Som varnande exempel i den svenska debatten tar dödshjälpmotståndarna ofta upp de fyra europeiska länderna, Luxemburg, Belgien, Schweiz och Nederländerna, de länder i Europa där dödshjälp är lagligt idag. Frågan om dödshjälp är givetvis komplex, men alla av de nämnda länderna är precis som Sverige rättssamhällen med en väl utvecklad sjukvård, och de har samtliga inte bara erfarenhet, utan dessutom en egen forskning i frågan sedan decennier tillbaka.
Man kan förstås hävda att legalisering av dödshjälp skulle innebära ett sluttande plan, men de flesta reella erfarenheter och merparten forskning som finns på området gör det svårt att styrka denna tolkning. Låt oss göra något som inte så ofta görs i den svenska diskussionen gällande
Två modeller
I Nederländerna tillämpas den så kallade Beneluxmodellen, som också tillämpas i Belgien och Luxemburg. Beneluxmodellen är efter den så kallade Oregonmodellen, som tillämpas i USA där dödshjälp är tillåtet i flera delstater, den mest tillämpade dödshjälpmodellen i världen i dag.
Beneluxmodellen skiljer sig radikalt från Oregonmodellen då den tillåter inte bara assisterad dödshjälp utan även eutanasi, det vill säga aktiv dödshjälp. En annan sak som är radikalt annorlunda med Beneluxmodellen är att den tillåter dödshjälp åt icke dödligt sjuka patienter. Enligt den betydligt försiktigare Oregonmodellen är kravet att en patient som vill ha assisterad dödshjälp har bedömts av läkare ha högst sex månader kvar i livet.
Under de nästan två decennier som dödshjälp har varit lagligt i Nederländerna har några glidningar av människovärdet inte infunnit sig.
Att tänka sig att Beneluxmodellen skulle innebära ett sluttande plan är en förståelig tanke. Att tillämpningen av en dödshjälpmodell där man tillåter eutanasi för icke dödligt sjuka patienter skulle bädda för att läkare exempelvis godtyckligt börjar leka med de etiska gränserna, är nog något som föresvävar de flesta av oss som funderat något om vad en sådan modell skulle innebära. Men etiska spörsmål i frågan ställs också mot en praktisk realitet i Nederländerna.
Under de nästan två decennier som dödshjälp har varit lagligt i Nederländerna har några glidningar av människovärdet inte infunnit sig. Dödshjälpmotståndarna för ofta fram i debatten flera enskilda exempel som de menar är tecken på att ett slutande plan skulle råda i Nederländerna, men dessa isolerade exempel är knappast användbara för att ringa in ett samhälle som omoraliskt och ute på ett okontrollerat mänskligt experiment. Exemplen är de fall där dödshjälp getts åt personer med demens. Men är det ett sluttande plan vi ser här? Nederländska läkare och brottas etiskt med detta, och beslut fattas inte godtyckligt, vilket ofta förs fram i debatten.
Vad man för det första kan se är att den absoluta majoriteten av läkare i Nederländerna som utför dödshjälp följer alla uppställda kriterier för vederbörlig läkarvård och håller sig inom en väl utvecklad samhällskontroll.2
Utvärderingar genom åren
För att förhindra glidningar i människovärdet har både kriterierna för läkarvården och samhällskontrollen i Nederländerna dessutom hela tiden utvärderats och utvecklats genom åren. Exemplet med Nederländerna är ett bevis på att det verkliga utfallet i praktiken snarare har med vad för slags samhälle vi har att göra med, än dödshjälp i sig. Att som en del i dödshjälpdiskussionen hänvisa till diktaturer som Nazityskland som ett bevis på vart dödshjälp leder, blir här så klart ännu mer missvisande eller misstänkliggörande av inte bara den nederländska läkarkåren, utan det nederländska samhälle som sådant.
Alltsedan dödshjälp varit legaliserad i Nederländerna har flera viktiga steg gjorts av det nederländska läkarförbundet för att säkerställa samhällskontrollen gällande assisterad dödshjälp och eutanasi. I Nederländerna är det för det första bara läkare som får utföra eutanasi, och all dödshjälp sker inom ett noggrant ömsesidigt kommunicerat förhållande mellan patient och läkare. Detta kan tyckas självklart, men dödshjälpsmotståndare framhåller ibland i debatten att det inte alls ligger till på detta vis.1
Vidare uppmuntras alla läkare som utför dödshjälp att rapportera sina patientfall noga, både för att säkerställa samhällskontrollen och för att utveckla den vidare, och inte minst som rättssäkerhet både för läkare och patient vid en eventuell rättslig situation.
Många kritiker av dödshjälp hävdar vidare ofta att den nederländska legaliseringen av dödshjälp har sina rötter i ett samhälle som blivit alltmer individualistiskt.
Samtliga läkare som utför eutanasi följer också de visioner om försiktighet som utvecklats, och all bedömning som görs i varje enskilt patientfall grundar sig på följande sex patientrelaterade kriterier:
1) Att patientens begäran om dödshjälp är frivillig
2) Att patientens lidande är outhärdligt och utan hopp om lindring
3) Att patienten är väl informerad om sin sjukdomssituation och dess framtida utsikter
4) Att det finns inga andra rimliga alternativ till sjukdomssituationen och det lidande det medför
5) Att annan oberoende läkare måste konsulteras
6) Att livets avslutande utförs med vederbörlig medicinsk vård
Ovanstående kriterier, exempelvis om begäran om dödshjälp är frivillig eller om patienten verkligen är väl informerad om sin sjukdomssituation, kan var för sig tyckas komplexa att alla gånger kunna säkerställa. Inte sällan angriper dödshjälpmotståndare just dessa kriterier som svåra eller omöjliga att bedöma. Sätter man dock alla kriterier i ett gemensamt sammanhang med varandra plus den uppmuntran av rapportering som finns har de dock visat sig vara ändamålsenligt säkra för både patienter och läkare som utför eutanasi. De patientrelaterade kriterierna har alltså knappast lämnat utrymme för något sluttande plan att inträda.1
Många kritiker av dödshjälp hävdar vidare ofta att den nederländska legaliseringen av dödshjälp har sina rötter i ett samhälle som blivit alltmer individualistiskt. Här uttrycks ofta också förutfattade meningar om just Nederländerna som ett särskilt väl individualiserat, liberaliserat land utan tabun, där inget är riktigt heligt och särskilt då inte ens livet självt.
Det nederländska hälsovårdssystemet är så klart ytterst utvecklat precis som i andra västerländska länder, vilket också har bäddat för en väl utvecklad samhällskontroll och utveckling av de skyddsåtgärder som omgärdar både patienter som begär dödshjälp och läkare som utför den. På många sätt är det nederländska hälsovårdssystemet knappast alls färgat av någon aggressiv individualisering, snarare tvärtom om man jämför med flera andra västerländska samhällen.1
God omsorg i hemmet
Inom primärvården görs det exempelvis möjligt för de flesta nederländare att ha en långvarig och därför oftare än i många andra västerländska länder en mer väl utvecklad personlig relation med sin allmänläkare. Lägg härtill att vård i livets slutskede i Nederländerna oftare än i de allra flesta andra västerländska länder erbjuds att ske i hemmet.
Vad man sett i forskningen är att dessa förhållanden inom primärvården går väl ihop med goda förutsättningar vad gäller att upprätthålla god omsorg vid dödshjälp och goda förutsättningar för att följa de sex patientrelaterade kriterierna för eutanasi som man har ställt upp.1
I stället för att angripa det nederländska samhället och kulturen som för mycket i avsaknad av tabun och väl liberalt hållet kan man betrakta att det i det nederländska samhället och kulturen allmänt råder en lyhördhet, nyfikenhet, öppenhet och ärlighet kring de åsikter och idéer som rör sig i samhället. Just detta kan gå hand i hand med att legalisering av dödshjälp skett i Nederländerna och att man också på ett civiliserat och rättssäkert sätt kunnat erbjuda detta inom läkarvården, snarare än att man försatt sig på något sluttande plan av mörkerkrafter.
Noter
- Judith A. C. Rietjens, Paul J. van der Maas, Bregie D. Onwuteaka-Philipsen, Johannes J.M. van Delden, Agnes vand der Heide. (2009). Two Decades of Research on Euthanasia from the Netherlands. What Have We Learnt and What Questions Reamains? Springer Journal of Bioethical Inqiury.
- Regional Euthanasia Review Committees (RTEs). (2018) EuthanasieCode