Diktatorns tankar bakom normkritiken i svenska skolan

Inspiration från Mao Zedongs pedagogiska idéer

Enligt Janne Bromseth, köns- och sexualitetsforskare som varit verksam vid Genusvetenskapen på Stockholms universitet, växer normkritisk pedagogik ur två centrala ”rötter”. Dels är det poststrukturalistiska perspektiv. Dels är det feministisk och kritisk pedagogik.² I kritisk pedagogik blir lärande en fråga om hur förtryckta medvetandegör sig om sin situation för att förändra den. Paulo Freire, marxist och professor i pedagogik, är den förmodligen mest kända och inflytelserika inom fältet. Inspirationen till hans pedagogik kom i stor utsträckning från Mao Zedongs pedagogiska idéer. Långt in på 80-talet uttryckte Freire fortfarande sin uppskattning för såväl Mao som den kinesiska kulturrevolutionen.

Mao utvecklade en egen marxistisk tolkning med konfucianska inslag, enligt professor Joel Spring som forskat i utbildningspolitik. I denna tolkning ansågs handlingarna vara de rätta endast om intentionerna var de moraliskt rätta. Det var inte tillräckligt att ändra de ekonomiska strukturerna utan man behövde också fokusera på kultur och bildning, på rätt tänkande.

Lärande sågs alltså som en dialektisk process där personer blir medvetna om sina materiella omständigheter, varefter de sedan agerar och gör revolution. Därefter reflekterar de över om handlingarna gett önskat resultat och agerar ånyo utifrån sina slutsatser. Denna dialektiska process är ständigt pågående och utan slut.³ Processen är oändlig eftersom borgerliga idéer, medvetna eller omedvetna, ansågs här kunna fortsätta existera även i ett socialistiskt samhälle. De behövde således synliggöras och förkastas gång på gång.

Propaganda genom gruppsamtal

Ledarskapet som förordades skulle vara pedagogiskt snarare än demagogiskt. Dessa tankar återspeglas i Freires pedagogik. Det är inte läraren som har all kunskap och predikar för de förtryckta. Och de förtryckta ska inte anpassa sig till information uppifrån; det var inte propaganda man eftersträvade. Läraren ska systematisera undervisningen så att lärande av varandras erfarenheter blir möjligt. Att tänka kritiskt innebär att man förändrar samhället. Först medvetandegör man sig om förtrycket, sedan genomdriver man förändringen och slutligen gör man sig av med gamla idéer som kan hota den nya ordningen.⁴

Medborgarna ska fostras till rätt känslor, rätt tankar och rätt åsikter.

Den franske sociologen Jaques Ellul förstod dock de medvetandehöjande samtalen i Maos Kina som just en form av självpåverkande propaganda. Denna propaganda sker alltså inte genom demagogens brinnande tal till passiva åhörare, utan snarare genom hur mottagarna engagerades i gruppsamtal. I samtalen producerade de själva innehållet men det gjordes inom en bestämd ideologisk ram. Varje individ bidrog således till att forma gruppens åsikt medan gruppen hjälpte individen att upptäcka den korrekta riktningen, som Ellul uttryckte det. Agitatorn blev snarare en moderator. Hen bevakade samtalet så att det hela tiden höll sig innanför ramen. En viktig komponent i hur samtalen i Kina genomfördes var just att alla skulle delta aktivt. Genom att offentligt kommentera och uttrycka sina åsikter togs små steg, som inte kunde göras ogjorda, in i ideologin.⁵

Ta ett steg framåt om följande stämmer: Jag har ett namn som ofta uttalas korrekt av omgivningen…

Alla som inspirerats av kritisk pedagogik är inte förklädda maoister. Och situationen som rådde i Kina kan inte jämföras med den Freire hade i Brasilien eller den vi har idag i Sverige. Inte heller kan normkritik av idag begripas bara genom hänvisningar till dess pedagogiska idéer. Men det finns ett påtagligt problem som levt kvar i den kritiska pedagogiken. Det handlar om hur den luckrar upp gränsen mellan den privata och offentliga sfären. Medborgarna ska fostras till rätt känslor, rätt tankar och rätt åsikter. Och deras handlingar ska i allt bidra till önskvärda samhällsförändringar. I övningar som ”Privilegiepromenaden” ställer man ett urval, ibland högst privata, frågor som politiseras inom den normkritiska ramen. Övningen stärker och normaliserar därmed också de perspektiven.

Deltagarna ska uppleva kris och inse sina privilegier

Det var i början av 00-talet som den normkritiska pedagogiken växte fram i Sverige. Den inspirerades i hög grad av den amerikanska utbildningsprofessorn Kevin K Kumashiros samtida anti-förtryckande pedagogik. Hans anti-förtryckande pedagogik bygger också i stor utsträckning på kritisk pedagogik. Kumashiro menar bland annat att lärande sker genom en kris där den invanda förståelsen rubbas. Detta sker när vi i mötet med andra ser våra egna fördomar.  Vi bör känna att den här krisen är önskvärd och utvecklande. Att inse obehagliga saker om hur man själv, om än omedvetet, bidragit till förtryck kan leda till att man sedan agerar skickligare och förändrar samhället.⁶ Kumashiro menar dock att vi egentligen inte vill utmana våra invanda föreställningar om oss själva:

”Min poäng är att vi kanske motsätter oss anti-förtryckande praktiker därför att de rubbar vårt sätt att tänka om och känna för inte bara den andre utan också för oss själva (…) Skillnad är därför inte bara något som vi ännu inte har lärt oss, utan också något som vi inte vill lära oss, något som vi (undermedvetet) motsätter oss”.⁷

Att bli medveten handlar om att acceptera den normkritiska diskursen. Eller i alla fall anamma dess jargong. Om du tolkar situationen normkritiskt kan du anses vara medveten. Om du inte gör en normkritisk tolkning, kan din förståelse avfärdas som känslomässig och omedveten bias. Alla slags invändningar kan därmed ses som blott en brist och ett problem hos dig som individ. Du kan ursäktas för att ha varit okunnig, men inte för att sedan välja att förbli okunnig. Du kan ursäktas för att inte ha agerat normkritiskt, men du bör hädanefter sträva efter att agera normkritiskt. Återigen går det att se likheter i analysen med Kina, där en viktig del i arbetet med att omforma landets intellektuella till socialistiska människor var att få dem att uppleva en kris där de kritiserar sina egna och det gamla samhällets fel, för att därigenom uppnå tankereform.