Männen har rätt att berätta

Om SVT:s mål var att skildra limbotillvaron som kan uppstå hos en juridiskt sett oskyldig människa som är anklagad för sexualbrott var det kanske svårt, om inte omöjligt, med Soran Ismail som exempel. Vilket skick var han i egentligen?

Det blev till en berättelse om Soran Ismails längtan tillbaka till stå upp-scenen. Om uppgång och fall, och fortsatt fall. Kanske litade inte SVT själva på sin publicering – argumenten från deras håll var räddhågsna. Men kritikerna lyckades hur som helst kidnappa debatten till att handla om något helt annat. Som Elsa Kugelberg i Dagens Nyheter skrev: ”Dokumentären framstår, om än oavsiktligt, som ett försök att aktivera den impuls att känna en överdriven och moraliskt opassande empati för uppburna och sexbrottsanklagade män …” Många andra skulle visa sig vara av samma uppfattning.¹

Mycket ilska har också riktats mot att kvinnorna inte fick ge sina versioner i dokumentären. Personligen är jag glad för det, eftersom de då hade riskerat att framstå som alibin för dokumentären. Det skulle vara att förminska kvinnornas upplevelser.

Bägge parters berättelser är berättigade

Bland kritikerna höjdes skarpa röster som lyfte själva skuldfrågan, det vill säga sexualbrottsanmälarnas upplevelser som olyckligt nog ställdes mot den odömdes rätt att berätta. När SVT försökte nästla sig ur den kritiken genom att säga att det inte alls handlat om att reda ut skuldfrågan så beskylldes de ändå för att ha kommit in på det när Soran Ismail fick ge sin syn på sitt liv och det som hade hänt.² Men faktum är att bägge parters berättelser är berättigade och borde inte ställas mot varandra. En intim situation mellan två personer kan knappast återges objektivt av någon av de inblandade. Då måste bevisbördan ofrånkomligen vara tung, och åklagaren lade ner förundersökningen just med hänvisning till att det inte finns stödbevisning.³ Att det råder en chockerande låg uppklarningsprocent i sexualbrottsfall kan knappast Soran Ismail eller SVT belastas för.

Skrämmande förlegad syn på sex i debatten

Om den feministiska kampen för rätten att slippa bli trakasserad, förgripen på eller våldtagen måste innebära att frånta männen rätten att dela upplevelsen att vara anklagad – då urholkas idén om allas lika värde och jämlikhetstanken haltar. Fram träder i stället en skrämmande förlegad syn på såväl kvinnor som män. En syn som åtminstone jag tolkar som följer: Kvinnor vill alltid ha sedesamt sex och de vill inte ha många sexpartners och de kan inte uttrycka egen vilja, och när en kvinna gör det blir hon ändå överkörd. Män har alltid gränslöst sex och tar för sig av kvinnan utan att fråga, och han förstår inte när han våldtar.

En rad kvinnojourer i Sverige är så kallat separatistiska

Av döma av debatten vinner separatismen inom radikalfeminismen allt mer mark. Men det är djupt bekymmersamt när männen som grupp ska hållas borta från en rad olika forum.

De mest högljudda aktivisterna kidnappar frågor. Beskrivningar av såväl sexualbrottsoffer som oskyldigt anklagades möjligheter att komma tillbaka till ett normalt liv vilar på en förödande syn på män och förstärker könets betydelse. En rad kvinnojourer i Sverige är så kallat separatistiska, vilket innebär att om en kvinna uppsöker en kvinnojour på grund av våld i nära relation och har medföljande barn ser jouren till att pojkar som har fyllt 13 år hålls isär från de andra kvinnorna. ”Vi har kvinnor här som inte ska behöva bli påminda om män”, resonerar de när jag ställde frågan inför ett reportage. Men det är ju ett barn. Nej, här försvinner pojkens behov, hans manliga kön stod i vägen.

De separatistiska kvinnojourerna anställer inte heller manlig personal, vilket skapade många reaktioner när en man anställdes på en kvinnojour med andra stadgar, och skapade en spricka mellan flera kvinnojourer.⁴

I tidskriften Kvinnotryck som ges ut av ROKS, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, ger deras juridiska expert Susanna Eriksson 2018 tips om vilka verktyg som kan användas för att motivera olika former av kvinnoseparatism ur ett juridiskt perspektiv och konstaterade: ”Sammanfattningsvis finns det goda möjligheter till separatism, men det gäller att vara vaksam när jouren samarbetar med den offentliga sektorn.”⁵

Lärdomen från Sydafrikas sanningskommission

Tankarna går till Sydafrikas Sanningskommission. Jag tillbringade en längre tid i Kapstaden när jag arbetade som reporter för Sydafrikas statliga tv-bolag SABC i början av 2000-talet. Rasismen under apartheid var grym och brutal, men inte alltid av den kalibern att den gick att bevisa. Vittnesmålen var likväl många och omfattande och talade ofta sitt tydliga språk. Och en av de kanske viktigaste poängerna med kommissionen var att det fanns ett uppriktigt syfte och mål – att läka genom att berätta. Och lyssna på det som sägs, trots de djupa sår som rasismen orsakat. I dessa berättelser gavs plats för offer, och förövare.

Ett samhälle som utan domstolar pekar ut syndabockar och förövare splittrar och skapar oroshärdar.

Det kom kritiska röster om att förövare kom lindrigt undan. Men att ge tid åt att lyssna är inte samma som att urskulda, förmildra eller förneka. För många var det enda vägen framåt. Det som inte går att avgöra i rättsinstanser kan berättas om och skildras på annat sätt.

Den kränkta människan fråntas sin integritet och i värsta fall sin självkänsla. Ett samhälle som utan domstolar pekar ut syndabockar och förövare splittrar och skapar oroshärdar.

Precis som när det gäller rasism är det den ofta bristfälliga bevisningen som försvårar och förlänger lidandet hos offren för sexualbrott. Men att utgå från att anmälaren alltid har rätt för att hudfärgen eller könet stämmer in på beskrivningar om vem som brukar vara offer vilseleder och tar oss längre bort från sakfrågorna.

I alla tider har människan velat bestraffa förövaren, att se den lida var länge legitimt. Men om en misstänkt förövare inte längre är misstänkt finns bara skammen kvar, och vad är svårare att leva med än skam?

Den ilskna debatten om Soran Ismail är inte ett engångsfenomen utan bara ännu en tonartshöjning i frågan om kvinnors rättigheter.

Att bygga ett rättssamhälle på principen ”ingen rök utan eld” blir farligt. När en författare som gav sig in i debatten menade att det råder djup orättvisa eftersom kvinnor som gör sina röster hörda blir anmälda för grovt förtal men att män får uttala sig fritt i public service, så är det inte bara en skev verklighetsbeskrivning – det ger också uttryck för olika måttstockar om vem som får uttala sig om vad.⁶

För döms verkligen kvinnor för att de berättar vad de har varit med om, eller döms de för att det skett ett grovt förtal? Kampen för människors rätt, kvinnors och mäns rätt att slippa bli utsatta för övergrepp tjänar inte på halvsanningar eller grova generaliseringar.

Offer kan bli förövare och förövare kan bli offer

Den ilskna debatten om Soran Ismail är inte ett engångsfenomen utan bara ännu en tonartshöjning i frågan om kvinnors rättigheter.

Offret är en kvinna och mannen är förövaren, och ingen vill kritisera vare sig offret eller den som säger sig vara på offrets sida. I debatten om sexualvåld är det ofta de som är argast som vinner, och de som ser nyanser tystnar av rädsla för att inte själva bli utsatta för drev. Men vad vi glömmer att lära av människans historia är att vi också måste förhålla oss till att det likaväl kan vara det omvända, eller en glidande skala. Offret kan själv bli förövare och förövaren kan bli offer. Möjligheterna för en tidigare misstänkt att gå vidare lär inte bli bättre efter den debatt som uppstod efter dokumentären. Och i värsta fall kan den även skrämma bort dem som vill göra en sexualbrottsanmälan.