Så undviker du provinsialism i tid och rum

Rummet är som sagt lättare att röra sig i – man kan cykla till en annan stadsdel, eller flyga till bortre Asien. Båda är enkla sätt att få perspektiv på sin egen plats i världen. Jag älskar att resa och åkte till Israel som 19-åring för att arbeta på kibbutz. Det var oerhört lärorikt, och sedan har det fortsatt – har bilat genom Bosnien, seglat på Stilla havet, badat på Borneo, trekkat i Himalaya och så vidare. Varje resa har fått mig att inte bara se nya delar av världen, utan även att se Sverige och mig själv med nya ögon.

Jag önskar att jag får dö nyfiken, med en historiebok på nattygsbordet och med planer på ännu en resa i huvudet.

Byfånar och nufånar

De flesta har väl hört talas om byfånar som är bundna till sin plats i rummet, och som inte förstår eller intresserar sig för världen bortom sin egen avkrok. Men på samma sätt kan man bli en nufåne, fjättrad till nuets perspektiv, inskränkt och oförstående inför människor från andra tidevarv, och inför framtidens syn på vår egen tid.

Det är litteraturvetaren Peter Luthersson som myntat dessa begrepp. Han argumenterar för att man kan häva den tidsmässiga provinsialismen genom att läsa klassiker, där man kan möta tidigare generationer människor som levt under andra betingelser, andra normer, andra försanthållanden. Vi som lever i detta nu är ju bara en liten bråkdel av de runt 108 miljarder människor som beräknas ha levt på jorden.

Men det finns ytterligare en aspekt av detta med att vara alltför fången och fastnaglad i nuet. Svensk politik har präglats av tvära kast de senaste åren. Vad som var självklart för etablissemanget år 2014 var allt annat än självklart ett par år senare, och så vidare. Och via internet kan gamla uttalanden och texter lätt få nytt liv.

Vi har även gång på gång läst avböner av personer som ryckts med av tidsandans vindkast, fångar i nuet som inte kunnat föreställa sig världen om ett par år.

Jag undrar ibland om inte politiker och andra makthavare borde träna på att föreställa sig framtiden, och försöka tänka sig bortom nuets ramar. Att försöka ha föreställningsförmåga att tänka sig hur det man gör eller säger i stunden kommer att uppfattas om några år. Som när man inför en hotande pandemi säger att detta är ingen fara – den kommer inte medföra någon stor spridning i Sverige. Endast den fantasilöse nufånen kan inte föreställa sig att man faktiskt får fel, och att man i efterhand får schavottera med sina felbedömningar.

Eller som när Annie Lööf under migrationseuforins febriga glansdagar hävdade att Sverige skulle kunna ta emot 40 miljoner invandrare (när det några år senare kom några promille av den volymen blev det kris…).

Vi har även gång på gång läst avböner av personer som ryckts med av tidsandans vindkast, fångar i nuet som inte kunnat föreställa sig världen om ett par år, när vindarna blåser åt ett annat håll. Det kan handla om Åsa Linderborgs övertramp under metoo, om rektor Hamid Zafars näthat, om kvinnor som valt att ansluta sig till Islamiska staten. Alla hänvisar de till att de rycktes med, som om det inte fanns någon morgondag.

Nuets atmosfäriska tryck

Historikern och akademiledamoten Peter Englund har inskärpt detta i en passage i boken Tystnadens historia och andra essäer från 2003, där han poängterar nyttan av historiekunskaper och ett historiemedvetande: ”Det viktiga är trots allt att de hjälper oss bort från den tyngd som heter det samtida, och vars atmosfäriska tryck oupphörligen pressar oss ned mot det som är och är och är, och som till slut föder tron att något annat inte finns, vare sig som hot eller som löfte.”¹

Vissa vill rensa i kulturarvet, städa undan böcker och retuschera ord som inte passar i nuet.

Och nästa led i resonemanget är givetvis bakåt. Vissa vill rensa i kulturarvet, städa undan böcker och retuschera ord som inte passar i nuet. Det finns universitetslärare som råkat i trubbel bara för att ha citerat ”n-ordet”. Men hur ska vi förhålla oss till den blivande akademiledamoten Artur Lundkvist, som år 1933 gav ut en bok som heter Negerkust? I Sven Lindqvists bok Utrota varenda jävel som gavs ut 1992 använder författaren flera gånger ordet ”neger” (utan citattecken) som benämning på afrikaner.²

Ska sådana böcker redigeras? Ska vuxna universitetsstudenter inte ens få läsa sådana böcker? Men om vi ska redigera eller censurera delar av historien för att passa in i vårt flyktiga nu, så riskerar vi att kapa banden till föregående generationer – vilket gör vår värld både historielös och hopplöst obegriplig.

Så slutligen, om du som läser detta är en ung människa: Läs historia och res ut i världen! Det gör dig inte bara till en kunnigare människa, utan också till en friare och modigare människa. Det finns inga bättre sätt att undvika provinsialismen – både den rumsliga och tidsmässiga. För den riskerar att kedja fast oss vid världen som den framträder just här och just nu. Men världen är vidare än så. Det mesta som sker, sker ju varken här eller nu.