Metoo var en sexuell kontrarevolution

Dess huvudtes var spektakulär: “att män varje dag har sex med kvinnor i tron att det är sex medan kvinnorna samtidigt upplever sig bli våldtagna”. Dubbla sanningar kan finnas i ett patriarkalt system eftersom kvinnor kan samtycka till akter med män på falska grunder: ’han bjöd ju på middag’ eller hon vill inte ’förstöra stämningen’”. Även samtyckande kvinnor upplever sig därför ofta som våldtagna. (Och de ska betraktas som utsatta för våldtäkt i Marçals omstöpta juridiska system, kan man ju tillägga).

Kan man begripa hur en långvarig sexpartner, något år efter att en relation är över, polisanmäler mannen och försöka kasta honom i fängelse, påhejad av hundratals andra kvinnor?

“Idag har jag träffat en advokat. Tillsammans ska vi göra en polisanmälan på Soran Ismail efter att han utsatt mig för sexuella övergrepp i ett års tid, 2015-2016. …. Hörrni. Nu tar vi dem en efter en efter en. Inga as ska gå fria mer.” Detta meddelande dyker hösten 2017 upp i den hemliga Facebookgruppen Äppelknyckarna, där kvinnor byter information om män som betett sig svinigt.

Vänskaplig sexlek eller utnyttjande?

Inlägget sprider sig utanför gruppen. Snart är den kände komikern uthängd i media och hamnar i “total chock” när det i polisförhör visar sig vara “Anna” (som vi kan kalla henne) som anmält honom. Soran Ismail och “Anna” hade känt varandra länge, haft en BDSM-relation, ett rollspel. 30-40 gånger sågs de, tror han. Hon säger i polisförhör att han våldtog henne upprepade gånger, att Soran var hotfull och utnyttjade sin position och höga anseende.

Åklagaren lägger ned målet när det som påståtts ha hänt inte kan bevisas. Ett och ett halvt år efter att kvinnan spritt Ismails namn polisanmäler han i sin tur kvinnan för grovt förtal. Hon döms till villkorlig dom, dagsböter samt att betala skadestånd till Ismail. Men Ismail är ändå en bruten man, anklagad fast inte dömd.¹

Kan man begripa hur en långvarig sexpartner, något år efter att en relation är över, polisanmäler mannen och försöka kasta honom i fängelse, påhejad av hundratals andra kvinnor? Låt oss borra lite i frågan, med Marçals “dubbla sanningar” i bakhuvudet.

Hellre kravfyllt sex för revolutionens barn

Hjördis Levin menade i sin bok från 1986, “Testiklarnas herravälde – sexualmoralens historia”, att den sexuella revolutionen endast hade gagnat männen. Boken fick mycket kritik, då. Idag dyker tesen upp igen, och verkar nu ha dragningskraft på allt fler relationssökande kvinnor.

Josefin Holmström fick igång en debatt i höstas om “kanske-männen”, de som inte är “vuxna nog” att gå in i en äkta relation, men inte heller avbryter den eftersom de vill ha tillgång till en kvinna när det passar. Den sexuella revolutionen på 1960- och 1970-talen var dålig för kvinnorna, ansåg hon. Sexpositiva feminister som författaren Erica Jong gjorde inget för kvinnor, de eldade bara på kanske-männens destruktivitet; dessa tog för sig. Och där stod Holmström (numera de Gregorio), ensam och längtande, 34 år gammal.²

Triumferande konstaterar hon att 1968-sexualiteten blev en historisk parentes och att arvet efter metoo är en sexuell kontrarevolution.

Revolutionen hade börjat 1962 med att Kristina Ahlmark-Michanek, 23, gjorde sensation med boken Jungfrutro och dubbelmoral. En påhittad scen i skriften skulle kunna vara tagen ur #metoo-debatten eller Marçals artikel i Arena: En man och en kvinna hamnar i säng i samband med en konferens. Mannen har bara haft sex. Kvinnan anser att hon har blivit utnyttjad. Dagens feministiska konsensus torde vara att hon blev våldtagen. Något som skulle ha retat upp Ahlmark-Michanek. Hon menade att synen på flickors sexualitet var reaktionär och hämmade dem från att möta killarna i ”fria förbindelser”. En ny tid krävde ”samlag för vänskaps skull”. Skammen runt konferensligg skulle bort. Sex skulle inte behöva legitimeras med kärlek.

År 2020 är det åter en 23-årig kvinna som drar hårdast, fast åt andra hållet: Saga Cavallin anser i Expressen att “det enda den sexuella revolutionen egentligen åstadkommit är ju att tvinga alla kvinnor bli obetalda horor under bordellmamman Tinder”.³ Triumferande konstaterar hon att 1968-sexualiteten blev en historisk parentes och att arvet efter metoo är en sexuell kontrarevolution.

Avhållsamhet blev det nya svarta

Josefin Holmström bjuds in till SR P1 Studio Ett.⁴ På slutet ställer Magnus Thorén (numera i “Sverige möts” i SVT)  en tillspetsad journalistfråga, en sån där som ska få den intervjuade att förfärad ropa “Nej, jag menade ju inte så, utan såhär ….!”
– Inget sex före äktenskapet, då? undrar Thorén.
– Ja, det tror jag vore en jättebra sak! kvittrar Holmström upprymt.
Thoréns studiokollega, Helena Groll, 66, blir helt paff och kläcker ur sig förvånade utrop och skratt:
– Va?? … jaha, ha ha, okej …?
På Facebook ser jag Nina Lekander och andra sexpositiva sextioplus-feminister uppgivet undra om de verkligen ska behöva börja om kampen igen.

Vi såg kontrarevolutionen komma under föregångaren till #metoo, nämligen #prataomdet, i spåren av Julian Assanges misslyckade svenska tjejtjusarnätter. Johanna Koljonen berättade på Twitter och DN Kultur⁵ om en 15 år äldre man i hennes egen bransch, hur hon vällustigt drack dyrare vin än tidigare i livet, hur de drängfulla hade en natt full av härlig sex. Med ett undantag: Hon gjorde något i sängen hon inte borde ha tillåtit. Men hon sade aldrig något. Efter tio års malande insåg hon att mannen var ett as. Under hashtag #prataomdet kunde vi sedan följa detaljerade bekännelser om fylleångest och fulsex som en hel radda människor hade utsatts för (eller kanske utsatt sig för?).

Professor Ebba Witt-Brattström tog upp #prataomdet i ett rosenrasande utfall mot “sexradikalismen”⁶ där hon menade att en man inte skall få vara inne i en kvinnokropp om han inte vill ha ett förhållande. Kvinnor är inga sexuella serviceinrättningar.

Hon kanske känner sig utnyttjad för hon trodde de två skulle bli ett par, men han har aldrig antytt att de skulle bli det, utan tvärtom att det varit bara vänskapligt och sexuellt

Soran Ismail får frågan i förhör varför han tror att “Anna” gjorde som hon gjorde mot honom. Han svarar att “hon kanske inte fick ut av relationen vad hon ville, hon var kär i honom … Hon kanske känner sig utnyttjad för hon trodde de två skulle bli ett par, men han har aldrig antytt att de skulle bli det, utan tvärtom att det varit bara vänskapligt och sexuellt.” ⁷

Vi kan bara spekulera hur ovanstående skribenter skulle kunna resonera för att få ihop de ”dubbla sanningarna”. “Ett år av rollspel och sedan dumpad. I polisförhöret säger Soran själv att Anna, enligt ett vittne, skrivit att hon några gånger mått dåligt efteråt. Hon hade aldrig gått med på allt det där, samtyckt till att bli använd som leksak och serviceinrättning, om hon vetat att hon bara var en av massor av människor, att han var en kanske-man, ett as! Alltså var det våldtäkt.” Kanske?

Diskutera de biologiska skillnaderna

För den som följt sexualpolitiska debatter länge är det tydligt att synen på manlig och kvinnlig sexualitet har ändrats. Entusiasmen och framtidstron på 60-talet var stor. Om bara skammens och traditionens fjättror kapas skulle kvinnor minsann bli lika kåta som män, könen ha samma form av lust och behov. Så blev det ju inte. Vilket börjar stå klart för de flesta.

Tillbaks till den där dråpliga repliken från City Slickers: “Women need a reason to have sex, men just need a space”. I själva verket är det en fyndig och inte alltför dålig sammanfattning av evolutionsbiologiska könsskillnader.⁸ Om backlashen mot 60-talets sexliberalism kan få oss att börja diskutera “dubbla sanningar” och sexualpolitik utifrån sådana grundförståelser och med ömsesidig respekt vore mycket vunnet.