- Jordan B Peterson snabba karriär, livsförändring och förflyttning ut i offentligheten har sannolikt bidragit till han idag vårdas och försöker avgifta sig från ett beroende av lugnande medel.
- Bilden av Jordan är fylld av starka projektioner av beundran och hat. Bägge delar är uttryck för en stark omedveten dynamik som hindrar en reflekterande diskussion om hans bidrag till exempelvis jämställdhetsdebatten.
- Frågan ställs om det är så att Peterson med sin ståndaktiga och stidbara persona ibland låter sig luras in i ett spel som är en social försvarsmekanism som syftar till att undvika den sårbarhet som är förknippad med söka nya könsroller.
- För att mannen och kvinnan ska kunna övervinna sina rädslor, och vårda istället för att bekämpa varandra, behöver vi en ny potentiell arena där våra grundläggande rädslor för att skada eller vara otillräckliga förstås istället för undvikas.
- I titeln Bortom ordning… ser vi ett uttryck för att Jordan söker ett nytt mindre stridbart förhållningssätt, som istället för att försöka vara ett motgift accepterar och omfamnar det kaos som han förknippar med kvinnan.
Jordan B. Peterson slungades in i offentligheten 2016, och under loppet av ett par år gick han från anonym psykologiprofessor till omstridd liberal debattör med rockstjärnestatus och en affärsverksamhet med 100 miljoner kr per år i omsättning. Resan började med hans högljudda protest mot den så kallade Bill C-16, en anpassning av den kanadensiska lagstiftningen, som bland annat innebar att universitetslärare måste tilltala studenter med det pronomen de själva föredrog.
Fast i polariseringens garn
Peterson vägrade och menade att lagändringen var ett uttryck för att auktoritär ideologi sipprat in i de lagstiftande institutionerna och hotade yttrandefriheten. Han tryckte på att det är en avgörande skillnad på att i lag reglera vad man inte får säga och vad man måste säga. Peterson anklagades för att vara transofob, vilket han bestämt avvisade, och attackerades våldsamt. Inte bara intellektuellt, utan även med kravaller vid sina föreläsningar, hot och ständiga krav på deplattformering.
Män lever kortare, begår fler självmord, har farligare arbeten, missbrukar och hamnar i kriminalitet, och är förlorare i den skola som enligt Peterson är byggd för flickor och kvinnor.
För mig är det inte konstigt att Petersons vidlyftighet och envishet ifrågasätts. Lika lite förvånar det mig att hans vilja och mod att försvara sig väcker beundran och respekt. Men jag är också frustrerad och sorgsen över att hans intellektuella och moraliska bidrag inte kan diskuteras på ett mer reflekterande sätt. Mycket av det han beskriver och kämpar för att förstå är värt att reflektera över, oavsett vad man tycker om hans slutsatser. Det är som att hans bidrag i viktiga frågor individualiseras och fastnar i polariseringens garn. Både den kritiska och uppskattande undersökningen och reflektionen uteblir och ersätts av barnslig fascination eller föraktfull i stället för angelägen kritik.
Är det vad Peterson säger eller hur han gör det som framkallar så starka reaktioner? Jag har landat i att det är kombinationen av båda. Länge tänkte jag att det var innehållet i Petersons budskap som provocerade. Han ifrågasätter trots allt – inte utan viss skärpa – några av våra mest omhuldade och svårdiskuterade förmenta sanningar. Framför allt den om mäns generella överordning i samhället. Män lever kortare, begår fler självmord, har farligare arbeten, missbrukar och hamnar i kriminalitet och är förlorare i den skola som enligt Peterson är byggd för flickor och kvinnor.
Omedveten toxisk maskulinitet?
Ju mer jag jämför Jordan B. Peterson med andra liberala psykologer som Jonathan Haidt och Steven Pinker, som har en mjukare och svalare framtoning men minst lika kraftfulla budskap, desto tydligare blir det hur Petersons persona bidrar till polariseringen. Den eldfängda ståndaktigheten, de sammanbitna käkarna, den självsäkra tillbakalutade, men samtidigt lite stela hållningen. Den vassa blicken, den ljusa lätt klagande rösten, den exakta – ibland mästrande – tonen, och den säregna kombinationen av kylig akademisk jargong och eldfängt predikande.
Genom att acceptera oss själva kan vi frigöra oss från förnekandets bojor och transformera våra roller.
Till hans försvar kan man förstås säga att han inte – åtminstone inte helt – råder över sin personlighet. Men, för att tala med hans egen röst, behöver han ta ansvar för den dynamik som uppstår kring honom. Det tycks mig som att Peterson omedvetet har identifierat sig med projektionen av toxisk maskulinitet som hans stridsvilliga persona lätt drar på sig. Genom att ta på sig rollen som gladiatorn som ska betvinga den feministiska draken blir han medaktör i ett omedvetet drama vars syfte är defensivt.
En social försvarsmekanism som på ytan ser ut som ett försök att lösa en konflikt, men som i själva verket döljer och undviker den sårbarhet och vilsenhet som både män och kvinnor ofta känner i sökandet efter en ny ordning mellan könen. Kampen mellan könen är naturlig och sund, men den behöver kompletteras med ett samarbete där båda i frihet kan utforska och acceptera sin natur. Vad denna nu än må vara. För det är paradoxalt nog så vårt psyke är beskaffat. Genom att förstå och acceptera oss själva kan vi frigöra oss från förnekandets bojor och transformera våra roller.
Mannens rädsla för att skada
En av psykoanalysens pionjärer, Melanie Klein (som banade vägen för feministiska psykoanalytiker som Nancy Chodorow och Julia Kristeva), beskrev hur Mannen livet igenom, på en omedveten nivå, bär på en rädsla för att skada. Kvinnans motsvarighet är rädslan att vara otillräcklig. Melanie Klein beskriver mötet mellan könen som en ”potentiell arena” som erbjuder båda möjligheten att exponera och övervinna sina rädslor. Om mannens får bekräftat att hans falliska kraft faktiskt kan vara av godo och kvinnan får sin kapacitet att kunna ta emot – och därigenom vara starkare än mannen – bekräftad, ökar bådas tillit till sig själva och till varandra.
Många, framförallt unga, män fostras att känna skam och skuld och att det som de inför sig själva upplever som naturligt, skulle vara skadligt.
Mannen känner sig trygg när han kan skilja på befogad kritik och obefogat gnäll. Om han känner sig anklagad blir han lätt defensiv eftersom det påminner honom om hans rädsla. Omvänt känner sig kvinnan trygg när hon känner sitt ”ja” och sitt ”nej”. Hon kan då reglera sina begär och ställa rimliga krav som är möjliga för mannen att bejaka eller avvisa. Om hon lägger ansvaret på mannen att lugna henne eller han ansvaret på henne för att känna sig trygg skapas en obalans som gör båda oroliga och osäkra. Det här är saker vi har svårt att tala om trots att många känner igen sig. Men ytterst handlar det om att viljan att värna i stället för att bekämpa varandra.
Även sund maskulinitet angrips
Kleins beskrivningar kan hjälpa oss att förstå något av den polariserade dynamiken kring Peterson och dagens jämställdhetsdebatt. Det är som att båda parter håller avstånd i stället för att utsätta sig för de risker som är förknippade med att mötas på ett nytt sätt. I kraven på en ny mansroll är det inte bara den toxiska maskuliniteten som angrips utan även den sunda. Många, framförallt unga, män fostras att känna skam och skuld och att det som de inför sig själva upplever som naturligt, skulle vara skadligt. Risken är att de då böjer sig och förnekar en del av sin maskulinitet, eller att de döljer sin rädsla för att skada bakom en machoattityd.
Maskuliniteten är i själva verket varken god eller ond per se. Den är både och. Potentiellt god och potentiellt ond. Precis som femininiteten.
Det är som att sökande efter nya moderna könsroller kräver att vi helt tar avstånd från de mer traditionella. Både kvinnor och män är rädda för sina mer fysiska och traditionellt kodade impulser, och lägger band på dem. Det är som att kroppen och ”det naturliga” är förknippat med något reaktionärt som man gör bäst i hålla sig ifrån. Många (företrädesvis) män upplever ju kraven på avskaffandet av det förtryckande patriarkatet som kastrerande och ett uttryck för att Kvinnan (i form av feminismen) löpt amok och vill ersätta patriarkatet med ett lika förtryckande matriarkat.
För dem representerar Peterson det sunda motståndet, som inte drabbas av skuld och skam utan stolt står upp för Maskuliniteten. Det är precis här jag uppfattar att det finns ett missförstånd. Maskuliniteten är i själva verket varken god eller ond per se. Den är både och. Potentiellt god och potentiellt ond. Precis som femininiteten.
Anklagas för patriarkalt förtryck
Dynamiken jag försöker beskriva gestaltas subtilt i en av Jordan B. Petersons mest omtalade intervjuer med Channel 4:s journalist Cathy Newman (klippet har visats 27 miljoner gånger på Youtube). Under 20 av den 30 minuter långa intervjun anklagas Peterson av Cathy Newman för att försvara patriarkalt förtryck. Inte mindre än 17 gånger upprepar hon frasen ”so, you’re saying…?” följt av en så kallad ”halmgubbe” där Peterson förväntas svara för sådant han varken sagt och menat.
Peterson försvarar sig tålmodigt och beskriver sina verkliga ståndpunkter. När Cathy Newman frågar Jordan varför han anser att hans yttrandefrihet ska trumfa en transpersons rätt att inte bli förolämpad svarar han: ”För att kunna tänka måste du våga riskera att vara stötande …”. (“Because, in order to be able to think you have to risk being offensive…”).
Därigenom förändras min upplevelse som lyssnare från att betrakta ett krig till att ta del av en intensiv och respektfull duell mellan två skärpta personer.
Därefter använder Peterson en terapeutiskt teknik och säger ungefär så här: ”Se bara på konversationen vi har här och nu. Du har ju tagit risken att förolämpa mig i din strävan efter sanningen. Det har varit rätt obekvämt för mig. Men du är i din fulla rätt. Du gör ditt jobb och gräver lite för att se vad i helsike som pågår egentligen.” Cathy Newman stannar upp och säger skämtsamt. ”Jag är glad att du fått det lite hett om öronen”. Här sker en vändning. Peterson och Newman möts och bekräftar varandra på riktigt. Cathy erkänner att Peterson har en poäng och Peterson demonstrerar sin kontroll med en blinkning och kommentaren ”gotcha” (där fick jag dig).
Kommentaren upplevs av många som en triumf. Som en revansch där Peterson sätter Newman på plats. Eller som ett uttryck för toxiskt alfahanebeteende i syfte att kontrollera och dominera. Min upplevelse är en annan. För mig får samtalet en ny karaktär. Cathy Newman underkastar sig inte, hon fortsätter sin utfrågning och är ännu skarpare. I stället för indirekta och dolda anklagelser konfronterar hon honom öppet med vad hon tycker. Därigenom förändras min upplevelse som lyssnare, från att betrakta ett krig till att ta del av en intensiv och respektfull duell mellan två skärpta personer. Den ene man och den andra kvinna. Kanske en gestaltning av den potentiella arena som Klein försöker beskriva.
Ett laddat Sverigebesök
Jordan B. Petersons besök i Sverige hösten 2018 omgavs av en särskild laddning. I anslutning till besöket hade han flera gånger använt Sverige som bevis på hur idén om jämställdhet i termer av utfall är fel. Han hävdade bland annat att vår sociala ingenjörskonst och försöken att jämna ut könsskillnaderna inom utbildningsväsendet faktiskt verkade ha motsatt effekt. Enligt honom bevisar det att könspreferenser i yrkesval inte i huvudsak beror på sociala konstruktioner utan på att män och kvinnor helt enkelt är olika.
När Margot Wallström avfärdade Peterson som ”…någon som hade befunnit sig under en sten” kändes det som ytterligare bekräftelse på hur rädslan ställer sig i vägen.
I Skavlan fick Peterson möta Annie Lööf i en mycket märklig diskussion. Peterson sprutade bokstavligt och bildligt ur sig intellektuella (vetenskapliga, filosofiska, teologiska) bevis för sin position. Men inget av det han sade bemöttes egentligen. Annie Lööf, som enligt dramaturgin borde vara den som debatterade Peterson, såg rädd och ogillande ut och bemötte egentligen inte hans hårda, argumenterande stil. I stället svarade hon bara att hon ”inte höll med”, och att hon ville att hennes dotter skulle kunna känna att hon en dag skulle kunna bli ledare precis som hon.
Till skillnad mot debatten med Cathy Newman uppstod inget möte. När den dåvarande utrikesministern Margot Wallström några dagar senare avfärdade Peterson som ”…någon som hade befunnit sig under en sten” kändes det som ytterligare bekräftelse på hur rädslan ställer sig i vägen för viljan att ta en risk att mötas.
Söker ett nytt förhållningssätt
Det som slagit mig under läsningen av Jordan B. Petersons nya bok är att han söker ett nytt förhållningssätt till den tuffa kamp som han så ofta predikar att livet är och måste vara. Bortom ordning… är skriven av en man vars liv har gått sönder. Jordan B. Petersons fru sedan många år kämpar med obotlig cancer, hans dotter har också problem med sin hälsa och Peterson själv är svårt märkt av ett allvarligt beroende av de bensodiazepiner som han tagit för att tämja sin stress och ångest – som han har fått behandling för på olika kliniker i USA, Ryssland och Serbien.
Det finns en alldeles särskild lockelse i den ståndaktighet Peterson representerar, men den stoppar inte kaoset.
I titlarna kan vi ana hur hans psykologiska resa ser ut. Jag tolkar det som att han söker ett nytt förhållningssätt till det kaos som han förknippar med Kvinnan. Har han tvingats kapitulera och överge sin önskan om att finna ett motgift till kaoset?
Det finns en alldeles särskild lockelse i den ståndaktighet Peterson representerar, men den stoppar inte kaoset. Viljan att stå upp och vägran att böja sig för stormen. Hellre stå och falla än att leva på knä. Men kanske är det ändå viljan att ge efter, släppa taget, böja sig för att mötas i stället för ensamheten på ståndaktighetens höga höjd som är vägen? Kaoset är kanske inget gift? Min förhoppning är att Jordan B. Petersons nya bok ska mottas på ett nytt sätt och bidra till det mer öppna, nyfikna och reflekterande samtal, som jag tror att vi alla innerst inne längtar efter.