Nåja, ni vet hur det gick sen. I takt med explosionerna, bilbränderna, skottlossningarna och nödropen från såväl rikspolischefen som poliser på fältet så har frasen om att Sverige aldrig har varit tryggare klingat av. Och eftersom så gott som alla riksdagspartier vill ha såväl fler poliser som hårdare straff faller påståendet om Sveriges ökande trygghet på sin egen orimlighet.
Men till saken. Ingen förnekar väl att Sverige även var våldsamt förr. Skillnaden är att i min uppväxtstad Gävle – ”Sveriges Chicago” – var våldet huvudsakligen koncentrerat till stadens torg och centrum på fredag- och lördagskvällar då alkoholpåverkade ynglingar ofta och gärna pucklade på andra alkoholpåverkade ynglingar. Det var nog rätt illa, sannolikt långt värre än idag – men dessa slagsmål påverkade näppeligen tryggheten på dagtid för stadens övriga befolkning.
Och under åren i Uppsala på 1990-talet hörde jag aldrig någonsin talas om våld eller hot mot någon av mina vänner som vinglat hem från studentnationer och pubar nattetid. Aldrig. Idag är Uppsala en stad som präglas av skottlossningar och växande problem med otrygghet.
Det fanns inga väktare, inga skyddsplaner, inga personlarm eller instruktioner om hur man skulle bete sig vid ett eventuellt hot.
Jag arbetade även extra på akutmottagningen vid Gävle sjukhus en tid vid slutet av 1980-talet. Bara kvällar och helger. Om det var stökigt? Nej, inte vid ett enda tillfälle förekom våld eller hot mot personal. Det fanns inga väktare, inga skyddsplaner, inga personlarm eller instruktioner om hur man skulle bete sig vid ett eventuellt hot. Det var en ickefråga. Och det förekom heller inte under den tid jag inte var på jobbet heller – för så klart snackades det bland personalen om vad som hände. En gång stals visst några ljusstakar i väntrummet – det pratades det om i veckor efteråt!
Detta var som sagt i Sveriges Chicago, för drygt 30 år sedan. I dagens Sverige kan vi gång på gång läsa om akutmottagningar som utsätts för hot och stök.
Otrygghet vagt och svårmätbart
En anledning till att frågan om Sveriges ökande eller minskande trygghet blev så infekterad för några år sedan kan ha varit bristen på långsiktiga undersökningar. Mordstatistiken har visserligen mycket små felkällor, men ytterst få människor mördas trots allt.
Otrygghet handlar för de allra flesta om långt mer utbredda fenomen – som misshandel, ofredande eller hot, som kan vara rätt diffusa och svårmätbara företeelser. Mörkertalen är stora och mycket anmäls aldrig, varför antalet anmälda brott inte säger så mycket.
Så den långsiktiga trenden har varit svårfångad (men på kortare sikt har Nationella trygghetsundersökningen påvisat ökning av framför allt hot och sexualbrott, som främst drabbar kvinnor)
Därför har diskussionen främst byggt på anekdoter, känslor och enskildheter – och ideologisk renlärighet. Man har blivit bättre på att mäta vissa saker på senare år, men riktigt långa tidsserier har ofta saknats. Men, SCB har – förstås! – data. Rapporten med den lockande titeln ”Levnadsförhållanden 1980–2016 – ett urval av indikatorer” (Levnadsförhållanden 2018:1) ger faktiskt en viss vägledning i frågan om Sveriges trygghetsutveckling över en längre tidsperiod.
Framför allt är det hot och våld i arbetet eller på arbetsplatsen som har ökat…
Den ger oss dessutom en liten snabbskiss i svensk nutidshistoria: ”Resultaten visar bland annat att det på 1980-talet var vanligare än det är idag att bo i hyresrätt, att vara trångbodd, att röka dagligen, att vara fackligt ansluten, att vara medlem i något politiskt parti, att inte ha någon nära vän samt att oroa sig för hur det ska gå med hushållets ekonomi under det närmaste året. På 2010-talet är det å andra sidan vanligare än på 1980-talet att vara överviktig, att snusa dagligen, att arbeta skift, att ha ett arbete där man har stora möjligheter att lära sig nya saker, att säga sin mening när samtal kommer in på politik samt att ha varit utsatt för hot eller våld någon gång under det senaste året.” (min kursiv)
Enligt denna enkätundersökning har framför allt kvinnors otrygghet kraftigt ökat, ja fördubblats, sedan 1980-talet: ”2016 hade 8 procent av befolkningen i åldern 16–84 år någon gång under de senaste 12 månaderna varit utsatta för våld, hot om våld eller andra hot som var så allvarliga att de blev rädda. Det är en ökning jämfört med 1980–81 då andelen var 5 procent. Det är framför allt bland kvinnor som andelen utsatta har ökat, från 4 till 8 procent”, kan man läsa i rapporten, som även konstaterar att ”andelen som har varit utsatta för hot eller våld har ökat i samtliga åldersgrupper från 20 upp till 64 år.”
Trefaldig ökning av hot i arbetet
Framför allt är det hot och våld i arbetet eller på arbetsplatsen som har ökat – förekomsten av detta har nästan trefaldigats sedan 1980-talet (s. 44 i rapporten) – vilket antyder att det inte är de nattliga krogbråken som ökat, utan en otrygghet i vardagen som slår mycket bredare, och som är betydligt svårare att freda sig från. Till exempel på akutmottagningar, skolor, bibliotek och simhallar. Sverige har enligt SCB alltså blivit otryggare, med mer våld och hot i vardagsmiljöer – och det är mycket oklart hur utvecklingen ska kunna vändas.
När den fysiska tryggheten minskar, blir så gott som alla andra politiska frågor mindre viktiga.
Man kan även konstatera att det framför allt är kvinnor som drabbats av den ökande otryggheten i Sverige – det framgår ju både av SCB:s siffror och Nationella trygghetsundersökningen, där de ökande sexualbrotten är den starkaste förändringen.
Idag bor min fru och jag i Stockholm, och vi har två tonårsbarn som rör sig allt längre från våra lugna hemkvarter. Det medför en ständig oro. När den fysiska tryggheten minskar, blir så gott som alla andra politiska frågor mindre viktiga.