Ett dramatiskt års bästa tv-dramer

I may destroy you (BBC/HBO Nordic)

Det är lika bra att inleda med det mest obestridliga; det senaste årets bästa nya tv-serie är den brittiska tv-auteuren Michaela Coels banbrytande drama I may destroy you, där Coel både har skrivit manus och spelar huvudrollen. Så mycket i detta mästerverk skulle hos någon annan kunnat fastna i banal politisk korrekthet och klichéer, men Coel och hennes ensemble överskrider och omstörtar varje sådan risk. Och många sådana är behäftade med huvudtematiken våldtäkt, sexuellt samtycke och sexuella gråzoner i metoo-kölvattnets och det knapplösa app-sexets era.

Michaela Coel går bortom självrättfärdiga fördömanden, och undersöker empatiskt alla parters möjliga bevekelsegrunder och trauman.

I may destroy you må utgå från huvudrollen Arabellas sexuella trauma, där hon efter ännu en droggenomsyrat hämningslös natt i Londons klubbvärld vaknar upp i en tung obehagsdimma – och efter hand inser att hon har blivit drogad och våldtagen. Något fruktansvärt, men som tillägnas en av de mest mångsidiga, icke-hycklande analyser som detta svåra ämne någonsin har tillägnats i populärkulturen – där både kvinnors och mäns utsatthet, och allas egen roll, åskådliggörs.

Coel går bortom självrättfärdiga fördömanden, och undersöker empatiskt alla parters möjliga bevekelsegrunder och trauman. Där Arabellas egen resa till mental och fysisk återhämtning inbegriper reflektioner över hennes bästa väninnas svek och sexuella vinningslystnad, liksom hur det sexuella övergrepp som hennes manlige homosexuella bästa vän upplevt inte alls möts med samma förståelse som hennes eget. Vilket Coel klarsynt kommenterade i en DN-intervju i somras; ”Om det är svårt för oss kvinnor att tala ut, hur mycket svårare måste det då inte vara för män? Vi kvinnor har lyckats ta ett litet steg i rätt riktning, men det skrämmer mig verkligen att tänka på att det sitter en massa män där ute med det här traumat just nu.”¹

Michaela Coel lyckas dessutom avhandla rasfrågor och andra genusfrågor med en lupp som inte fogar sig till några utnötta perspektiv, parat med en drämmande kritik av ämnen som internetkändisskap, sociala medier och konstnärsmyten/författarmyten – som brutalt knuffas ner från sin piedestal. En kombination som gör I may destroy you än mer absorberande, både intellektuellt och känslomässigt. Inramat av den mest autentiska London-skildring som jag har sett.

P-valley (Starz/C More)

En för 2020 sprillans ny tv-serie som genast positionerade sig i toppen av fjolårets utbud, är amerikanska dramaserien P-valley, skapad av dramatikern Katori Hall och baserad på hennes pjäs Pussy valley. Liksom I may destroy you,klarar sig detta arbetslivsdrama förbi en tät hinderbana, där risken för både politisk korrekthet och objektifiering hotar – utan att någonsin hamna där.

P-valley manövrerar självsäkert bort stereotyper i sin berättelse om kvinnorna på den fiktiva strippklubben The Pynk i Mississippi, där striptease och sexarbete gestaltas på ett sällsynt nyanserat vis, utan att landa i någon trött woke-moralisering eller krystad glorifiering.

Strippor är en yrkesgrupp som ofta bespottas av krafter som säger stå på utsatta kvinnors sida, eller förpassas till opersonlig populärkulturell rekvisita.

Strippor – och i synnerhet afroamerikanska – är en yrkesgrupp i USA som ofta antingen bespottas av samma krafter som säger stå på utsatta kvinnors sida, eller förpassas till opersonlig populärkulturell rekvisita. Men i P-valley får dessa kvinnor bli kompletta subjekt och människor – och hedras som de kroppskonstnärer och erotiska atleter de är. På gott och ont. Men där de negativa sidor som lyfts inte är på bekostnad av de positiva. En uppriktig, intelligent och även underhållande bild av en värld som förtjänar att återges precis så här.

Unorthodox (Netflix)

Även miniserien Unorthodox – om en 19-årig kvinna som flyr till Berlin från sitt undertryckta liv som ultraortodox chassidisk judinna i New York – balanserar ämnesmässigt på ett minfält av potentiella schabloner och perspektivsmässiga felsteg. Men den fyra avsnitt långa serien – baserad på Deborah Feldmans bästsäljande självbiografi från 2012 – lyckas med konststycket att både kritisera religiöst och patriarkalt förtryck, och hyckleriet som finns i självutnämnt ”fria” miljöer som konst- och musikervärlden i Berlin, med en självständig och fasetterad skärpa.

Båda själsligt kvävda i det chassidiska mikrouniversum som bisarrt nog ryms i Brooklyn-stadsdelen Williamsburg, som för övrigt är New Yorks mesta hipstermecka.

En skärpa som allra främst bärs upp av en av fjolårets mest imponerande skådespelarinsatser: den lysande Shira Haas i huvudrollen som Esther ”Etsy” Shapiro. En fysiskt sett liten kvinna, men som rymmer ett vidunderligt inre – och som är olyckligt gift med en vilsen ung chassidisk man. Båda själsligt kvävda i det chassidiska mikrouniversum som bisarrt nog ryms i Brooklyn-stadsdelen Williamsburg, som för övrigt är känd som New Yorks mesta hipstermecka. Den dekadens som Etsy där levt nära i så många år men inte fått ta del av hittar hon i stället i Berlin, där hennes biologiska mamma lever – efter att en gång själv ha lämnat den chassidiska New York-tillvaron.

Unorthodox är sin titel trogen även berättarmässigt, där regissören Maria Schrader vänder ut och in på idéer om både religiös fundamentalism och utlevande konstnärskretsar. Efter att Etsy har skärskådat båda världarna och förvisso valt att stanna i Berlin – återstår bara hennes egen sanning.

I know this much is true (HBO Nordic)

En annan miniserie som undersöker inre och yttre dysfunktion i en familjekontext är I know this much is true, regisserad av Derek Cianfrance (Blue valentine, The place beyond the pines), baserad på Wally Lambs bok. En historia om skev syskondynamik med psykisk sjukdom som fond, och i centrum tvillingbröderna Thomas och Dominick – som båda spelas mästerligt av Mark Ruffalo.

Mästerligt, inte minst med tanke på att varje scen med båda bröderna har spelats av Ruffalo två gånger som respektive bror, som har fått lita på att postproduktionen ska övertyga. Vilket den gör.

I know this much is true är sällsamt gripande och så laddad med katharsis, och fungerar därmed ändå som belönande distraktion från en isolerad pandemivardag.

I know this much is true är på flera sätt en krävande berättelse, som kanske kan framstå som väl mödosam att lägga tid och energi på när verkligheten just nu är tung nog som den är. Men eftersom serien är så sällsamt gripande och – vad det lider – så laddad med katharsis, fungerar den därmed ändå som belönande distraktion från en isolerad pandemivardag. Där många det senaste året har haft skäl att fundera över just familjeband, och neuroserna som ligger inbäddade i dessa.

Tales from the loop (Amazon Prime)

Men om man, utöver att uppleva dessa fördjupningar av och resor inom vår egen faktiska verklighet, även vill utforska poetiskt samhällskritiska förskjutningar av den (som fortfarande säger mycket om våra livsvillkor), är den amerikanska science fiction-dramaserien Tales from the loop från i våras att varmt rekommendera. Serien är baserad på den lika hyllade som stilbildande svenske konstnären Simon Stålenhags narrativa konstbok Ur varselklotet från 2014, där läsaren bjuds in till ett tryggt melankoliskt 1980-talssverige med retrofuturistiska science fiction-inslag.

Allt i en alternativ dåtid där andra världskriget drev forskning inom kärnteknik i en snabbare, mer experimentell riktning. Och där handlingen i den amerikanska adaptionen är flyttad till en småstad i Ohio i USA, intill samma typ av underjordiska forskningsanläggning som i Stålenhags bok. Med en gåtfull partikelaccelerator som får märkliga saker att ske i invånarnas liv.

Tales from the loop utröner hur allmänmänskliga frågor som ensamhet, sorg, längtan efter kärlek och vår dödlighet påverkas av avancerad teknik.

Tales from the loop utröner hur djupt allmänmänskliga frågor som ensamhet, sorg, längtan efter kärlek och vår dödlighet påverkas av avancerad teknik. Här taget många snäpp längre än i vår egen värld, i form av fantastiska möjligheter som att frysa tiden, resa i tiden och byta kroppar med varandra. Men likväl träffande gällande våra egna teknologiska dilemman, i viss mån besläktat med konceptet i tv-serien Black mirror. Tales from the loop är en visuellt trollbindande tv-serie om en allegorisk parallell epok – och med ett idealiskt soundtrack av minimalistikonen Philip Glass.

The plot against America (HBO Nordic)

En alternativ historia vecklas även ut i den kritikerrosade tv-serien The plot against America av tv-auteurernas nestor David Simon – som dubbades till ”tv-mediets Shakespeare”² efter hans enastående kriminaldramaserie The wire (2002-2008). Där är det Baltimores droghandel som är Simons berättarverktyg för att belysa den strukturella rasism och de socioekonomiska ojämlikheter som präglar livet för minoriteter dagens i USA, och där specifikt afroamerikaner. Här är det i stället USA:s judiska befolkning som står i fokus, sett genom en judisk familj i New Jersey på 1940-talet – med bland andra John Turturro och Winona Ryder i huvudrollerna.

Den svenskättade antisemiten Charles Lindbergh blir USA:s första fascistiska, republikanska president. Som bekant ett epitet som ofta har satts på Donald Trump.

David Simon har adapterat Philip Roths kontrafaktiska roman Konspirationen mot Amerika, i ett gediget kostymdrama om ett alternativt USA under andra världskriget, där den svenskättade flygaren, författaren och antisemiten Charles Lindbergh (som existerade på riktigt) vinner valet mot demokraten Franklin D. Roosevelt, och därmed blir USA:s första fascistiska, republikanska president. Som bekant ett epitet som ofta har satts på Donald Trump under hans katastrofala mandatperiod, allra mest i samband med stormningen av Kapitolium den 6 januari i år. En utveckling av Trumpismen, som i efterhand får The plot against America – som hade premiär i mars 2020 – att framstå som exceptionellt förebådande. Och därför ännu viktigare att se.