Konstruerade konflikter skadar det offentliga samtalet

att Sverige är rasistiskt. Så man har gått in och hatat, och så fort stormen fått fart och innan någon hunnit analysera det har man gått ut igen”.

När fotbollsspelaren Jimmy Durmaz i juni i år gjorde sig skyldig till ett regelbrott i landskampen mot Tyskland i VM i fotboll rapporterade medierna om en hatstorm i sociala medier med starkt rasistiska inslag. Mediepersonligheter engagerade sig, statsrådet Annika Strandhäll infann sig i riksdagen i sportklädsel med Durmaz namn på och vice statsminister Isabella Lövin såg sig tvungen att hålla tal om händelsen vid en manifestation i Kungsträdgården. Ett tecken på sammanhållning och gemenskap, såg det ut som. Men vad var det egentligen för händelse, denna hatstorm som upptog det officiella Sverige så mycket, och som det rapporterades om långt utanför landets gränser?

Med tanke på den stämning – eller vad vi ska kalla det – som präglar Twitter vore det kanske inte osannolikt att Durmaz skulle angripas, hotas och svartmålas med rasistiska tillmälen. Men redan dagen före Lövins tal i Kungsträdgården hade Sveriges Television rapporterat att man med hjälp av Totalförsvarets forskningsinstitut hade analyserat delar av ”stormen” och funnit tydliga tecken på att den var automatiserad, det vill säga att inläggen hade lagts ut i större mängder av så kallade trollfabriker eller av bottar, alltså datorer. Några dagar senare stärktes misstankarna när en Lundaforskare, Per Ödling, med en kollega studerade materialet som helhet och konstaterade att ett mycket stort inlägg hade lagts ut mycket snabbt, för att därefter tas bort igen, vilket är modus operandi för datorinitierade påverkansoperationer. Ödling drog i Sveriges Radio slutsatsen att media, journalister och opinionsbildare hade svalt ett bete, accepterat en helt felaktig bild – berättelsen om ett Sverige där stora grupper sprider främlingsfientligt hat på grund av en fotbollsmatch: ”Någon person eller organisation tycker att det finns en chans att sprida intrycket av att Sverige är rasistiskt. Så man har gått in och hatat, och så fort stormen fått fart och innan någon hunnit analysera det har man gått ut igen”.

Om hatstormen mot Jimmy Durmaz var en orkestrerad fiktion, en produkt av en trollfabrik, kan vi för tillfället inte veta vem som ligger bakom den. Däremot är det lätt att se hur sådana påhittade händelser påverkar samhällen. För det första skapar de motsättningar där dessa inte finns, eller inte i den omfattning som man har givit sken av (såvitt jag vet har inga offentliga personer omprövat sina snabba reaktioner på något som till huvuddelen förefaller ha varit ett påhitt). För det andra måste insikten om hur botnät och trollfabriker arbetar skapa ett klimat av misstro i samhället. Är det som vi läser sant? Finns ens de saker som politiker och opinionsbildare tar ställning för eller emot? Är våra meningsmotståndare del i en påverkansoperation från främmande makts sida? Denna misstänksamhet är lika naturlig och rationell som den är giftig.

Det är i stället ekonomiska incitament i rörelse här – i ett allt mer extremt mentalt klimat måste ett företag som tjänar pengar på att människor ska ägna mer tid åt sina skärmar ge dessa människor allt mer extrema beten. Det finns helt enkelt en marknad för sådan kulturförstörelse.

Det finns emellertid också marknadsmekanismer som stärker polarisering – fenomen som tills nyligen inte har varit genomlysta. Den turkiska sociologen Zeynep Tüfekçi, som nu är verksam i USA, har skrivit om Youtube som den ”stora radikaliseraren”. Tüfekçi har studerat hur Youtubes rekommendationer fungerar, alltså de ytterligare videoklipp som plattformen föreslår när användaren har letat upp en film. Resultatet är anmärkningsvärt: när Tüfekçi började med att slå upp några citat av Donald Trump och sedan följde de rekommenderade klippen ett efter ett hamnade hon snart bland Förintelseförnekare och rasister. Hon skapade då ett annat konto och gjorde motsvarande procedur med Hillary Clinton och Bernie Sanders, varpå hon snart nog serverades material av likaledes extremistisk natur, exempelvis teorier om att attackerna mot Pentagon och World Trade Center den 11 september 2001 hade organiserats och utförts av den amerikanska staten själv. Tüfekçi prövade även andra, mindre ”politiska” ämnen, som vegetarianism, vilket genom Youtubes automatiska rekommendationer ledde henne vidare till alltmer extremistiska veganska videor.

Vi måste också förstå hur staten, dess myndigheter och organisationer kan bidra till mental separatism.

Den som inte oroar sig över detta fenomen saknar fantasi. Det Tüfekçi tycks ha visat är att världens största plattform för underhållning är en självgående mekanism för radikalisering. Och detta är, som hon påpekar, knappast resultatet av att Google (som ju äger även Youtube) har som mål att polarisera samhällen och skapa fientlighet. Det är i stället ekonomiska incitament i rörelse här – i ett allt mer extremt mentalt klimat måste ett företag som tjänar pengar på att människor ska ägna mer tid åt sina skärmar ge dessa människor allt mer extrema beten. Det finns helt enkelt en marknad för sådan kulturförstörelse.

Jag tror alltså att vi måste bli medvetna om sådana mekanismer som skapar, när och göder polarisering. Men det räcker inte att peka finger åt främmande makt, det skärmindustriella komplexet och samtidskulturen. Vi måste också förstå hur staten, dess myndigheter och organisationer kan bidra till mental separatism.

Att undervisa fram konflikter

Man bör vara försiktig med att generalisera utifrån ett enskilt fall, men det finns skäl att förmoda att också skolsystemet kan förstärka dessa tendenser. I ett nationellt prov i religionskunskap för årskurs 9 för några år sedan finns ett anmärkningsvärt exempel. Eleverna förväntades läsa tre texter om en religiös sammanslutnings syn på utbildning – en källa som var positivt inställd till denna sammanslutning, en som var negativt inställd, och slutligen en från Nationalencyklopedin. I det material som ska ligga till grund för bedömning av elevernas prestationer, och därmed deras betyg, finns exempel på elevsvar. Det elevsvar som ges som exempel på den högsta betygsnivån är värt att uppmärksamma. Svaret går ut på att vid en bedömning bör man välja bort Nationalencyklopedin och fokusera på de icke-neutrala partsinlagor som finns i materialet. ”Det var därför som jag inte valde den första källan [Nationalencyklopedin] för att den var så neutral. Det stod inte så riktigt hur det kan vara, kändes inte som en första hands fakta för att det inte kändes ’personligt’. Alltså vad jag menar är att den sidan inte valde någon sida och då får jag inte så nogrann info.”

Detta ser verkligen ut som ett recept för polarisering – den ”neutrala” kunskapen kan man bortse ifrån, medan ytterligheterna måste uppmärksammas.

Vi kan här försöka att bortse från språknivån i det svar som den offentliga politiken i form av staten Sverige lägger till grund för det högsta betyget. Men här återstår något mycket egenartat. Det provsvar som myndigheten använder som förebild för högsta betyg grundar sig i idén att ”neutral” information är problematisk, och att partsinlagor och källor med ytterlighetsståndpunkter är viktigare och mer värdefulla. Kommentaren till svaret lyfter uttryckligen fram denna idé: ”Eleven ger en välutvecklad motivering till valet av källor och uttrycker att NE är en för neutral källa och väljer bort den av det skälet”. Det är värt att dröja vid detta. Till saken hör visserligen att texten i NE inte specifikt berör den aspekt av den religiösa sammanslutningen som diskuteras. Men detta är alltså inte skälet till att svaret tänks belönas med högsta betyg. Ett fackgranskat uppslagsverk är som källa ”för neutral”, alltför neutral, varför eleven tänks kunna bortse från den, medan de extrema ståndpunkterna beaktas.

Detta ser verkligen ut som ett recept för polarisering – den ”neutrala” kunskapen kan man bortse ifrån, medan ytterligheterna måste uppmärksammas. Det vore säkerligen överdrivet djärvt att generalisera utifrån en enskild fråga i ett nationellt prov. Men det finns skäl att söka efter sådana knutpunkter för radikalisering och polarisering. Att media i regel diskuterar problem genom att låta företrädare för diametralt motsatta ståndpunkter debattera är i detta perspektiv inte alls med nödvändighet konstruktivt.

Nästa regering måste – liksom varje organisation, myndighet, företag och varje enskild medborgare – klokt och kyligt överväga hur vi ska förhålla oss till den polarisering och radikalisering som skapas, avsiktligt eller oavsiktligt, av samtidskulturen liksom av stater, organisationer, företag och myndigheter.

Inför och efter valet har svenska folket många svåra frågor att ta ställning till – de senaste åren har visat att statens förmåga att skydda medborgarna från våld, hot, annan brottslighet, naturkatastrofer och annat i en ny tid och ett nytt samhälle är sensationellt bristfällig. Att komma tillrätta med dessa problem kommer att leda till verkliga konflikter, kostnader och prövningar.

Nästa regering måste – liksom varje organisation, myndighet, företag och varje enskild medborgare – klokt och kyligt överväga hur vi ska förhålla oss till den polarisering och radikalisering som skapas, avsiktligt eller oavsiktligt, av samtidskulturen liksom av stater, organisationer, företag och myndigheter. En sak kan vi vara säkra på: de uppfunna konflikterna skadar samhället.

Källor

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/foi-bekraftar-misstanka-botar-i-svt-s-kartlaggning

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6992738

Anna Rennéus Guthrie: ”Professorn: En perfekt storm sliter isär Sverige”, Fplus, 5 juli 2018.

Zeynep Tüfekçi: ”Youtube, the Great Radicalizer”, New York Times, 10 mars 2018.

”Ämnesprov, läsår 2012/2013. Religionskunskap. Bedömningsanvisningar. Årskurs 9”, Skolverket, tillgänglig på:

https://idpp.gu.se/digitalAssets/1454/1454842_a–-pre9-bedo–-mningsanvisningar.pdf