I en valrörelse kommer meningsutbytena mellan de politiker som ber oss anställa dem att vara informativa och ärliga, men också slaskiga och svekfulla. Påståenden kommer att vara väldefinierade och sakliga, men också luddiga och falska. Mycket kommer att vara meningsfullt, annat irrelevant. Tankekedjor kommer att länkas samman eller inte alls hänga ihop. Vid varje tillfälle kandidaterna presenterar sina åsikter och argument, använder de retoriska instrument som omfattar allt från ordens mening till påståendens inre och ömsesidiga konsistens till tonläge, klädsel och iscensättning. Bäst kommer det att gå för dem som kan utnyttja alla retorikens aspekter. Att presentera korrekta fakta i logisk följd och visa sig ha rätt är inte poängen, utan att vinna.
Drivkrafterna bakom denna
Retoriken uppstod som en praktisk manual i antikens Grekland. Ordet kommer från klassisk grekiska och kan härledas till verbet ’tala’, men redan under antiken användes termen för att referera till offentlig talekonst och meningsutbyten, och kom att omfatta både tekniker och teoretiska överväganden. Också i antikens Rom betraktades talekonsten som en regelmässig färdighet att utveckla, ungefär som förmågan att måla eller musicera. Det är ingen tillfällighet att det heter just talekonst. Den klassiska grekiskans ’techne’ har givit upphov till vår term ’teknik’, men betyder i själva verket ’konst’ i bemärkelsen ’smideskonst’, ’läkekonst’ och andra hantverk. Att behärska retoriken är alltså att behärska en teknik som syftar till att underlätta för mottagare att förstå och kunna lita på avsändarens budskap.
Drivkrafterna bakom denna utveckling kom både i Grekland och Rom från två riktningar; dels behovet att främja filosofisk diskussion, dels behovet att skapa ett ramverk för politiska argument. Att övertyga en meningsmotståndare eller en publik var givetvis talekonstens yttersta syfte, men om detta skedde i strid med retorikens regler, då betraktades den felande parten som oduglig — ungefär som en musiker som inte kan spela rent eller en konstnär som inte behärskar perspektiv.
Det vi bör vara särskilt uppmärksamma på är huruvida de svar vi får försöker härma vishet och bryter mot den ädla talekonsten, eller om våra potentiellt anställda faktiskt eftersträvar ärlighet, relevans och sammanhang.
I antikens Grekland förekom lärare inom logik och retorik, ’sofister’ (från den klassiska grekiskans term för ’vishet’). Typiskt nog utbildade sofisterna unga män också i sådant som idrott, musik, matematik och historia, ytterligare ett tecken på hur talekonsten uppfattades som en reglerad färdighet.
I Platons dialog Sofisten jämställs dessa sofister med en mängd olika yrkesgrupper, exempelvis fiskare och bönder, och beskrivs som försäljare av utbildning i retorik. Dialogen visar vidare på en moralisk aspekt av talekonstens form (alltså inte av talets innehåll eller budskap). I dess skarpaste kritik beskrivs sofister som personer som härmar visa män.
Vilket för oss till de anställningsintervjuer till vilka vi under kommande veckor ska kalla våra politiker. Det vi bör vara särskilt uppmärksamma på är huruvida de svar vi får försöker härma vishet och bryter mot den ädla talekonsten, eller om våra potentiellt anställda faktiskt eftersträvar ärlighet, relevans och sammanhang. Till vår hjälp har vi antikens analyser av det goda framförandet, med blottläggande av de fel och regelbrott som används när orden och tankarna visar sig otillräckliga.
Kommer vi att möta försäljare av luftslott eller erbjudas tydliga argument? Politiker som är särskilt noga med att undvika fusk är inte nödvändigtvis de vi vill anställa, men tillhör åtminstone dem som ger oss ett gott underlag. Stäm av deras ord och gester med följande lista över retoriska falsarier.
1. Ad hominem
Det mest kända, kanske vanligaste, nästan säkert det mest obehagliga retoriska knepet: personangreppet. Exempelvis att Stefan Löfven inte kan förväntas vara en skicklig statsman, då han bara är en simpel svetsare. På samma sätt går det inte att tänka sig att en politiker som bor i en flott lägenhet på Östermalm kan äga motivation och lösningar för att gynna låginkomsttagare i miljonområden.
Sanningen är givetvis att också en soffpotatis kan vara en utmärkt idrottsminister.
2. Ad populum
Att använda som argument att påståendet som framförs är populärt. Att sänka skatter och höja bidrag är mycket populära utfästelser, men säger inte mer om det kloka i åtgärderna än vad det betyder för barnuppfostran att ungar gärna spelar datorspel och äter chips.
3. Argumentum Petitio Principii
Cirkelbevis eller begging the question, det vill säga att förutsätta det som ska bevisas:
”Hur kan du veta att privata välfärdsföretag är bra/dåliga för Sverige?”
”Jamen det är ju bara att se hur väl/illa verksamheten fungerar!”
Att börja veckla in sig i förklaringar medan motståndare står och ler bakom sin pulpet vinner inga retoriska poäng.
Ett specialfall av Argumentum Petitio Principii är att ladda frågor på så vis att de inte kan besvaras utan att man erkänner sig skyldig till något klandervärt. Det mest kända exemplet är ”Har du slutat slå din hustru?” Inför valet kan vi tänka oss laddade frågor i stil med ”Kan du verkligen acceptera att miljardärer lever i palats och äter gåslever och smiter från skatten medan ensamstående mammor i utsatta områden inte har råd att ge sina barn en helg i Kolmården på sommaren?” eller ”Är du beredd att tvinga barn bort från skolan där de trivs och slå igen våra bästa skolor bara för att driva dina egna socialistiska idéer?” Det går inte att svara ja eller nej på sådana frågor. Att börja veckla in sig i förklaringar medan motståndare står och ler bakom sin pulpet vinner inga retoriska poäng.
4. Argumentum Ad Speculum
Att driva en ståndpunkt med hänvisning till en verklighet som inte finns. Exempelvis ”tänk om ni hade fått fortsätta med er skattesänkarpolitik, då skulle barnen inte få mat i skolan och pensionärer skulle tvingas leva på kattmat – alltså är ert förslag att ta bort värnskatten ett grundskott mot välfärden”. Eller, ”det enda ni vill är att höja skatterna för företagen, tänk om vi låtit er få er vilja igenom när ni ville genomdriva löntagarfonderna, då skulle vi haft samma köer till affärerna här som de hade i Sovjetunionen – alltså är ert förslag att höja arbetsgivaravgiften ett steg mot förlamande socialism.”
5. Fallacia non causae ut causae
Att utgå från en premiss som given när den i själva verket inte är det: ”Friskolorna har skapat större ojämlikhet mellan elever från olika sociala bakgrunder och vi vill att alla elever ska ha samma möjligheter, alltså måste vi förändra eller eliminera friskolorna.” I själva verket är utgångspunkten här i sig ämne för debatt, men att möta ett sådant påstående med att ifrågasätta premissen leder lätt till en känslomässig debatt där parterna framstår som för eller emot lika möjligheter för alla elever.
Ett annat exempel: ”En omfattande välfärdsstat tvingar fram höga skatter som sänker tillväxten i den privata sektorn, alltså måste vi minska välfärdsstaten.” Återigen är premissen inte solid. Under efterkrigstiden finns det en korrelation mellan växande välfärdsstat och hög tillväxt hos ett stort antal länder och, omvänt, korrelation mellan svag välfärdsstat och bräcklig ekonomi. Om det föreligger ett orsakssamband är en oberoende fråga, men premissen ovan kan åtminstone inte tas för given.
6. Ignoratio Elenchi
Att avvika från den fråga som debatteras genom att hänvisa till ett irrelevant stödargument. Återigen erbjuder debatten om friskolor ett bra exempel: ”Inget annat land har gått lika långt som Sverige när det gäller att finansiera privatägda friskolor med skattepengar.”
Och?
Samma stödargument har för övrigt använts i andra sammanhang, men då som en styrka: ”Sverige är världsmästare på jämlikhet. Vi är till exempel det enda land där barnen får tillgång också till sin pappa under sina första år.”
Så är det då bra eller dåligt att vara ensam om något eller gå först? Svaret är att det är en irrelevant aspekt för om en politisk åtgärd är bra eller dålig.
En variant på Ignoratio Elenchi är det som brukar kallas red herring, alltså att byta ämne: ”Det finns ingen anledning att klandra vårt parti för att många kvinnor i partiet rapporterat att de utsatts för sexuella trakasserier. Det ser precis likadant ut i parti Y, Z och Q.” Och det finns ingen anledning att klandra en bankrånare eftersom det finns andra som också rånat banker?
Ytterligare en variant är att konstruera och bekämpa halmgubbar: ”Min meningsmotståndare vill alltså att illegala invandrare ska ges fri sjukvård trots att de inte betalar skatt. Tydligen spelar det ingen som helst roll att hundratusentals flyktingar väller in över gränserna vartenda år.”
Eller det omvända: ”Min meningsmotståndare vill alltså utvisa flyktingar som väntat i Sverige på asylbesked i flera år. Att barn drunknar i Medelhavet verkar inte beröra henne.”
En effektiv halmgubbe är nästan omöjlig att försvara sig emot. Den är nästan alltid medveten, därmed omoralisk, och ofta gränsande till personangrepp.
7. Argumentum ad antiquitatem
Att försvara en ståndpunkt med hänvisning till att den fått råda under mycket lång tid: ”I Sverige har vi en lång tradition av att ge bistånd till fattiga länder.” Vilket givetvis inte betyder att det någonsin varit ett effektivt sätt att hjälpa fattiga länder eller, för den delen, att dynamiken som hjälper fattiga länder till välstånd inte kan ha förändrats.
8. Argumentum ad ignorantiam
Att hävda att något måste vara sant, då det inte bevisats vara falskt (eller omvänt). Ingen har bevisat att den mänskligt framkallade klimatförändringen faktiskt förekommer (vilket är sant), alltså vore det idiotiskt att lägga en massa resurser på åtgärder mot något som inte existerar (vilket inte följer, då det kan finnas starkt stöd för påståendet och en rimlig riskbedömning som påkallar åtgärder). Ingen har heller bevisat att Gustav Fridolin inte planterats i svensk politik av CIA, men det är knappast skäl att hävda att han är mullvad åt Donald Trump.
9. Argumentum ad logicam
Att finna ett fel i ett resonemang och med detta som grund hävda att slutsatsen är falsk. Exempelvis om någon vill ha fler poliser eftersom detta minskar brottsligheten och som argument hävdar att varje län i Sverige som fått fler poliser alltid lyckats pressa ner brottsligheten. Motståndaren, som hellre vill satsa på förebyggande brottsbekämpning, finner nu att ett visst län mellan 1980 och 2000 ökade sin polisstyrka med tjugofem procent, trots detta växte brottsligheten. Alltså hjälper det inte med fler poliser.
Vilket det såklart ändå kan göra. Kanske skedde sociala förändringar i det länet under just den perioden som normalt driver brottslighet. Utan den ökade polisstyrkan kanske brottsligheten hade vuxit dubbelt så mycket. Kanske stämde påståendet för alla andra län.
Att ha fel i ett faktapåstående betyder inte att slutsatsen är felaktig.
10. Argumentum ad misericordiam
Att försöka vinna ett meningsutbyte genom att lyfta fram någon stackare som lider svårt av det problem som båda debattörerna vill lösa. Många politiker har den här sortens historier i bakfickan, typiskt i form av ett känslomässigt möte. Politiker A: ”Vi kan helt enkelt inte fortsätta driva grundskolan i den lilla byn där det nu bara bor åtta familjer som tillsammans har fjorton barn i grundskoleåldern.” Politiker B: ”Låt mig berätta en sak för dig. Jag besökte Sven-Göran och Inger och deras lilla Sofie, som är tolv år gammal. Sofie är en glad och ambitiös flicka som trivs väldigt bra i sin skola, där hon gått sedan första klass. Hon känner de andra barnen och kan cykla till skolan på fem minuter. Vad du vill är alltså att sätta henne på en buss i en timme varje morgon och varje eftermiddag för att forsla henne till en skola där hon inte känner någon lärare, där hundratals elever är främlingar. Hon ska åka hemifrån klockan sju och komma hem klockan fem, hungrig och trött. Jag önskar att du fick träffa Sofie och hennes föräldrar, se dem i ögonen och säga att du vill stänga deras älskade skola.”
11. Argumentum ad nauseam
Betyder bokstavligen att argumentera tills man framkallar illamående hos den som lyssnar. Detta uppnås genom att gång på gång upprepa samma påstående som om det vore sant tills det faktiskt framstår som sant eller åtminstone accepteras som en utgångspunkt i debatten. Från vänstern har vi till leda fått höra att ”borgarna” inte bryr sig om dem som har det svårt, vilket såklart inte är sant. Från högern har vi likaledes fått höra att vänstern inte begriper att det är framgångsrika företag som bygger välfärdsstaten, vilket såklart inte heller är sant.
12. Cum hoc ergo propter hoc
Ytterligare en klassiker: att inte skilja på korrelation och kausalitet. Regeringar som styr landet under en period då ekonomin går väldigt bra. Är orsaken regeringens goda handlag eller råkar det bara vara så att Sverige befinner sig i en värld där ekonomin under just den perioden snurrar så bra att Kalle Anka & Co hade kunnat styra Sverige med framgång?
De senaste och mest relevanta exemplen är dels den gångna mandatperioden, då Socialdemokraterna lett landet och ekonomin gått mycket bra, samtidigt som den internationella konjunkturen varit stark; dels Alliansens styre under perioden efter den globala finanskrisen 2008, då Sveriges ekonomi hade svåra problem. Det kan givetvis vara så att regeringen Löfven förstärkt effekterna från den globala högkonjunkturen. Man kan också tänka sig att Alliansen räddade Sverige från kollaps under året efter 2008. Hur som helst bör man inte i något av fallen utan vidare utgå från att landets tillstånd orsakas huvudsakligen av regeringens förda politik hur mycket de än pekar på god eller dålig statistik. Vad framkallade underlaget för statistiken? Om Sverige under tränare A vinner VM i fotboll då laget består av elva världsstjärnor och inte kvalificerar sig under tränare B då laget består av elva enbenta gärdsgårdslirare – betyder det att tränare A är bättre än tränare B?
13. Non Sequitur
Andra uppenbara logiska felslut: ”ojämlikhet mellan män och kvinnor är fel, alltså måste vi dela föräldraförsäkringen lika”; ”lärarnas kompetens är viktig, alltså måste vi införa lärarlicens”; ”skottlossningar i utsatta områden är oacceptabla, alltså måste vi förbjuda vapen”.
En variant av Non Sequitur är det sluttande planets argument. Exempelvis att någon föreslår att polisen bör ha rätt att sätta upp övervakningskameror på platser som är särskilt våldsutsatta, vilket då, resonerar en del, kommer att leda till godtycklig telefonavlyssning som i sin tur kommer att leda till att staten läser alla våra email vilket i sin tur kommer att leda till att staten läser all vår post vilket i sin tur leder till att staten får placera mikrofoner och kameror i våra hem vilket i sin tur leder till att vi alla får mikrochips inplanterade i hjärnan när vi föds som avläser våra tankar.
Men förslaget gällde ju bara en kamera vid Stureplan?
14. Ad verecundiam
Att inte framföra något argument överhuvudtaget, utan i stället hänvisa till en auktoritet. Exempelvis försvara ett utrikespolitiskt utspel med hänvisning till att det fått beröm av FN. Oavsett vad man anser om FN följer det inte att ett ställningstagande äger legitimitet till följd av att en församling vars legitimitet garanteras av dess eget påstående att den äger överstatlig legitimitet.
15. Reductio ad Absurdum
Inom formell logik är detta ett giltigt argument, då det betyder att en slutledning leder till en motsägelse. Inom retoriken syftar det på att ett påstående är så korkat att motsatsen måste vara sann. I strikt bemärkelse förekommer knappast den här sortens felslut: ”Ryssland kommer att kärnvapenbomba Sverige om vi inte förstärker vår militära närvaro på Gotland” är så korkat att motsatsen måste vara sann, vilket i strikt mening inte alls följer. Sannolikheten är mycket liten, men den är inte noll. Meningsutbytet lär dock inte förekomma i försvarsdebatten inför valet.
Däremot förekommer reductio ad absurdum i mera subtil form i det vi kallar åsiktskorridoren. En viss åsikt har då från olika håll och med olika medel underminerats till den grad att den som hävdar den därigenom uppfattas som en knäppskalle. Vi antas då i god tro kunna dra slutsatsen att motsatsen till vad knäppskallen påstår måste vara sant.
I själva verket kan påståenden som framstår som absurda eller knäppa vara sanna och självklart kan det vara sant att motsatsen till ett sådant påstående inte heller är sant.
Vilken politiker klarar färre än 5 regelbrott?
Det går att fylla bibliotek med analyser av retoriska knep, felslut och fusk. Varje brott mot retorikens regler kan analyseras och brytas ner i varianter som kan brytas ner i varianter som kan brytas ner i varianter. Ovanstående lista är inte uttömmande, men fångar åtminstone kategorierna.
Att sitta med listan i hand och bocka av varje gång någon politiker gör sig skyldig till ett av dessa regelbrott är säkert en omöjlig uppgift, och den som eventuellt försöker är förmodligen smått galen.
Här är dock ett tips på en möjligen något mera överkomlig uppgift: försök hitta någon politiker under valrörelsen som inte bryter mot åtminstone fem av ovanstående regler för hur en anständig och informativ debatt bör föras.