Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Politik |

Är Sverigedemokraterna demokrater?

I över tio år har Jimmie Åkesson och hans sverigedemokrater varit i centrum för den politiska debatten. Här vid pressträff i riksdagens andrakammarsal, april 2021. FOTO: Sofia Ekström/SvD/TT

Tonläget i den politiska debatten har skärpts. Sverigedemokraterna anklagas för extremism. Men hur ser partiet ut i en europeisk jämförelse? Att sammanblanda deras socialkonservatism med högerextremism visar på djup okunnighet, skriver sociologen Göran Adamson.

Lyssna på texten
Laddar ...
Följ Kvartals poddar: Apple | Spotify
Av Göran Adamson | 20 april 2021
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil Inlästa texterLästid 10 min Skärmläsarvänlig
I korthet
”Jag begriper inte att L kan samarbeta med ett icke demokratiskt parti”, sa Stefan Löfven i en DN-intervju nyligen (DN, 30 mars 2021), och 2014 kallade han SD för ”nyfascistiskt” (DN, 6 december 2014). ”SD motionerar i Riksdagen om att införa fascistisk diktatur i Sverige”, varnar debattören Henrik Arnstad (Twitter, 18 feb 2021), och musikern Mikael Wiehe skriver: ”Förblindad av sitt sossehat kastar sig nu borgerligheten i famnen på fascisterna” (Facebook, 29 mars, 2021). Annie Lööf är lika hård när hon kallar SD för ”en säkerhetsrisk”. (Aftonbladet, 19 april 2021)

Det här är verkligen nattsvarta beskrivningar av ett av Sveriges största partier. Ligger det någon sanning i det?

Jag har själv länge varit intresserad av frågan och jag har forskat kring högerpopulism i 20 år. Därför beslöt jag mig för att infoga en jämförelse mellan Sverigedemokraterna och några andra partier på högerkanten i min reviderade avhandling – Populist parties and the failure of the political elites (Peter Lang, 2016). Jag använde enbart partiernas eget material från mitten av 2010-talet. Det intressanta är, menar jag, inte vad andra säger om ett parti utan vad partiet säger själv.

Jämförelser ger klarhet

I översikten nedan sammanfattar jag bokens iakttagelser. SD jämförs med följande tre partier: holländska Frihetspartiet (10 procent av väljarstödet 2012); bulgariska Attack (5 procent 2014); samt grekiska Gyllene Gryning (6 procent 2015). Sex teman behandlas: ekonomin, EU, nationalism, migration, populism och slutligen synen på homosexualitet.

När det gäller ekonomiska frågor får högerpolitiker ofta något svävande i blicken. Det beror på att klassklyftor inte passar in i deras sentimentala idé om nationellt samförstånd. Men holländska Frihetspartiet tycks ha en nyliberal agenda. Det centrala är att krympa byråkratin genom ”låga skatter”. Vi bör ”dra ner antalet parlamentsledamöter till 100” och ”slå av strömmen för hela FN-programmet.”

När det gäller EU har Attack och Gyllene Gryning desto mer att säga.

Sverigedemokraterna talar försiktigare om ”en ansvarsfull, reglerad ekonomi som bygger på en långsiktig strategi”, och arbetslösheten motarbetas genom ”investeringar och entreprenörskap”.

Men hos Gyllene Gryning tycks den högerradikala likgiltigheten för ekonomiska frågor slå igenom. Ett av få undantag handlar om ”dirigism” – en vanlig modell inom fascismen. Ekonomin ska ”vara planerad” så att ”maximal självförsörjning uppnås.” Ett slags pessimistisk planekonomi i högerspår alltså, och det enda exemplet jag hittar i Attacks material är en intervju med partiledaren Volen Siderov, där han ger uttryck för radikalhögerns förakt för det abstrakta: Vi förestår ”den fysiska, reella sektorn, inte den virtuella ekonomin”.

Europa som hot

När det gäller EU har Attack och Gyllene Gryning desto mer att säga. Greklands skuld till EU, hävdar Gyllene Gryning, är ”olaglig”, men partiet nöjer sig inte med det. Tyskland ska betala Grekland 279 miljarder euro i skadestånd efter andra världskriget.

Samma oförsonliga stil präglar Attack. Snarare än att underkastas de kränkande ”ekonomiska kraven från IMF och Världsbanken”, bör den bulgariska ekonomin ”formas efter den bulgariska befolkningens förutsättningar och behov”. Frihetspartiet är också hårda i kritiken. Medan ”EU-eliten njuter av sina gratisluncher i evighet” har vi blivit ”gäster i vårt eget land” dömda att bevittna ”de fartblinda invånarna i Bryssels elfenbenstorn.” Våra väljare ”har förts bakom ljuset av progressiva eliter”, och de som ”bjuder motstånd får genast vänsterns skorrande LP-skiva i örat: vad du säger är xenofobi och populism!” EU är ”ett totalitärt projekt”: ”Holland ut ur EU!” Sverigedemokraterna, slutligen, är ”mycket oroade över maktförskjutningen mot en ogenomskinlig EU-apparat utan folkligt stöd”.

Tonen är mindre antagonistisk; EU kallas inte ”totalitärt”, och i stället för att kräva utträde ur EU förespråkar SD att ”medlemskapet bör underställas en folkomröstning”.

Nationen i fokus

Utan nationalism, ingen höger. Vi befinner oss nu i lejonets kula. På varje offentlig byggnad, menar Frihetspartiet, bör ”den holländska flaggan slå i vinden”; man förespråkar en polisuniform med ”mer karisma” och en utrikespolitik i det holländska folkets tjänst.

Sveriges försvar, menar Sverigedemokraterna på liknande vis, ska främst slå vakt om vårt eget territorium. Först därpå kan det bli fråga om att engagera trupper under FN-flagg. Olika kulturer utgör ”mänsklighetens gemensamma arv”, och denna mångfald bör därför – i vad som ser ut som en multikulturell tanke – ”skyddas och försvaras för allas välmåga.” Partiet vill stödja den interna oppositionen i främmande länder, och tillägger att inget land har rätt att förändra andra nationers kulturer. Eftersom man här försvarar alla kulturers självbestämmande – inte bara ens egen – kan tankarna gå till den tidige 1800-talsromantikern Johann Herder, vars återhållsamma, egalitära nationalism är helt oförenlig med kulturimperialism.

Jimmie Åkesson tar dock ut svängarna något i Det moderna folkhemmet (2018). I gängse politisk teori står debatten mellan identitetsvänstern – där nationalism så att säga sömlöst glider över i rasism, fascism, och nazism – och modernister som sociologen Jürgen Habermas som anser att detta bara är fattig vänsterpopulism. Det fascistiska fröet i nationalismen bör inte överdrivas. Habermas ser snarare en mild nationalism som själva ramen för välfärd, kvinnlig rösträtt, demokrati och så vidare.

Vänstern har aldrig haft monopol på arbetaridealet, och det visste Adolf Hitler mycket väl.

Åkesson ställer sig helt i onödan utanför denna debatt. Han hävdar i stället att nazism ”är raka motsatsen till nationalism”, och påstår rentav att nazism ”har mer gemensamt med (…) socialismen än med någon annan ideologi” eftersom det heter ”nationalsocialism”. Men vänstern har aldrig haft monopol på arbetaridealet, och det visste Adolf Hitler mycket väl.

För Attack och Gyllene Gryning är nationalismen dock tyngre. Staten, hävdar Attack, tornar högt över varje annan gemenskap: Bulgarien är en ”monolitisk stat, där varje typ av inre splittring, vare sig religiös, etnisk, eller kulturell, är otänkbar”. Etniska ”partier och utbrytarorganisationer” kan räkna med ”förbud och hårda sanktioner”. Ingen mångfaldskonsulent om Attack får styra, alltså. Inget får rubba Bulgariens ”andliga” storhet, och den som ”drar Bulgariens nationella symboler och heliga reliker i smutsen” kan räkna med ”rigorösa motåtgärder”.

Medan Attack lägger ut texten om 1800-talspoeten och ultranationalisten Hristo Botev, innehåller Gyllene Grynings partidokument följande poesi: ”Du är född till Grek – du blir det aldrig – ditt blod kommer att flyta – Moral? – Blod! Blod! Blod! Vems? Turkens! Vems? Albanens!” Om vi jämför de båda förefaller dock Gyllene Gryning bygga på en mer radikal, antiintellektuell tradition med ”den sociala staten” i fokus, där det inte finns ”några sociala hierarkier utifrån ekonomisk klasstillhörighet”.

Vi ser här återigen marxisten och proto-fascisten inbegripna i en spegelvänd, politisk pardans. Medan marxisten tar avstånd från nationella ramar till förmån för internationell klassgemenskap, ställer Gyllene Gryning buteljen på huvudet och trivialiserar klasskonflikter till förmån för nationella myter.

Tveksam demokratisyn

Dessutom avfärdas parlamentarismen. I stället för ”de politiska partiernas tyranni” förespråkar Gyllene Gryning en mer intim relation mellan ledare och folk. Hela tanken på en ”social stat” vilar på samhället som ”organism” med den stumma befolkningen som agerande ”kropp” och den vise ledaren som tänkande ”huvud”. Genom den här mytiska kollektivismen från höger når partiet en halsbrytande antiliberal slutsats: ”Individen har ingen historisk signifikans”. Partiets stridsrop ”Seger eller undergång!” låter inte heller så liberalt.

Om nationalismen är lösningen ser man migrationen som problemet. Vi är inte motståndare till migration i sig, säger Sverigedemokraterna, men den ”får inte riskera vår nationella identitet”. Asyl är inget man får bara för att man söker. Vi bör hjälpa flyktingar i deras hemländer. Många migranter, säger man, förefaller missbelåtna i Sverige. Att tvingas bo i ett land enbart av ekonomiska skäl leder ofta till ”stora utmaningar både för det nya hemlandet såväl som för migranten”. De som önskar återvända hem bör därför erbjudas ”generöst ekonomiskt stöd”.

De övriga partierna har en annan ton. Holländska arbetare, säger Geert Wilders, får sparken på grund av billig arbetskraft utifrån men ”eliterna i Bryssel bryr sig inte”. ”I Rumänien tänker de bara: hur mycket pengar kan vi roffa åt oss innan de där korkade holländarna vaknar upp?” – och vi måste undvika att ”importera människor från kulturer där det blinda våldet ofta är accepterat”.

Gyllene Gryning kallar helt frankt demografiska förändringar för ”eutanasi på greker”. För Attack är det ”en demografisk kollaps”: ”Illegala migranter ut ur Bulgarien!”. ”Mer migration”, varnar Wilders, ”betyder mer islam: fler huvuddukar, ökad kriminalitet, fattigdom, välfärdsturism och medeltida uppfattningar”.

Populism i praktiken

Populism, då? Begreppet kommer ju av latinets populus för folk, så kritikerna måste akta sig så att de inte bränner fingrarna på själva demokratin. Men populism kan också handla om billigt röstfiske, där man vill piska upp folket mot ”eliten” med hjälp av känslomässiga utfall ur en position av bekväm, politisk opposition. Här har våra partier en del att visa upp.

Attack föreslår att ”grundlönen i Bulgarien bör höjas så att den hamnar i nivå med genomsnittsinkomsten inom EU” – och på så vis ”ge en märkbar löneförhöjning för bulgariska medborgare”. Hur detta ska genomföras ekonomiskt förklaras inte.

Hur ser dessa partier på homosexuellas rättigheter? Frågan visar sig vara märkligt dubbelbottnad.

Frihetspartiet ger sig på ”vänsterns” statstelevision, samtidigt som man attackerar kommersiella tv-kanaler. Partiet har ingen hållning i frågan, utan resonerar principlöst på populistiskt manér. För Gyllene Gryning är ”folket suveränt och styr genom sin ledare”. Populism rakt ur textboken: folket står enat mot ett yttre hot och alla interna politiska konflikter är som bortblåsta. Mot deras ledare som ärofyllt offrar sig för ett högre syfte står den manipulativa eliten – en blodstinn självömkan som luktar 1930-tal lång väg. Men partiets sentimentala bild av ”en enorm politisk konspiration mot oss” stämmer inte eftersom flera av partiets politiker dömts för allvarliga brott.

Liknande populistiska vändningar har jag inte hittat i SD:s eget material från mitten av 2010-talet.

Slutligen: Hur ser dessa partier på homosexuellas rättigheter? Frågan visar sig vara märkligt dubbelbottnad. Sverigedemokraterna insisterar att ”trakasserier och förföljelse av en person på grund av sexuell läggning måste fördömas och straffas hårt”. Frihetspartiet, å sin sida, vänder sig mot ”importerat hat mot homosexuella” och ”försvarar våra homosexuella mot ett allt starkare islam”.

Homofobi på högerflanken

När vi kommer till Gyllene Gryning blåser vinden plötsligt åt andra hållet. Homosexualitet ses nu som ”en sjukdom” medan Attack, med en enastående jämförelse, ”vänder sig mot homosexuella äktenskap (…) och incest.” Dessutom vill de slå ner på offentliga manifestationer av homosexualitet med ”fängelse och enorma böter”.

När vi kommit tillräckligt långt ut på högerflanken förefaller kritiken mot homofobi inom vissa religiösa minoriteter ge vika för ens egen homofobi. Kanske illustrerar närheten mellan religiös fanatism och västerländsk högerextremism hur två typer av konservativ renhetskult smälter samman och finner en gemensam fiende i den liberala toleransen.

Slutligen, en översikt som denna kan givetvis kritiseras. Citat kan ryckas ut sitt sammanhang, och materialet är begränsat, vilket kan leda till tendentiösa slutsatser. Med detta sagt kan nog ändå jämförelsen ovan ge en indikation om var Sverigedemokraterna kan positioneras inom partifamiljen på högerkanten.

Utifrån graden av radikalism inom de olika områdena får vi följande tabeller:

Låt oss nu återvända till Stefan Löfven, Henrik Arnstad, Mikael Wiehe och Annie Lööf, som inledningsvis kallade SD ett ”icke-demokratiskt” parti, som vill införa ”fascistisk diktatur”.

Om deras analys är korrekt skulle SD befinna sig på högerflanken vid sidan av bulgariska Attack och grekiska Gyllene Gryning. Stämmer detta med denna undersökning? Nej, så verkar det inte vara.

Bred konservativ familj

Snarare tycks SD utmärka sig på den ena området efter det andra för att inte vara högerextremt, utan snarare tendera åt det liberala hållet. Vare sig vi studerar den ekonomiska politiken, förhållandet till EU, nationalismen, migration, populism, eller synen på homosexualitet finner vi inga belägg för att SD skulle vara vare sig ”anti-liberalt”, ”icke-demokratiskt”, eller ”fascistiskt”.

Det finns kodord och begrepp som fungerar som lackmustest för fascistiska värderingar…

Det finns kodord och begrepp som fungerar som lackmustest för fascistiska värderingar, såsom staten som ”organism”, anti-parlamentarism eller att hävda något slags intimitet mellan det unisona folket och dess halvgud till ledare. Allt illustreras ovan, men inte av SD. Även om partiet tillhör den konservativa familjen är denna mycket omfattande, och att blanda samman socialkonservatism med liberala inslag med högerextremism visar inte bara på djup okunnighet.

Det bidrar också till att öka samhällets politiska polarisering och urholka den sociala tilliten, och de partier som tjänar på att Stefan Löfven och andra nu underblåser en förkrigsatmosfär är varken S eller SD, utan rörelser med fascistiska inslag som bulgariska Attack och grekiska Gyllene Gryning.

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.