I ”Svarta SS-Orden” hade man varit elitistiskt antiproletär i Evolas anda, men i början av 1990-talet svängde man. Dugin såg omedelbart sin uppgift när Sovjetunionen kollapsade: att återerövra en rysk nationell idé, att medverka till att ett förnedrat Ryssland reste sig. I förbindelse med ortodoxins uppståndelse blev han kristen, rentav gammaltroende.
Det kändes som att man smakade på och prövade fascismen ur olika vinklar.
I redaktionen för Elementy satt den just till Moskva återvände emigrantförfattaren och före detta dissidenten Eduard Limonov. Han lyfte i tidskriften fram sina litterära förebilder, gärna öppet fascistiska som Louis Ferdinand Céline.
Kontakter med SS
År 1992 fick Elementy-redaktörerna besök av den gamle belgiske SS-soldaten Jean-François Thiriart. Han kom i sällskap med Alain de Benoist och talade i geopolitiska termer om ett förflackat amerikanskt havsvälde i permanent ”metafysisk” konflikt med en i jorden grundad eurasisk fastlandskultur. Thiriart ville tilldela ett återupprättat ”eurosovjetiskt” imperium en världsmission. På det sättet skulle det nya Ryssland bli den rättmätiga arvtagaren till ett ursprungligen progressivt naziarv som förfuskats. Adolf Hitler hade svikit Josef Stalin genom att gå i krig med Sovjetunionen 1941 i stället för att hålla fast vid 1939 års Molotov-Ribbentroppakt.
Det kändes som att man smakade på och prövade fascismen ur olika vinklar. Dugin skrev i ett av Elementys första nummer: ”Fascismen intresserar oss ur andlig, idealistisk synvinkel, som en ideologi som söker vända sig till det nationella för att betvinga klasskonflikten i samhället.” Här fanns inga spärrar, man kunde avbilda hakkors och skriva idealiserande om Heinrich Himmler och Reinhard Heydrich.
Ryssland förklarades här vara ockuperat av främmande makt, i händerna på “russofober”.
Dugin tog liksom en annan författare med Sovjetpatriotisk bakgrund, Aleksandr Prochanov, djupa intryck av Thiriarts profetia. Prochanovs nystartade veckoblad excellerade i samma höger-vänsterextremism som Elementy, den var dock än mer Stalinnostalgisk. Det var bilden av det förlorade imperiet som här oavbrutet manades fram: den raka linjen mellan monarkism och stalinism.
Jean-François Thiriart dog bara några månader efter sitt Moskvabesök. Men hans sekreterare Luc Michel tog över arvet efter honom och blev en återkommande medarbetare i Elementy. De internationella kontakterna var viktiga.
Nationalbolsjevikerna formar ett parti
Upphetsningen i Elementy och i Prochanovs blad med namnet Zavtra (Morgondagen) blev maximal efter att Boris Jeltsin 1993 hade militärt krossat det antidemokratiska motståndet i parlamentet och dödat flera hundra regimmotståndare. Ryssland förklarades här vara ockuperat av främmande makt, i händerna på “russofober”.
I detta läge bildade Dugin och Limonov ett nytt parti, de så kallade Nationalbolsjevikerna. Deras program var hårt nationalkonservativt. I partiets principförklaring heter det att mark där det bor ryssar hädanefter är att betrakta som rysk, att Krim och Ukraina måste återförenas med modernationen, att det ryska samhället ska frigöra sig från främmande inflytanden och bryta med Väst så att ”den främmande utplundringen av vårt land” får ett slut, att det vid sidan om de nationella idéerna gäller att ta särskild lärdom av bolsjevikernas tjeka för att återskapa ”Lag och Ordning”, att Ledaren i sinom tid på ett naturligt sätt – utan valprocedurer – kommer att träda fram, först som företrädare för dem som reser sig mot usurpatorerna och sedan som en hela Folkets man.
Så småningom visade det sig att Limonov och Dugin hade svårt att dra jämnt, varvid Limonov kvarstod som ensam ledare för partiet.
Så kom 1998 års ekonomiska kräftgång. Jeltsin avgick inför millennieskiftet och utnämnde KGB-officeren Vladimir Putin till sin efterträdare. Det betydde en scenförändring. Efter detta började ultrahögern lämna sin periferi och arbeta sig in mot centrum.
Det var inte riktigt lämpligt med hakkors längre.
Redan 2001 hamnade Literaturnaja Gazeta, av hävd intelligentians organ, i nationalisthänder. Det kändes lite sensationellt. Plötsligt uppträdde Dugin här som kolumnist. Därtill anförtroddes han föreläsningar hos Generalstaben. Successivt visste han nu att dämpa sin nazikult. Det var inte riktigt lämpligt med hakkors längre.
Den orangea revolutionen i Ukraina 2004 ökade på nationalisternas utrymme i rysk samhällsdebatt. Nu fick också den halvtjetjenske ideologen Vladislav Surkov större manöverplats i Kreml. Han var drivande bakom Putins nya parti ”Jedinaja Rossija” (Enade Ryssland) och utvecklade teorier – inte utan inflytande från Carl Schmitt – om den så kallade suveräna demokrati som var på väg att förverkligas i Ryssland.
Aleksandr Dugin gjorde akademisk karriär och utnämndes snart till professor vid Moskvauniversitetet – en post som han dock senare förlorade. Han fördjupade sina internationella nätverk och etablerade kontakt med en rad högerextrema och nynazistiska rörelser i väst.
Mobilisering för Putin
Så kom nästa utmaning mot Kremlmakten i form av Georgiens närmande till väst. Putin tog sig 2008 rätten att invadera Sydossetien för att bistå ryssar i främmande land – ett tecken i tiden. Dugin hyllade de ryska styrkornas framfart och avbildades själv med ett raketgevär i handen.
År 2011 började det jäsa i det ryska samhället – med den svage Dmitrij Medvedev vid presidentrodret. Inför Putins förebådade återkomst 2012 genomfördes mäktiga demonstrationer med krav på vidgade friheter på Bolotnaja-torget i Moskva. Arresteringar och hårda domar blev maktens svar.
De proputinska motkrafterna mobiliserade. Dugin hade just startat en patriotiskt konservativ diskussionsklubb med namn efter SS’ beryktade åttonde kavalleridivision: Florian Geyer-sällskapet. I dess led fanns en rad nationalkonservativa TV-personligheter. De skulle snart – med Putin återbördad som president – i olika talkshower sätta sin prägel på det nya Ryssland. De talade gärna i eurasiska termer.
Den 18 mars 2014 höll Putin i Kreml sitt viktiga linjetal där han proklamerade en ny rysk utrikesdoktrin…
Majdanrörelsen i Kiev föddes hösten 2013. Kreml stod till synes panikslaget inför en ny, lavinartat växande demokratisk utmaning i sitt nära grannskap. Till slut vet vi vad som hände. Ryska säkerhetsstyrkor sköt med president Viktor Janukovytjs goda minne ihjäl ett hundratal demonstranter. Massakern blev, som bekant, signalen till Ukrainas folkresning och självständighetsförklaring.
Ryssland svarade med den riggade folkomröstningen på Krim. Här deltog nu hela raden av högerextrema västpartier med valobservatörer, anförda av ingen mindre än Luc Michel, vid denna tid chef för ett högerextremt institut i Brüssel.
Så följde annekteringen. Den 18 mars 2014 höll Putin i Kreml sitt viktiga linjetal där han proklamerade en ny rysk utrikesdoktrin – och likaså presenterade nya riktlinjer för inrikespolitiken. Här var nu den storryska messianismen upphöjd till statsideologi. Putin beskrev ryssen som allmänniska – i varje stund beredd att dö för familj och nation. Han förklarade sig beredd att ingripa till försvar för de 300 miljonerna ryssar varhelst dessa befann sig – i eller utanför landet. Han talade om den nya så kallade Eurasiska Unionen under uppbyggnad. Han utnämnde kritiska intellektuella till ”femtekolonnare”. Det var Dugins, Limonovs och Prochanovs vokabulär. Uttrycket ”nationalförrädare” hade han rentav lånat från Hitler.
Apokalyptiska övertoner
De båda självutnämnda ukrainska ”folkrepublikernas” Rysslandsstödda utbrytning i Donetsk och Luhansk framkallade nu en krigssituation. Dugin gav hela skeendet apokalyptiska övertoner. Detta var i hans ögon början till det mäktiga kontinentalkrig han hade tecknat konturerna av redan i Elementys första nummer. Ryssland tycktes honom stå upp för den heliga Jorden mot modernitet, globalism och atlantism.
Folkrepubliken Donetsk hade en gammal Zavtra-skribent, Igor Girkin (med pseudonymen Strelkov), som försvarsminister. Han ska ha genomfört flera ståndrätter enligt krigslagar han påstod sig ha ärvt från Josef Stalin.
I juli 2014 sköts det malaysiska Boeingplanet ned över ukrainskt luftrum. Alla ombordvarande, 298 personer, dog. Prochanov var – i överensstämmelse med hela den ryska mediepropagandan – förvissad om ”de ukrainska fascisternas” ohyggliga skuld. En internationell utredning visade så småningom att allt förhöll sig precis tvärtom: det var Ryssland som stod för dådet.
Lögnen blev i denna stund alldeles förhärskande i den ryska massmediepropagandan, särskilt i TV.
Girkin hade faktiskt hunnit ta på sig ansvaret för nedskjutningen. Nu tvang Kreml den frispråkige att avgå.
Det så kallade Minskavtalet i september 2014 minskade på stridigheterna i Ukraina men gjorde på intet sätt slut på dem. Vad som följde var ett lågintensivt utnötningskrig där Ryssland hela tiden förnekade sitt deltagande. Lögnen blev i denna stund alldeles förhärskande i den ryska massmediepropagandan, särskilt i TV. Västvärlden hånades som dekadent och rutten – i enlighet med urgamla ryska 1800-talsföreställningar.
Den svårt beljugne oppositionsledaren Boris Nemtsov mördades symboliskt nog i Kremls närhet i februari 2015. Den tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrov – i samma veva medaljerad av Putin – tycktes ytterst ansvarig för mordet.
Stalin som helgon
Inför det stort påbjudna 70-årsfirandet av Segern i världskriget talade Prochanov nu om den ryska historien som ”gudomlig” och ”sakral” och om Segern som ”en ny religion”. Han ville ha Stalin helgonförklarad av kyrkan – men där bjöd metropoliten Kirill trots allt motstånd.
Limonov var inte nöjd. Han bejakade Putins syriska aktivism och bombningar i Aleppo, men fann samtidigt att Kreml intog alltför veka positioner i världspolitiken. Det var som om den ryska ledningen inte ville förstå att USA – som Limonov ansåg sig känna väl efter flera års New York-exil – är en papperstiger som ”fruktar lilla Nordkorea”.
Putin har hela tiden befunnit sig i de fascistoidas grannskap, låt vara att de inte alltid varit nöjda med honom.
Med Donald Trumps valseger i november 2016 förändrades bilden för ett ögonblick radikalt. Den ryska ultrahögern fann att USA hade fått en ny isolationistisk president som inte längre högg efter Ryssland utan i stället uttryckte sin beundran för Putin. Dugin förklarade sig vara ”lycklig” med denna nyordning i världen; ”det liberala tyranniets” dagar kunde plötsligt framstå som räknade. Snart infann sig dock besvikelsen. Trump var för oberäknelig, han levde inte upp till förväntningarna. Och också Putin tycktes något blekna. Enligt Dugin har han satt sig mellan två stolar: en tron och en managementfåtölj.
Vad vi kan konstatera idag är detta: Putin har hela tiden befunnit sig i de fascistoidas grannskap, låt vara att de inte alltid varit nöjda med honom. Han kom verkligen efterhand att närma sig det nationalbolsjevikiska projektet – i vissa stycken realiserade han bokstavligen dess punkter. Han skapade en ny samhällsform, en diktatur med andningshål. Vi lever så med ett alltmer stillastående auktoritärt Ryssland, där Ledaren räknar med att sitta kvar till 2036 och där den först förgiftade, sedan fängslade Aleksej Navalnyj har kommit att framträda som det lamslagna motståndets enda kraftfulla personlighet.
Putins ansiktslösa nationalgarde slår brutalt ned demonstrationer. Han låter döma den heroiske Stalindokumentalisten Jurij Dmitrijev till vad som i realiteten är livstid. Han giftmördar motståndare. Hans oligarkkast badar i lyx. Men han har inte längre den ryska ungdomen med sig. Och det är farligt för honom.
Där är vi nu. Det kan bli en het sommar i Ryssland, inför höstens duma- och kommunalval.