Ja, var går gränsen egentligen? Svaret är inte helt givet för vare sig oss eller politikerna själva, verkar det som. En sak framstår i alla fall som mer säker: När ett och samma parti styrt en och samma stad nästan oavbrutet i hundra år så blir gränsen mellan stad och parti allt mer suddig – inte minst för partiet självt.

För några dagar sedan skrev Viktor Orbán till EU:s ledare och krävde att sanktionerna mot rysk energi hävdes för att dämpa prisökningarna på olja och gas efter USA:s och Israels anfall mot Iran. Ett enkelt men samtidigt politiskt omöjligt sätt för Bryssel att skydda Europa mot en ny potentiell inflationschock, som skulle spela både Putin och Orbán i händerna. I perfekt synk med det ungerska valet dessutom.

Misskötseln av public service är ett växande och illavarslande problem; i vart fall för oss som anser att det är viktigt med en stor medieaktör som strikt har nyhets- underhållnings- och bildningsservice för den breda publiken i sitt skattefinansierade uppdrag. Det är groteskt att endast 27 procent av väljarna i Sveriges näst största parti med mycket hög andel arbetare har förtroende för Sveriges Radio medan 88 procent av vänsterväljare samtidigt har högt förtroende för samma mediebolag. Det finns uppenbart många chefer inom public service som inte begriper var de arbetar och vilka krav som ställs på dem. Journalister på public service ska inte uttala sig i politiska frågor av något slag. Punkt och slut. Vill man ta ställning för eller emot kulturministern eller anklaga länder för "folkmord" så får man göra något annat än att arbeta för public service.

Ledarsidorna får gärna vara ”splittrade”; det betyder föga. Viktigare är att vare sig regeringen, SD och S inte faller till föga inför ledarsidors och enskilda tyckares svängningar hit och dit. Invandringspolitikens återgång till mer sunt strama nivåer och fokus på arbete och försörjning har ett starkt folkligt och allmänt stöd. Alltfler med utomeuropeiska rötter arbetar och det är positivt. Men utanförskapet som växt till sig genom den misskötta invandringen är fortsatt mycket stort. En fortsatt stram politik när det gäller asyl- och anhöriginvandring är grundläggande också framöver. Seriös arbetskraftsinvandring är däremot något som vi behöver mer av för att hålla igång industrier och välfärd vilka tillsammans skapar välstånd. Medias kampanjer mot ”tonårsutvisningar” är verkligen tämligen irrelevanta stickspår i det hela. Att ha tillstånd för att bo och verka i Sverige är faktiskt en förutsättning för ökad demokrati och jämlikhet.

Att det är regimkritiker som tvingas hålla sig gömda och tänka på sin säkerhet i Sverige är naturligtvis helt skruvat.

Det är uppriktigt kul att bli positivt överraskad. När blev ni det senast?

Blandningen av islamism, marxism och tredje världenism känns ändå inte helt frånvarande i den offentliga debatten. Särskilt inte de två sista.

Kina var förutseende, Europa beroende. Mycket läsvärd text, även om det kanske inte är så konstigt att en energiexpert ser energi som den stora förklaringen. För Europa och Sverige finns ett mycket allvarligt underliggande budskap. Risken är nu att den ryska ekonomin får en livlina av högre oljepriser samtidigt som Iran distraherar från Rysslands krig mot Europa i Ukraina, som är avgörande för vår framtid.

Runtom i väst, så även här i Sverige, har många exiliranier samlats för att fira krigsutbrottet och ayatollah Ali Khameneis död. På manifestationerna skanderas slagord till stöd för kronprinsen i exil, Reza Pahlavi, samtidigt som Mellanösternkännare och diverse experter diskuterar hans kompetens och Irans framtid i media. Amineh Kakabaveh menar att en ledares legitimitet bestäms av de iranska medborgarna, 90 miljoner människor med olika åsikter, bakgrunder och lojaliteter. Läs gärna hennes text!

Inte särskilt förvånande att regeringen och oppositionen har olika ingångar i kärnvapenfrågan. Det som förvånar mig mest är Anderssons formulering om att Europa, om vi vill, ”kan bomba Ryssland sönder och samman”. Kärnvapenavskräckning bygger visserligen på just den logiken. Men när den sägs rakt ut låter det betydligt brutalare än hur politiker vanligtvis pratar om frågan.

Man får nästan känslan av att Trump inte har någon plan… (Men det får man väl inte säga i det här jävla landet!)

Efter att ha följt den här individen under längre tid genom Jens Ganmans två tidigare reportage går det inte att låta bli att fascineras: En stark påminnelse om att ”pedofilen” kan vara vem som helst. Denne framgångsrika, socialt kompetenta person har starka drivkrafter som han uppenbarligen inte kan eller vill kontrollera. Trots den förnedrande upplevelsen nyligen där han dömdes för innehav av stora mängder barnpornografi går det inte lång tid innan han är i gång igen. Drömmen om att hitta en kvinna som är beredd att låna ut sina barn för ”sexuella lekar” är så stark att han gång efter gång sätter allt på spel för att uppfylla den. Hur ska samhället hantera detta problem? Det är uppenbarligen något sjukligt som därmed måste vårdas bort där det också finns en paradox: Å ena sidan är böjelsen med rätta stigmatiserande. Å andra sidan - hur ska vården nå de här individerna innan de lever ut sina olagliga begär om de är livrädda för att berätta om sina tankar och fantasier?

Fascinerande att den tyska journalisten inte tycker att lagen i sig är ett problem, bara att den tillämpas för strikt. Det är alltid intressant att ta del av nationella särdrag i debatten i andra länder. Det är ju uppenbart för alla utomstående att det är djupt problematisk att förbjuda vissa ordpar, oavsett Tysklands mörka historia. Men en publik intellektuell som drabbas av uppenbart orimliga konsekvenser vill inte ifrågasätta premissen.

Intressant beskrivning och jag blir verkligen sugen på att läsa boken. En reflektion: Frågan är om Nalin Baksi snarare än att ha utkämpat ett tvåfrontskrig, som Widar beskriver det, har varit attackerad från fyra fronter samtidigt. Dels de två som nämns; kurder som inte gillat att hon beskrivit problem inom gruppen och politiskt korrekta och okunniga människor till vänster som inte velat lyssna på henne. Därutöver har hon haft att hantera islamister som hon modigt har utmanat och rasister som också retat sig på henne av och till. En beundransvärd, principfast och person med massor av integritet ger hon hur som helst intryck av att vara.

Förundras över att så många helt tvärsäkert konstaterar att det absolut finns en genomarbetad strategi / att det saknas någon som helst plan / att kriget kommer leda till kaos och kris / att en ny demokratiskt världsordning är på ingång / allt handlar om resurser / allt handlar om ideologi. Det är samma mönster som under pandemin då alla blev epidemiologi-experter över en natt. Är vi alla Trumpviskare och Mellanösternkännare nu?

Vad tycker du? Kommentera här.