I Matzneffs fall drogs även författaren Christian Giudicelli med. Han hade som jurymedlem för Renaudot-priset lyckosamt propagerat för att den prestigefyllda utmärkelsen skulle tillfalla Matzneff 2013. Giudicelli hade inte bara varit Matzneffs redaktör på bokförlaget Gallimard utan dessutom vid flera tillfällen rest tillsammans med Matzneff till Filippinerna, där den senare enligt egen utsago förgrep sig på pojkar i 8–9-årsåldern. Som Matzneffs förtrogne hade Giudicelli också tagit hand om en rad känsliga dokument i samband med att polisen, genom anonyma tips 1986, hade börjat intressera sig för den 49-årige Matzneffs förehavanden med Springora, då 14 år gammal. Matnzeff fick den gången polisen på andra tankar genom att påpassligt hala fram ett ess ur rockärmen i form av en panegyrisk artikel om sitt författarskap, skriven av ingen mindre än republikens dåvarande president: François Mitterand.
Matzneff är idag 84 år gammal och ska upp i rätten i september, åtalad för ursäktande av pedofili.
Femton år för hög gräns
I diskussionerna om Matzneff har det också uppmärksammats hur han tillsammans med en rad intellektuella celebriteter 1977 undertecknade en petition riktad till det franska parlamentet, för att uttrycka missnöje med de franska lagarna om sex med minderåriga. Femton år var en för hög åldersgräns, menade filosoferna, författarna och litteraturteoretikerna, vilka vid sidan av Matzneff inbegrep Michel Foucault, Jacques Derrida, Louis Althusser, Roland Barthes, Gilles Deleuze, Félix Guattari, Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Philippe Sollers, Jacques Rancière och Jean-François Lyotard.
I början av januari i år var det så dags för nästa skandal.
I en radiointervju året därpå följdes petitionen upp av att Foucault varnade för framväxten av ett repressivt lagsystem som genom social kontroll och disciplinering skulle utdefiniera en viss sorts sexuellt beteende – i detta fall sex mellan vuxna och barn – som perverterat, monstruöst och i grunden farligt och skadligt för samhället.
Sexualiteten förvandlas därmed enligt Foucault till ”ett allestädes närvarande spöke” som riskerar att kasta sin mörka skugga över alla sociala relationer – ”mellan män och kvinnor, barn och vuxna och sannolikt även mellan alla vuxna”.
Interiörer från överklassradikalism
I början av januari i år var det så dags för nästa skandal. Då publicerades memoarboken La familia grande, av juristen Camille Kouchner, dotter till före detta utrikesministern Bernard Kouchner och juridikprofessorn och feministikonen Évelyne Pisier. I boken anklagar Camille sin styvfar Olivier Duhamel, för att ha sexuellt utnyttjat hennes tvillingbror när denne var fjorton år gammal.
La familia grande erbjuder en rad intressanta interiörer från en fransk överklassradikalism som i allra högsta grad lever upp till epitetet gåslevervänster. Medan Camille Kouchners mor hade varit Fidel Castros älskarinna mellan åren 1964 och 1968, hade fadern Bernard grundat Läkare utan gränser samt haft flera ministerposter i olika franska regeringar. Évelyne Pisiers andre make, Olivier Duhamel, är i sin tur en känd statsvetarprofessor, politisk tv-kommentator och socialistisk politiker, som valde att lämna alla sina uppdrag, däribland rollen som styrelseordförande för elituniversitetet Sciences Po, efter bokens anklagelser – vilka han sedermera erkände sig skyldig till.
I Camille Kouchners bok sätts de sexuella övergreppen in i en tidstypisk miljö, vars hedonistiska livsstil fångades av tidens och familjens motton som ”det är förbjudet att förbjuda” och ”vi är inte pryda”. På somrarna samlades betydande delar av den franska politiska, mediala och akademiska eliten i Duhamels residens utanför den pittoreska lilla hamnstaden Sanary-sur-Mer några mil öster om Marseille.
Att barn och vuxna solade och badade nakna var påbjudet.
Där kunde i anrik herrgårdsmiljö den borgerliga sexualmoralen hånas och utmanas. Att barn och vuxna solade och badade nakna var påbjudet. Duhamels foton på unga och gamla gästers intima kroppsdelar sattes upp på väggarna. Det kysstes och festades över generationsgränserna. Unga pojkar ”erbjöds” åt äldre kvinnor, alltmedan tolvåriga flickor uppmanades att berätta för sommargästerna om sina sexuella erfarenheter.
Camilles mormor uppfattades som föredömlig på grund av sin ohämmade frispråkighet, vilken inkluderade tips om hur man kan erhålla orgasm på såväl cykel som häst.
Anklagelser om övergrepp på pojkar
Kouchners avslöjanden tycks i sin tur ha inspirerat den konservative filosofen Guy Sorman att återvända till den sannolikt mest kända franska företrädaren för 68-generationens uppfattning om den borgerliga livsföringen som förtryckande: Michel Foucault.
I mitten av april 2021 offentliggjorde Sorman sina minnen från ett besök hos Foucault i den tunisiska staden Sidi Bou Said, där den sistnämnde arbetade som universitetslärare i slutet av 1960-talet. I sin nyutkomna bok, Mon dictionnaire du bullshit, och i en rad intervjuer i samband med boklanseringen, har Sorman berättat om Foucaults sexuella övergrepp på nordafrikanska pojkar. En del uppseendeväckande inslag i Sormans vittnesmål har speciellt skapat rubriker – som att övergreppen skulle ha skett nattetid på en kyrkogård.
Pressad på belägg för sina påståenden har Sorman emellertid svävat på målet och erkänt att en del av hans ”minnesbilder” byggt på andrahandsuppgifter. Och hur kunde han egentligen veta att Foucaults tunisiska sexpartner var så unga som 8–9 år? Dock kan Sormans uppgifter tyckas få visst stöd av Edward Said, som strax före sin död 2003 redogjorde för rykten om att Foucault hade tvingats lämna sin tjänst i Nordafrika i förtid efter opassande sexuella kontakter med unga män (vilket i sin tur var en upprepning av vad som ett decennium tidigare hade skett i Warszawa). Men även om nu så skulle vara fallet, finns naturligtvis möjligheten att avskedandet kan ha skrivits på homofobins konto.
Oväntad vändning
Trots att sanningshalten i Sormans utsagor antagligen aldrig kommer att kunna fastställas, framstår de franska pedofili-avslöjandena sammantagna som tecken på hur metoo-rörelsen har tagit en lika oväntad som intressant vändning i Frankrike.
Ty om vittnesmålen i Sverige om sexuella övergrepp har ansetts visa att föråldrade maktstrukturer fortfarande lever kvar i högönsklig välmåga och att den statligt sanktionerade normkritiken därför bör intensifieras, har sexavslöjandena i Frankrike fått en delvis motsatt effekt.
Där har pedofilianklagelserna snarast kastat ljus över vilka konsekvenserna blivit av 68-rörelsens avståndstaganden från en traditionellt borgerlig livsföring och sexualmoral. I relation till den marxistiska 1970-talsvänstern intog just Foucault, med sin demonstrativt nihilistiska attityd en ytterposition från vilken han kritiserade även delar av vänstern för att vara alltför okritiska till borgerliga värderingar: i synen på sexualitet, på kärnfamiljen eller i fråga om estetiska preferenser – för att inte tala om idéer om rättvisa.
Betraktat mot bakgrund av de nutida avslöjandena om den intellektuella överklassen i Paris (till vilka man också kan lägga sentida framställningar av Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir som efterkrigstidens motsvarigheter till de cyniska libertinerna Merteuil och Valmont i Laclos kända roman Les liaisons dangereuses från 1782), då blir det samtidigt tydligt i hur hög grad som Foucault i sin syn på sexualiteten inte förmår höja sig över sin tids kunskapsregimer – för att använda ett begrepp ur hans egen vokabulär.
Är inte hans tänkande, på samma sätt som livsföringen hos familjen Kouchner-Duhamel, direkt avhängigt inte bara 68-rörelsen utan också den libertinska tradition vars anor sträcker sig tillbaka till 1600- och 1700-talets Frankrike? Vad de senkomna avslöjandena har visat är inte minst hur den franska libertinen som ideal har överlevt inom en samhällelig elit som inte ansett sig behöva följa samma lagar eller moraliska regler som den övriga befolkningen.
Avslöjandena om Strauss-Kahns vidlyftiga leverne var det egentliga startskottet för att den franska elitens amoraliska sexuella beteenden började skärskådas…
Det är symptomatiskt att den skandalomsusade före detta chefen för internationella valutafonden (som inte bara varit finansminister utan som också var på god väg att bli socialistpartiets presidentkandidat i valet 2012), Dominique Strauss-Kahn hänvisade till sig själv som libertin när han ställdes inför rätta för koppleri 2012.
Avslöjandena om Strauss-Kahns vidlyftiga leverne var det egentliga startskottet för att den franska elitens amoraliska sexuella beteenden började skärskådas, inte minst i relation till den 68-rörelse där det ansågs att – för att citera filosofen Luc Ferry, från Le Figaro i februari i år – ”eftersom barnet inte är föräldrarnas privategendom, så har alla vuxna inte bara rätt utan till och med skyldighet att bortföra det, i syfte att väcka den sexualitet som borgerskapet mörklägger”.