I ett annat större akademiskt mötesrum, något år senare, diskuterades diskriminering och kränkningar. Hur säkerställs nolltolerans i verksamheten? En tongivande professor varnade för att ge improviserade exempel i undervisningen, detta för att undvika felsägningar som kunde kränka studenter. Bäst var att hålla sig till färdigt manus.
Här märks en tidstypisk paradox, där språket tillskrivs en nästintill magisk betydelse, på tvärs med vår kollektiva självbild som rationella, vidsynta och toleranta. För med ett opassande ord kan en respektabel demokrat förvandlas till en diskriminerande skitstövel.
Partiledardebatter och partiprogram recenseras mer utifrån retorik än sakpolitik.
Med ett förment felaktigt ord kan decenniers skötsamhet och demokratiskt inriktad yrkesutövning slås i spillror. Här finns beröringspunkter med begreppet noaord. Noaord som enligt folktron har magiska olycksbringande kvaliteter. Uttalar man orden väcks något ont och talaren behäftas med ondska. Därför benämndes vargen ”gråtass” och Djävulen ”hin håle”.
Språklig och politisk aktivism
Idag går ofta den språkliga och politiska aktivismen i armkrok. Partiledardebatter och partiprogram recenseras mer utifrån retorik än sakpolitik. Partiernas kostnader för kommunikationskonsulter exploderar. Snyggprat är högvaluta.
Och visst är ord viktiga: inuiter, romer, afroamerikaner, samer och ursprungsinvånare ska benämnas så, inte med förflutenhetens ord. I språkbruket visas hänsyn och respekt. Samtidigt är hänsyn och respekt ömsesidiga beteenden, som kräver riktighet och rimlighet. I centrum för rimligheten står betydelsen vi tillmäter ordval. I riktigheten finns de slutsatser som dras av ordvalen.
Många minns nog läraren vid Uppsala universitet som anmäldes för att ha uttalat n-ordet, ett yttrande som skett för att hjälpa studenter att hitta precisare sökord gällande rasism i historiska arkiv. Något liknande har i dagarna skett på Malmö universitet då studenter på sexologprogrammet anklagat en lärare för rasism, då hen i ett digitalt bildspel visat n-ordet tillsammans med andra stereotyper.
Att syftet var pedagogiskt tycks inte spela någon roll, snarare är det så att ”onda” ord och bilder smittar och sårar, oavsett sammanhang.
Jämställdheten minerad mark
Mest omtalad är nog dispyten runt mötesrummet ”Vita havet” på Konstfack, namnet som den anonyma aktionsgruppen Brown Island behäftade med vithetsnormer och kolonialt förtryck. I själva verket hade mötesrummet namngetts efter ett annat ljusmålat rum, placerat i högskolans tidigare lokaler på en annan plats i huvudstaden. Historieförvanskning och ett löjets skimmer, kan tyckas. Dock kvarstår hur pass väl språkaktivismen uppfyllde sitt syfte, att belysa viktiga representationsproblem på högskolan och i samhällets finrum. Snarare drunknade budskapet i allmän uppståndelse, driven av dagens klickokratiska ordning där högljudda och hårdragna röster får mest plats.
Underligt är också att ”killgissa”, ”mansplaina” och ”manspread” används så flitigt och ogenerat idag, ord kopplade till uppblåsthet och tölpaktighet.
Låt oss även betrakta jämställdhetsfältet och dess minerade mark. Här förespråkas att ”man” byts ut till ”en”, tjänsteman blir tjänsteperson, ombudsperson ersätter ombudsman. Att ordet ”människa” är en avledning av ”man” invänds mot, men sällan mot att människan enligt språklig norm betecknas ”hon”. Även det viktigaste vi har – tiden – benämns i femininum, exempelvis i att klockan ”hon är fem över tio.” Även sjuksköterskor är idel ”systrar”.
Underligt är också att ”killgissa”, ”mansplaina” och ”manspread” används så flitigt och ogenerat idag, ord kopplade till uppblåsthet och tölpaktighet. Många politiker, journalister och andra offentliga personer svänger sig med uttrycken, som vore de modernitetens och normkritikens adelsmärke. Så – är det okej att använda sig av fördomsfulla uttryck bara det görs mot ”rätt” människokategori? Ska människor – som i en viljelös biologisk process – fötts med snopp hånas för vad tidigare snoppbärare gjort?
Ordval eller verkstad?
Ännu ett exempel är årets melodifestival, där plumpa skämt och benämningar enligt uppgift (DN 13/3-21) haglat över den seniora duon Eva Rydberg och Ewa Roos. Att äldre personer och åldrande ofta nedvärderas i vårt land är inget nytt, vare sig före eller under pandemin.
Vid sidan om riktighet och rimlighet, behövs konsekvens och transparens i språkaktivismen. Behandlas alla människor och människokategorier lika? Eller finns dolda agendor som gynnar den egna gruppen och åsiktsfränderna, men bortser från resten? Agendor med en machiavellisk underström, där maktbegär och bitterhet är de egentliga drivkrafterna. Risken blir då att vi hamnar i en kränkthetens och oförsonligheten ekokammare, i det infekterade rum som på engelska kallas competing victims syndrome.
Således riskerar samhällsdebatten att fastna i metadiskussioner om ordval och semantik, medan mer påtagliga och akuta orättvisor hamnar i skymundan. Språkpoliser vädrar morgonluft, liksom skribenter av fina och fluffiga värdegrundsdokument, åtgärdsplaner och policyskrivelser, texter som skyler och skönmålar verkligheten bortom orden. Risken blir också att vi fastnar i pronomenrundor, i stela manus och förskönande omskrivningar, i mycket snyggt snack och lite verkstad. I unkna och räddhågsna rum där det demokratiska samtalet tappar syre och skrumpnar ihop.
artikel från Kvartal
- Alla artiklar
- Alla poddar
- Kvartals app
- Reklamfritt