”Här Slutar Lagen.”

”Stockholmare är smartare än lantisar” som Anna Kinberg Batra uttryckte saken.

Trots låga utbildningsnivåer och få intersektionella konstutställningar är Norrlands inland en lukrativ affär. Ragunda kommun (där nämnda Bispgården ligger) producerar 5 934 gigawattimmar elektricitet per år. Den siffran kanske inte säger så mycket, men det motsvarar tio procent av Sveriges totala vattenkraftsproduktion. 

Uttaget ger en vinst till kraftbolag som EON, Fortum och Vattenfall på cirka en miljard kronor årligen. Ragunda kommun får noll kronor tillbaka av den vinsten, och då är inte moms och energiskatt inräknat. Om Ragunda legat i Norge – som har vattenkraftsåterbäring till kommunerna – skulle Ragunda få ut över 190 miljoner per år.

Det mesta av själva elen går på export söderut, så om du sitter i Stockholms innerstad och läser den här texten i en Iphone, på restaurang Grodan på Östermalm, eller på ett genuscertifierat surdegshotell på Södermalm, är chansen stor att din lilla klösbräda laddats med el från Norrlands inland. 

Där de lågutbildade bor. 

Sär skrivarna. Ullareds-shopparna. Lasse Stefanz-lyssnarna och Beck-tittarna. De som fyller i ”livets hårda skola” när Facebook frågar efter ”utbildning”. 

De som skjuter först och frågar sen.

Sveriges sydstater. 

Fast tvärtom.

Möte med Strömsundsväljaren

När SVT gjorde ett reportage från Strömsund, Sveriges EU-ovänligaste kommun – samma kväll som folkomröstningen 1994, lät de två personer komma till tals: en gubbe på skoter och en gumma på spark. Jag vill minnas att gubben hade öronlappsmössa, och att tanten var halvdöv. 

Båda var EU-kritiska. 

I ett annat inslag (denna gång Rapport, också från Strömsund) fick en bistert vedstaplande man  – även han i  öronlappsmössa – komma till tals. 

Han fick frågan: 

”Vad kommer hända om Sverige går med i EG?” 

”Äh, de blir åt helvete …”, svarade han och blängde på SVT-reportern under buskiga ögonbryn. ”De bli’ tyskan (”tyskarna”, förf. anm.) som ta’ över hela skiten här då. De kom te å köp opp allt, å stäng av fjälla’ … vanligt folk kom int’ få åk skoter ell’ nånting.”

Sådan var Strömsundsbilden i Sveriges television. Underhållande var det i alla fall.

Det var som en scen ur en gammal Åsa-Nisse-film och nästan lika fördomsfullt som att låta Kakan Hermansson representera alla Södermalmsbor i ett motsvarande reportage.

… men ok, helt missvisande var det kanske inte det där EU-reportaget, och jag själv har skrivit om det här i andra sammanhang – att det är i Norrlands inland de svenska ”Trumpväljarna” bor och även om det per definition inte behöver betyda att de är vare sig lågutbildade eller fördomsfulla finns det förstås fickor av intellektuellt motstånd. 

När Dr Alban uppträdde i Strömsund i början på 1990-talet brände den lokala begåvningsreserven ett Ku Klux Klan-kors i anslutning till konserten, och det var inte på grund av Dr Albans musik; vissa upplevde den rappande tandläkarens uppdykande på den svenska musikscenen – hans själva uppenbarelse – som så hotfull att man såg sig nödgade att åkalla sydstatsgeneralen Nathan Bedford Forrests ande. 

Skotten i Backe

Fast forward till 2016 och det lilla samhället Backe, åtta mil österut från Strömsund, rakt in i granskogen. Det var här sex personer från ett asylboende påstod sig ha blivit misshandlade och beskjutna på Gamla Vägen 26 i anslutning till ett hjorthägn, en varm kväll i juli.

Polis larmades via 112 den där gången, men de ryckte inte ut.

De sex hade promenerat in på privat mark i närheten av asylboendet. Två män kom ut och bad dem att gå därifrån. Det blev bråk. Sedan går meningarna isär vad som hände. Slag ska ha utdelats, skott ska ha avlossats. 

De två männen åtalades för grovt olaga hot och misshandel men friades i Östersunds tingsrätt – för att senare fällas i hovrätten. 

Och här kommer det riktigt intressanta: Polis larmades via 112 den där gången, men de ryckte inte ut. Det är oklart exakt varför det blev som det blev men regionledningscentralen i Umeå gjorde bedömningen att läget inte var ”akut”. Någon brottsplatsundersökning blev därför inte gjord. Polisen anmälde själva händelsen, men åklagare beslöt att inte väcka åtal.

Redan 2003 rapporterade dock Sveriges Radio Jämtland om att risken för att folk i glesbygd skulle börja ta lagen i egna händer.

Backegrejen är en ganska rörig historia överlag. Männen med djurhägnet påstods ha kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen och det blev en hel del rabalder i massmedia (och givetvis i sociala medier) kring händelsen. Dels för att flyktingar blivit beskjutna, möjligen av ”nazister”, men också för att polisen inte kom. Många hann tänka: 

”Skjut, gräv, tig… är vi där nu? Redan?” 

Inklusive jag själv.

Redan 2003 rapporterade dock Sveriges Radio Jämtland om att risken för att folk i glesbygd skulle börja ta lagen i egna händer:

”Polisen i länet har fått för lite resurser för nästa år, anser polisstyrelsen. Enligt Catrin Mattsson, vice ordförande i polisstyrelsen, ökar den dåliga tilldelningen risken för olika medborgargarden ute i länet.”

Femton år sedan alltså. 

Och då kan man välja att se det hela på två sätt: 1) inget nytt under solen eller: 2) hur många medborgargarden har hunnit bildas under tiden sedan 2003? 

Om det varnades för detta från polishåll redan 2003 – hur ser det ut i dag i den mediala radioskuggan långt norr om tullarna?

Kan man uppmana kvinnor att inte gå ut?

När polisen flyttade från sina gamla lokaler på Köpmangatan i Östersund hittade Stephen Jerand ett intressant dokument bland det som skulle rensas ut och slängas.

Betänkande nr 5 av polisberedningens ”Kontakt mellan kommunerna och polisen” från 1963. 

I betänkandet står att läsa:

”Ett nödvändigt villkor för att polisverksamheten skall kunna ombesörjas på ett tillfredsställande sätt är att det råder ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten … det är av stor betydelse av att vad som stått att vinna inom den kommunala polisorganisationen inte går förlorat genom polisväsendets förstatligande.”

Betänkandet varnar alltså för att centralisera polismakten.

”Egentligen är det sprängstoff”, säger Jerand där vi sitter inne på Espresso House i Östersund en snöig dag i början av april.

”Varför det?”, frågar jag.

”För att den här utredningen visar att många – redan för femtio år sen – förstod att en omorganisation av polisen, där man centraliserade verksamheten skulle bli något mycket sämre. Framför allt landsbygden skulle bli lidande.”

Stephen syftar på den gamla modellen när Sverige hade 566 mindre polisdistrikt fördelat på 1 006 kommuner.

– Det kanske inte heller var den ultimata modellen, säger han, men det fanns en närhet till folket då och den har vi tyvärr förlorat nu.

Han tittar stadigt på mig.

Stephen Jerand är inte typen som är rädd för att sticka ut hakan.

När han för två år sedan – i rollen som länspolismästare i Jämtland – gick ut och varnade kvinnor i Östersund för att röra sig på allmän plats (detta efter  flera otäcka överfall på kvinnor i centrala Östersund) fick han massiv kritik för sitt uttalande. Integrationsminister Ylva Johansson var indignerad:  ”Det är förövarna som ska hålla sig inne!” dundrade hon. 

Kriminologiprofessor Leif GW Persson rasade även han: 

”En ovanligt korkad rekommendation!”

Stephen Jerand fick till och med åka till Aktuelltstudion i Stockholm och försvara sitt utspel och av Aftonbladet fick han frågan:  

”I Stockholm försökte en mobb att ta lagen i egna händer för någon månad sedan, är det något man riskerar i Östersund nu?”

Sedan dess har Östersund drabbats av flera, uppmärksammade och ännu ouppklarade gruppvåldtäkter. Ingen mobb har dock tagit lagen i egna händer – än.

Skulle du bli förvånad om det blir så i framtiden? frågar jag. På olika ställen runt om i landet?

Stephen skakar på huvudet.

– Inte det minsta.

Så vad kan polisen göra för att förhindra en sådan, helt oönskad, utveckling?

– Alltså… svensk polis har på ett sätt haft ett oförtjänt bra rykte historiskt, säger Stephen och suckar. 

På vilket sätt?

– På det sättet att vi förr inte behövde hantera så mycket grov brottslighet som vi gör i dag. Det var givetvis lättare att framstå som bra och duglig 1963 än 2018. I dag är inte kåren anpassad storleksmässigt efter de problem vi är satta att lösa. Verkligheten har sprungit ifrån oss.

Anders Ygeman sa vid ett tillfälle i fjol att 17 000 eller 18 000 poliser inte spelade så stor roll.

Stephen fnyser föraktfullt.

– Ygeman …

”Det sprids i de här kretsarna att Sverige är ett ganska lätt land att stjäla i. Bötesstraffen är små, det är lätt att ta sig in både i EU och Sverige, då vi har i princip öppna gränser. Man kommer till Sverige som till ett smörgåsbord, man äter och åker mätt härifrån.”

Han berättar om de konkreta brytpunkter som påverkat polisens arbete de senaste decennierna, inte minst i glesbygd: 1) Sovjetimperiets sammanbrott, och murens fall som gjorde att många kriminella från det före detta östblocket kunde söka sig till väst, 2) Sveriges EU-medlemskap 1994 med delvis slopad gränskontroll, 3) Internets genombrott runt 1995-96, och 4) de i stora stycken okontrollerade flyktingströmmarna 2015 som gjorde att både hederliga – och mindre hederliga – individer kom in i Sverige. Många av dem försvann i parallella samhällen.

När SVT i november förra året intervjuade Bo Löf, som arbetar med kartläggning av internationella brottsnätverk i Sverige sa han, apropå just detta, så här: 

”Det sprids i de här kretsarna att Sverige är ett ganska lätt land att stjäla i. Bötesstraffen är små, det är lätt att ta sig in både i EU och Sverige, då vi har i princip öppna gränser. Man kommer till Sverige som till ett smörgåsbord, man äter och åker mätt härifrån.”

Jon har en separat monitor i vardagsrummet, bredvid teven. Den står alltid på och de fyra bildrutorna på skärmen aktiveras av kameror med rörensorer ute på gården.

Kan vi backa bandet? säger jag.

Stephen skakar på huvudet igen.

– Nej, det kan vi inte.

Kommer det att bli värre, innan det eventuellt blir bättre?

– Ja. Mycket värre.

Sofistikerade stöldligor

Erik och Jon bor på varsin gård i en liten by mitt i Norrlands inland. Jon har en separat monitor i vardagsrummet, bredvid teven. Den står alltid på och de fyra bildrutorna på skärmen aktiveras av kameror med rörelsecensorer ute på gården.

– Jag blev av med en båtmotor för 45 000 när jag och sambon satt härinne och tittade på teve, berättar han, en aning uppgivet.

– Det var efter det jag satte upp kamerorna. Det är inte särskilt kul att ha vilt främmande människor smygande inne på gården bland uthusen. De kan vara beväpnade, påtända… man vet aldrig.

Erik nickar instämmande.

Vi sitter i Jons kök och diskuterar hur det är att bo mitt i Sveriges största utanförskapsområde – Norrland. Inlandet, där Stockholmspolitikernas försäkran om att det ”ska råda ordning och reda” i allt från asylpolitik till rättsväsende numera passerar som vitt brus. Folk har slutat lyssna. Man hanterar kriminaliteten på egen hand – så gott det går.

– Stöldligorna är rätt sofistikerade numera, säger Erik apropå tjuvarnas modus operandi. 

Hur då?, frågar jag och tar tacksamt emot rykande varmt kaffe medan snögloppet yr där ute på 87:an strax intill.

– De siktar in sig på väldigt specifika grejor, säger Erik.

– Katalysatorer till exempel. Det är tolv skruvar och tre kablar så kan du bära iväg den till bilen på egen hand. De stjäl skördeaggregat också. En sån kostar väl runt 800 000 kronor. Och väger ett ton.

Hur får man med sig en sån klump?

Erik ler snett.

– Liten lastbil med lyftkran.

Erik berättar mer om sina iakttagelser de senaste åren. Han kör plogbil tidigt om morgnarna och har vid många olika tillfällen mött utlandsregistrerade bilar på  ställen där de inte hör hemma. Han berättar om de gånger han – och andra i byn – kommit på dessa stöldligor, och hur tjuvarna tagit till sjappen; eller ibland till och med sett ut att försöka köra på dem som försökt stoppa deras framfart.

Varför ringer ni inte polisen? frågar jag.

– Det gör vi, säger Erik, fast de kan sällan rycka ut den tiden på dygnet. Och det är långt hit och lite avsides. Plus att de gånger polisen plockar in nån så är de ju ute nästan dan efter och fortsätter att begå stölder. Det blir som att bära vatten i ett såll.

Erik och Jon berättar fler likartade historier om både inhemska, lokala tjuvtalanger, och de numera ökända utländska ligor som åker runt och kollar vad folk säljer på Blocket.

– De låtsas vara spekulanter på skotrar, förklarar Jon, motorcyklar, båtar och sånt… sen avböjer de affär och kommer tillbaka några nätter senare. Då vet de redan var grejorna står och vilka som bor i just det huset.

Har ni vant er vid att ha det så? säger jag. Alltid vara på sin vakt. Alltid vara misstänksam mot främlingar.

– Ja, säger Erik och rycker uppgivet på axlarna.

Vi ska alltså ha det så här i Sverige från och med nu…?

– Ja, tydligen.

”Det måste få ett stopp”, säger Löfven

På det försvarspolitiska konventet Folk & Försvar i Sälen 2016 diskuterades Sveriges självförsörjningsgrad. Dåvarande inrikesminister Anders Ygeman resonerade i sitt anförande kring hur Sverige bäst kan förbereda sig inför ett krig. I den efterföljande diskussionen påpekade han att det är viktigt att landets bönder kontinuerligt bunkrar konstgödsel och diesel. 

En äldre lantbrukare invände:

”Konstgödsel är överskattat. Det går att odla även utan om man måste, och diesel är det ingen idé att bunkra för det blir bara stulet…”

Det där kan låta dramatiskt, men under 2016 anmäldes 4 200 stölder av diesel runt om i landet, under 2015 polisanmäldes dessutom 22 800 bostadsinbrott i Sverige. Polisen uppskattar att internationella brottsnätverk står för mellan 30 och 50 procent av dessa.

När statsminister Löfven besökte polisen i Västsverige i november 2017 hade siffrorna sjunkit in på Rosenbad. Statsministern hade med sig budskapet att det skulle bli ”hårdare tag” mot internationella stöldligor.

”Man ska känna sig trygg var än man bor i landet”, kungjorde Löfven. ”Ute på landsbygden är det vanligt med internationella ligor som står för hälften av bostadsinbrotten och majoriteten av stölder av jordbruksmaskiner som sedan tas ur landet. Det måste få ett stopp.”  

Vad finns i korten?

Så är norra Sverige – eller all glesbygd – på väg att bli ”laglöst land”? Eller är det redan det? Är jag paranoid? Populist? Domedagsprofet? Ger jag en ”konstig bild” av Sverige (enligt Löfvens sätt att resonera)?

Om man är defaitist och ställer upp en ekvation där x motsvarar antalet poliser, y antalet kvadratkilometer, z antalet jaktvapen och q antalet ambulerande, internationella stöldligor är det svårt att se att resultatet inte skulle bli våldsamt på sikt. 

Det där med att polisen inte kommer kan man för övrigt se på två sätt. Det är dåligt när man blir angripen av tjuvar – bra för dem som skulle få för sig att ta saken i egna händer.  

Det laglösa landet är hur som helst inte en fråga bara för Norrlands inland. Edward Norden är lantbrukare i Trellborgstrakten och han vittnar om samma saker som Erik och Jon gjort – drygt hundra mil norrut. Och om de i bland – dystra – funderingar en företagare i glesbygd kan drabbas av.

– Det är klart att det händer något i ens tankegångar när man inser att vissa uppkomna situationer kanske måste hanteras av dig själv.

Hur menar du? 

– Ja… att inte hantera dem är ju inte ett realistiskt alternativ, eller hur? Samtidigt: att exkludera polisen ur det resonemanget är ju minst sagt ovanligt för en svensk i ett välfärdssamhälle. Men att som lantbrukare inte kunna ha en maskin stående utomhus om natten utan att den stjäls är provocerande…”

Så har du någon gång hört någon av dina lantbrukarkollegor tala om att ta lagen i egna händer?

– Naturligtvis. Ingen kan ju i längden förväntas acceptera återkommande inbrott och trakasserier. Sen att en del de facto har tagit lagen i egna händer är inget positivt, men särskilt överraskad kan man inte vara.  

Dina mor- och farföräldrar var också jordbrukare. Kan du minnas att de talade om sin yrkessituation utifrån ett trygghetsperspektiv? Alltså när du var barn? 

Edvard skrattar.

– Jag har inget minne alls av att min farfar skulle ha brottats med missbrukare vid inbrott, eller att någon talade om jaktvapnet även som en trygghet.”

Det har alltså inte ”alltid varit så här…?”

– Den debatten är verkligen provocerande dum. Att det ’alltid har funnits kriminella’ är inte ett argument i en debatt för vuxna.

Inga protester för bönder i glesbygd

Under arbetet med den här texten pratar jag med många glesbygdsbor och deras analys av läget är oroväckande krass. Med tanke på hur många som delar den känns det som att debatten borde vara betydligt mer högljudda. Men knytblusupproren för stöldligeplågade bönder i glesbygd lyser än så länge med sin frånvaro.

Jag frågar f d kommunalrådet i Ragunda, Terese Bengard, numera verksamhetsledare för Hela Sverige Ska Leva, hur hon ser på saken: är frågan om ”laglöst land” för känslig att diskutera? Är det lättare, och mer politiskt gångbart, att fokusera på ”bredband åt alla” än att diskutera framväxandet av medborgargarden?

”I södra Lappland finns en polis på ett område lika stort som hela Danmark.”

– Det korta svaret är: ja, säger Terese en aning uppgivet när jag når henne på telefon på väg till ett planeringsmöte inför Landsbygdsriksdagen i Sundsvall.

– Men om vi ska ha ett sammanhållet land där det finns ett förtroende för staten är polisen förstås en helt central fråga. De finns en stark symbolik i botten av det här. Bor du i en stad så kommer polisen när du ringer – bor du i glesbygd får du klara dig själv. Det där signalerar ju att ’ni på landet är inte med i vårt Sverige’.

Så det är begripligt om folk organiserar medborgargarden?

– Nej, det är djupt olyckligt om folk känner att de måste ta lagen i egna händer för att upprätthålla trygghet där de bor.

Vad är lösningen på problemet?

– Tja… i södra Lappland finns en polis på ett område lika stort som hela Danmark. Lokalkännedom och lokal närvaro är ett fundament i polisverksamheten och här har man raserat detta genom centralisering. Jag är dessutom oroad över att fler myndigheter kommer följa efter i den här centraliseringsivern och att det i längden kommer att få katastrofala följder.