Är det verkligen public service vi vill ha?

Det går inte undvika en känsla av kollektivanslutning till ett kanalutbud som allt färre konsumerar.³ Detta innebär att missnöje med utbudet eller med kostnaden måste gå genom de politiska partierna för att få effekt, vilket i sin tur stärker de partier som är negativa till public service. Förtroendet för SVT och SR är lägst hos personer som sympatiserar M, KD och SD, som i dagsläget har stöd av cirka 44 procent av befolkningen (enligt Förtroendebarometern 2020 från Kantar Sifo och SCB i november 2020).

Ökade intäkter

Varför har det blivit så här? Fredagen den 13 juni 2014 förlorade Radiotjänst AB sin kamp mot lagen efter domslut i Högsta förvaltningsdomstolen. Från mars 2013 drev företaget en kampanj för att all internetansluten utrustning – datorer, mobiltelefoner och surfplattor – skulle anses vara tv-mottagare för vilka innehavaren var skyldig att betala radio- och tv-avgift. Potentiellt hade intäktsökningen kunnat uppgå till en knapp miljard kronor per år för de 450 000 hushåll som då inte betalade avgiften om dryga 2 000 kr per år.

Vid kampanjens slut hade den lett till ungefär 130 miljoner i ökade intäkter och till att stora samhällsgrupper alienerades, kanske främst unga och äldre. Efter domslutet skrev Radiotjänsts styrelseordförande att lagen måste förtydligas.⁴ Det skedde sedan enligt beskrivningen ovan.

Radiotjänsts kampanj blev ett test av public service-företagens integritet och vilja att tjäna allmänheten. Programbolagen SR, UR och SVT ägde Radiotjänst och alla programbolagens vd:ar var styrelseledamöter i Radiotjänst med Eva Hamilton, SVT:s dåvarande vd, som styrelseordförande.

Vi kan därför anta att Radiotjänsts kampanj hade stöd från samtliga programbolag, vilka vann på de ökade intäkterna. Inte heller deras granskande journalister tog upp frågan.⁵ Vilket annat svenskt bolag hade kunna driva in 130 miljoner på en egen lagtolkning utan att styrelseordföranden eller vd:n fått en mikrofon i ansiktet?

Radiotjänsts lagtolkning höll inte för prövning; det hela var en bluff.

Kampanjen gällde den kortfattade tekniska definition av en TV-mottagare i Lag (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst. Den definierar en tv som teknisk utrustning avsedd att ta emot utsändning och vidaresändning (i kabel-nät och över satellit) av tv-program. Jag visade i såväl debattartiklar som en Youtube-video och en utförlig teknisk rapport⁶ att definitionen inte innefattar internetansluten utrustning. Skälen är enkla: internet stöder inte utsändning och datorn tar inte emot tv-program, utan datapaket, och den är därmed inte avsedd för ändamålet. Radiotjänsts lagtolkning höll inte för prövning; det hela var en bluff.

Individuell skatt

Det är en programvara i datorn som tar emot tv-programmen. Programbolagen hade därmed kunnat ta fram en mediaspelare som enbart var avsedd för att ta emot deras tv-program över internet.⁷ Då hade lagen kunnat fortsätta gälla och avgiften vara baserad på innehav av mottagare, nämligen appen för SVT.

I stället ändrades finansieringen från frivillig avgift för ett hushåll till en allmän individuell skatt som följd av Radiotjänsts kampanj (och för många hushåll har avgiften ökat). En stor ändring, baserad på ett felaktigt underlag!

I ett riksdagsbeslut förlänades radio och tv i allmänhetens tjänst både en trygg finansiering och ett förlängt sändningsavtal, samtidigt som de därigenom gjordes till public service och vasall under staten. I dagsläget ligger skatten utanför statsbudgeten och hanteras av kammarkollegiet, men regeringen har rätt att ändra detta.⁸

Det var som så ofta enskilda entreprenörer som var först med att utnyttja ny teknik när lagstiftningen inte förbjöd dem.

Vad är då framtiden för allmännyttig radio och tv, och varför omfattar den inte andra medier? Går man tillbaka till 1920-talets början så sändes radio på många platser innan AB Radiotjänst, SR:s föregångare, inrättades. De radioklubbar som sände program finansierade verksamheten med reklam. Det var som så ofta enskilda entreprenörer som var först med att utnyttja ny teknik när lagstiftningen inte förbjöd dem. Radiotjänst skapades för att sända radio utan reklam, i högsta grad med pressens gillande eftersom den fruktade konkurrens på tidningsläsning samt att reklamen skulle flytta till det nya mediet. Dessutom gavs radionyheterna exklusivt från TT, som ägdes gemensamt av pressen.

Vidare insåg riksdagen potentialen hos det nya mediet som maktmedel. I en statlig utredning från 1933 står det: ”Rundradion berör allt för många människor och innebär allt för rika möjligheter på såväl gott som ont, för att den skulle få vara en fri och av staten okontrollerad rörelse eller enbart handhavas av någon enskild sammanslutning, som direkt eller indirekt arbetade för sina egna intressen. För en verksamhet som denna bör staten ensam bära ansvaret.”⁹

Förändringar på 1990-talet

Och så blev det, och så förblev det när televisionen kom, fram till 1992 när kommersiell tv tilläts respektive 1993, när reklamfinansierad radio blev tillåten. Med monopolet följde krav på objektivitet och att medierna skulle verka för folkbildning, men eftersom inte några andra sändare tilläts erbjöds ett komplett utbud som även innehöll underhållningsprogram. När senare kommersiella sändare erbjöd ett brett utbud minskade följaktligen behovet av underhållningsprogram i allmännyttan.

Objektiviteten förutsätter journalister med integritet, och det går inte allmänt säga att journalister verksamma i kommersiella media saknar objektivitet medan allmännyttans journalister alltid har den. Egentligen finns bara folkbildning kvar av de ursprungliga argumenten för nationella radio- och tv-bolag under staten. Det är dock alltjämt objektiviteten som sägs rättfärdiga public service, i synnerhet från programbolagens sida, även om de hellre refererar till oberoende journalistik.³ Oberoende som en anställd journalist inför arbetsgivaren, ett programbolag ägt av Förvaltningsstiftelsen med ledamöter tillsatta av regeringen och finansiering bestämd av riksdagen?

Är det mera oberoende än för en anställd journalist vid en dagstidning, ägd av en mediakoncern med styrelse tillsatt av aktieägarna? Lika många led i beroendekedjorna. Eller menas oberoende av allmänheten? I så fall har det ökat med skattefinansieringen och ger ett plus över dagstidningens beroende av prenumeranter och annonsörer.

Gardering mot eventuell agendasättning, vinkling och systematisk snedvridning av urval hanteras genom mångfald i rapportering och analys av nyheter och samhällsfrågor.

Både allmännyttiga och kommersiella medier omfattas av yttrande- och tryckfriheterna. Och Radio- och tv-lagen¹⁰ gäller båda i fråga om kravet att ”programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet” samt att tillståndet får ”förenas med villkor om skyldighet att ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning och tiden för sändning av programmen.” Som om det ännu vore 1933.

Inte konkurrens på lika villkor

Vidare kan tillståndet innefatta villkor att ”bereda utrymme för sändningar med stöd av tillstånd av regeringen”. Från politiskt håll kan det för en regering vara behändigt med ett tv-bolag som utsänder statsministerns inspelade tal och tillåter ministrar att diktera villkoren för medverkan i direktsändning¹¹, som vi sett under det gångna året. Nils Funcke har gått igenom hur beroende public service är i en artikel^12, och det är ett tecken på politisk anständighet (eller fantasilöshet) att vasallen inte får tjäna mera än den gör.

Åter till objektiviteten: den blir synlig i jämförelsen. Gardering mot eventuell agendasättning, vinkling och systematisk snedvridning av urval hanteras genom mångfald i rapportering och analys av nyheter och samhällsfrågor. Detta har vi också ifall alla medier har rimliga villkor för sina verksamheter. Kommersiell radio och tv konkurrerar dock om allmänhetens intresse med public service, men de gör det inte på lika villkor. Kommersiella media upplever ekonomiska minskningar när reklamintäkter går till andra kanaler, medan publicserviceföretagen har sin finansiering satt av riksdagen. Trots att intresset för tablå-tv minskar ligger intäkterna konstanta, medan kommersiella media måste betala koncessionsavgifter till staten för rätten att sända.

Vidare ser vi en ökad konkurrens för dagstidningar som tappar reklamintäkter och prenumeranter, men som inte lyckats få betalande kunder till sina webbtjänster som väger upp. De möter numera även konkurrens av SR och SVT som utökat sin nyhetsrapportering på webben.

Hur värnar vi mångfalden i statsfinansierade medier? Enklast är att regeringen utlyser frekvenser för nya sändningstillstånd. Radio- och tv-lagen tillåter det och statsfinansieringen kan delas över flera parter.⁹ Visst vore det bra för mångfalden att allmännyttig radio och tv inte bara erbjuds av nuvarande tre programföretag. Till exempel kan Yle, NRK och DR få sända i Sverige, likaså kan allmännyttiga kanaler såsom Axess-tv bli public service, och Sveriges högskolor kan hålla med en kunskaps- och fortbildningskanal som alternativ till UR.

På sikt bör alla medier innefattas i stödet till kvalitetsprogram i allmänhetens tjänst som föreslagits i utredningen En gränsöverskridande mediepolitik.¹³  Urvalet? De ska naturligtvis verka för att höja den intellektuella nivån i samhället, för bildning i allmänhetens tjänst.