Diagnos: politisk inkorrekthet

Dessa kommentarer föll inte i god jord och Arthur fick hela auditoriet emot sig. En klasskamrat kallade honom “fascist”, och läraren förklarade sammanbitet för Arthur att hans åsikter inte hörde hemma på utbildningen. Kort därpå erhöll Arthur sitt livs första dåliga betyg.

När jag senare skulle skriva i Arthurs journal frågade jag mig om incidenten kunde tillskrivas hans autism. Själv tyckte jag visserligen att Arthurs försvar av Thomas av Aquino lät ganska rimligt. Å andra sidan borde han ha förstått att synpunkter av dylikt slag knappast skulle välkomnas vid ett modernt universitet. Ur detta perspektiv hade Arthur inte bara gett uttryck för en åsikt om teologi, utan även för en psykisk funktionsnedsättning.

Nedsatt social funktionsnivå

Psykiatrisk diagnostik kritiseras ofta för att vara subjektiv och kulturellt betingad. Denna kritik är bara delvis berättigad. Akut maniska eller katatona patienter har nog betraktats som sjuka överallt så länge psykiatrin har existerat som vetenskap. Desto knepigare är det med tillstånd såsom personlighetsstörningar eller autism, som till stor del kännetecknas av en nedsatt social funktionsnivå. Här kan variationer i den sociala omgivningen mycket väl avgöra vem som betraktas som sjuk eller frisk.

Universitetens ideologiska minfält är mest skrämmande för personer med autismspektrumstörning…

Denna problematik ligger till grund för psykologen Geoffrey Millers artikel The neurodiversity case for free speech från 2017.¹ I artikeln hävdar Miller att modern, politisk korrekthet i praktiken innebär ett slags diskriminering av personer med psykiska funktionsnedsättningar. Miller, som själv har en autismdiagnos, är särskilt kritisk mot de amerikanska universiteten, med sina myriader av speech codes och andra förbud. Universitetens ideologiska minfält är mest skrämmande för personer med autismspektrumstörning, menar Geoffrey Miller.

Autister lider ofta av nedsatt kognitiv empati, och har svårt att gissa sig till andra människors tankar eller avsikter. De behöver klara besked, och förmår inte att läsa mellan raderna eller tyda subtila vinkar. Dessvärre är universitetens sociala protokoll, i den mån de ens finns nedskrivna, “avsiktligt vaga, överdrivna och förskönande”. Många normala personer skulle ha svårt att definiera vad “ovälkommet, verbalt beteende” innebär, för att ta ett exempel från Millers hemuniversitet. För en person som Arthur är det helt obegripligt.

Näringslivet är härvidlag inte mycket bättre än akademin. År 2017 deltog den autistiske Google-programmeraren James Damore i ett mångfaldsseminarium på sin arbetsplats. Efter seminariet ombads deltagarna att höra av sig med feedback på Googles mångfaldspolicy. Damore skrev ihop ett dokument där han hävdade att jämställdhetsmålen rimmade illa med vetenskapliga rön om skillnaderna mellan män och kvinnor på gruppnivå.²

Utöver att vara mindre intresserade av teknik är kvinnor i allmänhet mindre benägna att offra allt för karriären än män, menade James Damore. Han hade egentligen inget nytt att komma med. De neurologiska och sociologiska fynd Damore hänvisade till har varit kända i decennier. Google var dock utan nåd, och anklagade honom för brott mot företagets ”uppförandekod”. Två dagar efter att dokumentet släppts på internet var James Damore inte bara avskedad, utan även ”svartlistad” i hela Silicon Valley.

Att förklara sig sjuk

”Har han berättat för läraren och klassen att han lider av autism?”, undrade min handledare när jag frågade honom till råds om Arthur. Jag tittade häpet upp och medgav att jag inte visste. ”Det vore nog bra om han gjorde det”, sade handledaren. ”Åtminstone framöver.”

Detta råd slog mig först som underligt, men handledaren hade en poäng. I universitetets ögon var Arthur blott en ung man med oacceptabla och latent fascistoida åsikter. Som sådan hade han knappast någon strålande framtid på campus. Vetskapen om hans psykiska avvikelse skulle dock sätta Arthur och hans åsikter i ett helt annat ljus. Lärarens och elevernas ilska skulle förbytas i medlidande för en sjuk och förvirrad person som inte visste bättre. De skulle nu – som Thomas av Aquino själv hade uttryckt det – kunna skilja mellan syndaren och synden.

I universitetets ögon var Arthur blott en ung man med oacceptabla och latent fascistoida åsikter.

Även här finns en parallell till historien om James Damore. Några månader efter att han fått sparken från Google avslöjade Damore för tidningen The Guardian att han hade autism.³ Den nu arbetslöse ingenjören medgav att han, till följd av sin störning, tenderar att ”betrakta saker annorlunda än vad som är normalt” och har ”svårt att förutse vad som anses kontroversiellt”. Vissa kritiker förargades och menade att James Damores autism inte kunde ursäkta hans ”misogyna” och ”pseudovetenskapliga” åsikter.⁴

Men artikeln i The Guardian var början till slutet för hetsjakten på Damore, som snart hittade tillbaka till arbetsmarknaden. Allt han behövde göra var att utropa sig själv som psykiskt störd.

”Smygande schizofreni”

Sammanblandningen av psykiatri och ideologi har förstås ett långt och mörkt förflutet. Som på så många områden utgör Sovjetunionen ett modernt skräckexempel. Sovjetiska dissidenter diagnostiserades inte sällan som psykiskt sjuka. Mest känd av dessa var en eldig aktivist vid namn Vladimir Bukovskij, avliden så sent som 2019. Bukovskij var blott tjugo år gammal när han 1962 fick diagnosen ”smygande schizofreni” av den uppburne psykiatern Andrej Snezjnevskij.⁵

Denne Snezjnevskij var först med att beskriva schizofreni hos personer utan psykotiska symtom. Denna “smygande” variant av sjukdomen hade ett långsammare förlopp, och kunde exempelvis yttra sig i ”bristande social anpassning”, ”envishet” och ”ett ovanligt intresse för filosofiska system, religion och konst”.⁶ Tillståndet var särskilt utbrett bland politiskt oliktänkande, och krävde ofta långvarig behandling på psykiatriska “specialkliniker”.

Trots de sovjetiska psykiatrernas omsorger fortsatte Vladimir Bukovskij att häva ur sig obekväma sanningar om regimen.

Trots de sovjetiska psykiatrernas omsorger fortsatte Vladimir Bukovskij att häva ur sig obekväma sanningar om regimen. I början av 1970-talet lyckades han smuggla ut journaler och handlingar om andra dissidenter med ”smygande schizofreni”. Uppgifterna fick stort genomslag i västliga medier, där doktor Snezjnevskij och hans lärjungar fördömdes som cyniska kvacksalvare eller hantlangare åt KGB.⁷

Sovjetregimen tröttnade snart på Bukovskij och utväxlade honom 1976 mot en fängslad, chilensk kommunistledare. I sitt nya hemland Storbritannien blev den temperamentsfulle ryssen sedan en högljudd kritiker av bland annat feminism, rökförbud och EU-byråkrati.

Att undgå ett värre öde

I efterhand menar vissa att psykiatrins roll i det sovjetiska samhället var mer tvetydig än vad som tidigare hävdats. Harvardprofessorn Alan A. Stone har exempelvis påpekat att Andrej Snezjnevskijs uppfattning om schizofreni som en degenerativ, biologisk åkomma nog låg närmare verkligheten än de freudianska teorier som var förhärskande i väst vid samma tid.⁸ Forna kollegors minnen av Snezjnevskij som en empatisk och självuppoffrande läkare går också stick i stäv med bilden av honom som en diabolisk manipulatör.⁹

Det finns också skäl att tro att sovjetiska psykiatrer ibland sjukförklarade dissidenter för att rädda dem undan ett värre öde.¹⁰ En sådan förklaring är inte orimlig. Snezjnevskij och hans generationskamrater hade alla växt upp under Josef Stalins tid, då politisk olydnad ofta straffades med döden. Under Nikita Chrusjtjovs töväder på 1960-talet behövde dissidenter inte ständigt frukta för sina liv, men att en sådan som Vladimir Bukovskij skulle få verka fritt var uteslutet. Frågan var bara om han skulle spärras in på sjukhus eller ruttna bort i ett fångläger.

Psykiatriska diagnoser och deras definitioner tenderar att vara flyktiga, och starkt beroende av tid och sammanhang.

Huruvida sovjetiska dissidenter var helt ”normala” i psykisk bemärkelse är också en intressant fråga. Politisk motståndskamp var trots allt en högst marginell företeelse i arbetarnas paradis, och den utkämpades av ett excentriskt fåtal. Även dissidenternas sympatisörer i väst medgav att deras skyddslingar kunde uppfattas som ”underliga”, och Alexander Solzjenitsyns exil i USA blev ingen obetingad succé.¹¹ Vladimir Bukovskij är själv knappast något undantag. En panel av europeiska psykiatrer som fick tillgång till Bukovskijs journaler beskrev honom som en person som är “ovillig att kompromissa för bekvämlighetens skull, och som säger vad han tycker även när han vet att det kan vara farligt”.¹² Detta låter förvisso inte som en person i behov av medicinering eller inneliggande psykvård. Det låter dock en hel del som min vän Arthur eller James Damore.

Psykiatrins framtid

Jag vill härmed inte påstå att Vladimir Bukovskij hade autism, eller att Arthur och James Damore lider av “smygande schizofreni”, vad nu det är för något. Psykiatriska diagnoser och deras definitioner tenderar att vara flyktiga, och starkt beroende av tid och sammanhang. Vad samtliga tre herrar har gemensamt är dock ett slags kronisk uppriktighet och oförmåga till hyckleri.

Det var just dessa egenskaper, snarare än några regelrätta, psykiatriska symtom, som låg till grund för deras svårigheter. Arthur och James Damore hade förvisso båda erhållit sina diagnoser i tonåren. Trots detta fungerade bägge herrar tämligen väl i samhället, till dess att de visade färg som ideologiska oliktänkare. Det var först då som deras psykdiagnoser blev relevanta – för att inte säga nödvändiga.

Sovjetunionen var ett förljuget samhälle, vars statsideologi stod i skarp kontrast till dess verklighet. I ett sådant samhälle är oliktänkande högst ovälkommet, och behöver antingen bestraffas eller patologiseras. Historier om sovjetisk mentalvård tenderar att lägga fokus på plågsamma tvångsbehandlingar av olika slag. Psykiatrins främsta uppgift var dock att beröva dissidenter deras trovärdighet. Väl diagnostiserade som psykiskt sjuka utgjorde de sällan något hot mot regimen.

Postmoderna teorier om kön, ras och identitet som få amerikaner ens begriper behandlas nu som obestridliga dogmer inom såväl privat som offentlig sektor.

Dagens USA skiljer sig förvisso drastiskt från det forna Sovjetunionen, men vissa paralleller går ändå att skönja. Landets eliter har på senare år genomgått ett slags radikal, ideologisk förvandling. Postmoderna teorier om kön, ras och identitet som få amerikaner ens begriper behandlas nu som obestridliga dogmer inom såväl privat som offentlig sektor.^13,14 Denna nya ideologi befinner sig ständigt i förändring, och förra veckans stolta slagord kan vara denna veckas hädelse. Historier om människor som avskedats från sina jobb på ideologisk grund är numera så vanliga att de inte ens noteras. Folk vet vad som gäller och ingen blir längre förvånad.

I takt med att USA:s nya statsideologi skiljer sig alltmer från medborgarnas upplevda verklighet så lär allt fler amerikaner få svårt att hänga med i svängarna. Att dessa oliktänkare skulle jagas av federal polis eller spärras in på “specialkliniker” är nog inte särskilt troligt. Det finns dock skäl att tro att gränsen mellan oliktänkande och psykisk avvikelse gradvis kommer att bli suddigare, och att dessa människor alltmer kommer att hänvisas till psykiatrin. En sådan lösning är kanske mer human än den låter, och kan till och med erbjuda oliktänkande ett visst skydd.

Om exempelvis James Damore hade informerat kollegorna om sin autism innan han skrev sitt ökända dokument så hade han nog inte ens fått sparken. Cheferna på Google hade i stället blivit ålagda att tillhandahålla “rimliga anpassningar” i Damores arbetsmiljö, i enlighet med federal lagstiftning om handikappade personers rättigheter.^{15, 16} Damore hade fått behålla sitt jobb och hans åsikter hade tolererats – så länge han öppet medgav att han är psykiskt störd. Samma lagar gäller förstås även universiteten, som inte har rätt att diskriminera mot sjuka eller handikappade studenter.

I efterhand kan jag förresten inte dra mig till minnes hur det gick för min patient Arthur och hans studier. Jag kan bara hoppas att han följde mitt råd och berättade för skolan om sin psykdiagnos – om inte annat så för att undgå ett värre öde.