Så tuktas en teater – med målstyrning

Numera ser kommunikationen mellan scenkonsten och finanserna ut på ett annat vis. De konstnärliga ambitionerna måste kondenseras på tusen tecken i ett strikt, digitalt formulär. (Redan nu har den här artikeln använt två tredjedelar av det utrymmet).

Större delen av blanketten är en sifferexercis. Förutom detaljerad planerad ekonomi finns frågor om publikens storlek och publikens ålder. Hur många kvinnor kommer att stå på scenen? Hur många män? Hur många av ”annat kön”?  Hur många biljetter kommer att säljas? Hur mycket ska fraktas? Vad kommer det att kosta? Hur många resor? Och så vidare.  När en spelperiod sedan ska redovisas har begäret efter data vuxit och omfattar nu också chauffören, städaren, entrévärden.

Studien är en brutal sammanfattning av hur en konstnärlig bransch steg för steg fostrats till större lydnad och nya självbilder.

Den här glidningen, från kvalitet till kvantitet, från förtroende till detaljerad kontroll, är inte ett svenskt fenomen. Det syns i alla de länder där kulturpolitiken har importerat styrningsmekanismer från New public management, NPM, med följden att mätbara målsättningar är självklara utgångspunkter. Nyligen publicerade tre norska forskare en studie i hur den här förskjutningen har påverkat scenkonsten i Norge. Sigrid Røyseng, Donatella de Paoli och Grete Wennes, som tillsammans besitter en bred akademisk kompetens, har följt kommunikationen mellan fem institutionsteatrar och anslagsgivande myndigheter och departement under två formativa decennier. Titeln lyder ”As you like it” och är förstås en blinkning till Shakespeares pjäs ”Som ni vill ha det” (där det mesta sker bakom det som till synes sker).”Som ni vill ha det” är samtidigt en brutal sammanfattning av hur en konstnärlig bransch steg för steg fostrats till större lydnad och nya självbilder.

Studien börjar i det tidiga 1990-talet. Vid den här tiden är kommunikationen mellan teaterhus och anslagsgivare relativt sett förtrolig.  De konstnärliga skrivningarna står i centrum. Det händer att teatercheferna öppet kritiserar bidragssystemet och byråkratin. Några år senare införs den så kallade mål- och resultatstyrningen och dialogen förändras. Mätbara värden framhävs på bekostnad av omätbara. Planering och effektiv administration står i fokus. Kommunikationen sker i strikta, förutbestämda former vilket leder till att teaterhusen snart börjar formulera sig på ungefär samma vis. Deras individuella profiler blir allt svårare att urskilja.

En klassisk disciplineringsprocess

Sigrid Røyseng, Donatella de Paoli och Grete Wennes beskriver det som en klassisk disciplineringsprocess. De ständiga kraven på redovisning, återkoppling och utvärdering skapar en sorts övervakningskultur. Teaterhusen svarar genom att klyva verksamheten så att administrationen siffersätter och tillfredsställer kraven uppifrån, för att i möjligaste mån freda det konstnärliga arbetet. Men givetvis sipprar disciplineringen in också i repetitionslokalen. Teaterhusens autonomi hamnar under en allt starkare press, skriver de tre forskarna. Den omtalade armlängden som ska finnas mellan politik och konstnärligt skapande riskerar att krympa.

Det nya normala är rutorna där siffrorna ska skrivas in.

När den norska tidningen Klassekampen presenterade ”As you like it”-studien framhölls det så kallade «shifting baseline»-syndromet. Det är ett begrepp som kommer från ekologin och som beskriver hur det som anses ”naturligt” hela tiden förskjuts allt eftersom vår omvärld förändras. Referenspunkterna rubbas, steg för steg. När en ny generation av konstnärer etablerat sig finns det ingen som längre kommer ihåg det system som en gång gällde. Det uppstår en sorts institutionell minnesförlust. Det nya normala är rutorna där siffrorna ska skrivas in.

NPM smälte samman med identitetspolitiken

Sigrid Røysengs, Donatella de Paolis och Grete Wennes arbete har naturligtvis väckt uppmärksamhet i hemlandet. I Sverige träffas kulturpolitiken mitt i veka livet. Här har NPM-idéerna smält samman med identitetspolitikens eget kontrollbehov. Fixeringen vid siffror har gjort det förrädiskt lätt att begära in politiskt färgade pseudokvantiteter i redovisningarna. (Ja, vilket kön har egentligen chauffören?)

Det som för några decennier sedan kunde läsas som ett samhällskontrakt, mellan medborgarna (företrädda av kulturmyndigheterna) och teaterhusen, kan i dag liknas vid en detaljerad affärsuppgörelse mellan beställare och utförare. Här finns sannolikt en grundläggande orsak till den administrativa förtjockning som nästan alla konstnärliga institutioner har tvingats genomgå.

Det här är ett system som inte på minsta vis uppmuntrar till tankearbete utanför ramarna. Konstnärliga experiment riskerar att bli kostsamma. Kontrollen motverkar alltså den konstnärliga mångfalden.

Granskningen som bör väcka debatt

Diskussionen om den politiska styrningen av kultursektorn har de senaste åren varit intensiv i Sverige. För att gjuta olja på vågorna uppdrog regeringen 2019 till Myndigheten för kulturanalys att göra en ”översyn av den kulturpolitiska styrningens effekter på den konstnärliga friheten i Sverige.”  Den statliga bidragsgivningen nämns särskilt. Uppdraget skulle ha redovisats i februari, men utredarna har begärt utsträckt tid till juni i år.

Det kan bli avstampen för sommarens stora kulturdebatt. Røyseng, de Paoli och Wennes har lagt ribban på ett uppmuntrande vis.