Därför stör jag mig inte på Bridgerton

Bridgerton mest sedda serien någonsin

Netflix-serien kan enklast beskrivas som en blandning mellan Downtown Abbey och Sex and the City. Den utspelar sig under 1800-talets början har hyllats på alla förväntade ställen för sin färgblinda rollbesättning. Englands drottning är nu en svart kvinna, likaså utgörs den brittiska societeten till stor del av svarta och asiater. Skådespelare brister ut i feministiska betraktelser som skulle ha varit obegripliga för tvåhundra år sedan.

Förhåller sig till den historiska verkligheten som Steampunk till den viktorianska eran.

Så varför funkar Bridgerton ändå? Första säsongen sågs av 82 miljoner hushåll, mer än någon annan Netflix-serie.

En anledning är att den förhåller sig till den historiska verkligheten som Steampunk till den viktorianska eran. Folk cyklade inte i luften med ångcyklar på 1800-talet.

En illusion fungerar när upphovsmannen från början stenhårt slår fast premisserna till sin alternativa verklighet, och sedan aldrig blinkar.

Alternativt blinkar man oavbrutet, som när en högst anakronistisk behå knäpps upp i en av Bridgertons många heta sexscener mellan seriens löjligt vackra huvudpersoner.

En skicklig artist skapar en värld som verkar exotisk för betraktaren, en klichéfri zon där det ordinära blir extraordinärt. I denna annorlunda värld kan vi se oss själva i karaktärernas konflikter, som Robert McKee skrev i sin bok Story om manusförfattandets konst. En sådan arketypisk berättelse säger något allmänmänskligt om tillvaron i ett unikt kultur-specifikt uttryck.

Kubrick levde i en tid som respekterade genier

Filmregissören Stanley Kubrick menade att vilken historia det än är måste man tro på det man ser. Om historien säger sig utspela sig under en annan tidsperiod är en realistisk tidstypisk atmosfär nödvändig. Den blir falsk annars.

En färgblind rollbesättning hade därför varit omöjlig i Kubricks Barry Lyndon (1975).  Hela premissen för den är wie es eigentlich gewesen ist. Filmen om en cynisk klättrares livsvandring tar med en till 1700-talet på ett sätt som ingen annan film har gjort, varken förr eller senare. Varje scen är estetiskt fulländad, som tavlor av William Hogarth (1697–1764). Inomhusscenerna är filmade i skenet av levande ljus, så svagt att skådespelarna var tvungna att sitta blick stilla för att inte bli oskarpa på bild – och det var endast möjligt genom en specialanpassad Zeiss-lins som Nasa hade utvecklat för att ta bilder av månens mörka baksida.

Perfektionisten Kubrick hade turen att leva i en tid som respekterade kompromisslösa genier. Under den feministiska och intersektionella revolutionen som nu omvandlar kulturvärlden ökar kraven på ständigt mer politiska anpassningar.

Om Barry Lyndon spelats in i dag med en färgblind rollbesättning skulle åskådaren i stället för ett historiskt korrekt mästerverk med ett tidlöst budskap om det mänskliga tillståndet fått en politisk korrekt historia som är lika fångad av nutiden som föråldrad i morgon.

En pacifistisk filmmakare fyller varje scen med budskapet ”Krig är ondska”, ända tills publiken får lust att dra vapen.

David Copperfields äventyr och iakttagelser (2019) har fått kritik för att vara just ohistorisk eftersom Dev Patel (som har indiskt påbrå) spelar huvudrollen i Charles Dickens klassiker, medan bägge hans föräldrar i filmen är vita.

Så länge man inte låter politiken ställa sig i vägen för det konstnärliga kan förvisso inkluderande rollbesättning och politiska budskap fungera utmärkt. Wanda Bendjelloul skriver i DN Kultur under rubriken ”Den färgblinda trenden har blivit ett framgångsrecept” att Bridgerton-fansen nu inlett en kampanj för att seriens hunk Regé-Jean Page ska få efterträda Daniel Craig som James Bond (och inte den förhandstippade och likaledes svarte skådespelaren Idris Elba, även känd som asaguden Heimdall i Thor: The dark world).

Ja, varför inte?

Men om du begår övergrepp på konsten blir storyn en illa förklädd predikan. Robert McKee liknar ett sådant didaktiskt berättande vid ”den naivt entusiastiska tron att fiktionen kan brukas som en skalpell för att skära bort samhällets cancertumörer”. En pacifistisk filmmakare fyller varje scen med budskapet ”Krig är ondska”, ända tills publiken får lust att dra vapen. Idag är det rasism som ska bekämpas. I Stiernhielms didaktiska diktverk Hercules (1658) ställdes en ung adelsman i valet mellan fru Dygd och fru Lusta. Den goda viljan och det kontraproduktiva resultatet är det samma genom århundrandena. Som läsare blir man ju direkt mer nyfiken på Lusta som ”tittade fram vtu floret, och half-bare brösten … och puffande, pyste till älskog.” Och det har Bridgertons manusförfattare också förstått.

Skickligt genomfört tantsnusk

Jag stör mig inte på Bridgerton eftersom den inte är falsk mot sina premisser. Bridgerton är kul, skruvad underhållning; ett vackert scenograferat tantsnusk i vitt konstljus. Säsong två håller på att spelas in under våren.

Så länge den inte får kvalitetsstämpel som inkluderande kultur kommer jag att se den.