att Lindell och Pelling underskattar kulturens betydelse. Det är förvisso ett vanligt misstag bland välutbildade svenskar, tron att vi är oberoende av våra rötter och traditioner, att historien i någon mening börjar med oss.
En hållning plågsamt övertydligt utryckt i Mona Sahlins åsikt att invandrare har en kultur medan svenskar har töntiga saker som midsommarafton. ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker”. Efter att själv ha levt längre perioder i länder som Chile, Spanien, USA, Kanada och Norge kan jag bara säga att även om jag på pappret är den ideale varsomhelstaren så är jag marinerad, på gott och ont, i den svenska kulturen. Som Gunnar Ekelöf, en annan resenär, uttrycker det i sin dikt Non Serviam från 1945:
”Så har jag blivit en främling i detta landet
men detta landet har gjort sig bekvämt i mig!
Jag kan inte leva i detta landet
men detta landet lever som gift i mig!”