När det gäller vuxna invandrare visar nationalekonomisk forskning att bristen på språkkunskaper är tätt förknippad med den i nordisk jämförelse dåliga arbetsmarknadsintegrationen för utrikes födda i Sverige.3
Från politiskt håll har olika reaktioner förekommit över tid. Man har framför allt drivit förslag om språk och utbildning, såsom obligatorisk språkförskola för barn till nyanlända och språkplikt för rätt till försörjningsstöd för vuxna. Den 13 januari 2021 publicerade Regeringskansliet utredningen Krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för svenskt medborgarskap.4 I utredningen föreslås ett medborgarskapsprov där bland annat krav ska ställas på kunskaper i svenska. Även denna rapport tycks genomgående utgå från att utbildningsinsatser ska ha en mirakulös effekt. Utbildning är självklart betydelsefull, och där finns förbättringspotential, men det är dags att i debatten om språk och integration även rikta ljuset mot andra faktorer, såsom boendesegregation och social integration.
Dessa förhållanden spelar en avgörande roll för att skapa ytor för interaktion med målspråkstalare utanför klassrummet. Det är rimligt att politiker vill leverera lösningar, men för att dessa ska ha en effekt måste politiken förankras i en djupare förståelse för de mekanismer som påverkar hur vi människor lär oss språk.
Mer i vardagen än i klassrummet
Vi menar att den politiska debatten om språkkunskaper förbiser att språkinlärning handlar minst lika mycket om kommunikation i vardagen som i klassrummet. Inom andraspråksforskning finns solida resultat som visar på betydelse av språkligt inflöde, sociala nätverk samt kvantitet och kvalitet i interaktion. En forskare som under lång tid studerat dessa faktorer är James Flege, professor emeritus vid University of Alabama at Birmingham. Han, och flera andra forskare, har funnit att skillnader i behovet av, och möjligheterna till, att använda språket i vardagen, tycks vara avgörande för vilken språknivå som man uppnår.
Kanske blir det lättare att förstå om vi betänker att man räknar med att ett barn har exponerats för sitt modersmål i omkring 17 000 timmar vid fyra års ålder.
I linje med denna forskning visar en ny studie på flera tusen migranter i Tyskland, av Dollman et al. (2020), att boendesegregation och sociala kontakter på målspråket bidrar till att förklara hur väl en individ utvecklar sitt andraspråk.5 Det här sambandet är en aspekt som vi menar sällan lyfts, trots dess betydelse för individens språkinlärning.
Kanske blir det lättare att förstå om vi betänker att man räknar med att ett barn har exponerats för sitt modersmål i omkring 17 000 timmar vid fyra års ålder.6 Det skulle alltså ta hundratals år att komma upp i fyraåringens mängd input via formell språkundervisning, som vanligen utgörs av några få timmar i veckan. Om man har dessa skillnader i åtanke kan man enkelt förstå att undervisning i målspråket inte räcker till för att uppnå avancerade språknivåer. Det krävs alltså betydligt större samhällsförändringar än de riktade utbildningsinsatser som föreslås.
Låg nivå på språkkrav
Den kravnivå som föreslås i den ovannämnda utredningen om språkkrav är den så kallade A2-nivån (produktiva färdigheter). Den utgår från den europeiska referensramen för språk, GERS, skalor. Nivån innebär att talaren i enkla termer kan kommunicera i enkla och rutinmässiga sammanhang som kräver ett enkelt och direkt utbyte av information. Det handlar alltså om en mycket grundläggande språknivå. Samtidigt har utredningen kommit fram till att språkkravet ska bygga på samhörighet, och att detta ska avspeglas i vilken nivå provet ska ligga på (s. 187).
Vi tolkar detta som att förhoppningen är att nivå A2 tros räcka för att skapa språklig samhörighet. Nivå A2 kan nog vara en rimlig nivå om man vill ha ett krav på en startnivå i svenska. Men om man däremot tänker sig att medborgare ska ha liknande förutsättningar att uppleva samhörighet i en språklig gemenskap, räcker inte denna nivå. Det vore mer hederligt att vara tydlig med att man vill säkerställa en basnivå, som förhoppningsvis kan utvecklas, i stället för att tala om språk och samhörighet.
Utifrån de resonemang vi fört ovan om bristande vardagsträning är det högst osäkert om ett incitament som språktest för medborgarskap kommer att ha någon större effekt på språkinlärningen, då förutsättningarna för vardaglig träning är bristfälliga för många, på grund av bland annat bostads- och skolsegregation. Det är rimligt att anta att dessa faktorer sammantagna skapar svårigheter när det gäller andraspråksinlärning i Sverige, åtminstone när det gäller att uppnå mer avancerade språkfärdigheter. Man kan också fråga sig i vad mån ett svenskt medborgarskap utgör en motiverande faktor, i jämförelse med ett permanent uppehållstillstånd, för vilket många europeiska länder också ställer språkkrav. Det återstår att se i vilken mån en språkpolitisk signal som språktest för medborgarskap, på sikt, kan fungera som motkraft till de negativa förutsättningar som finns för andraspråksinlärning i dagens svenska samhälle.
Utifrån vår horisont, har politiken under de senaste decennierna genomsyrats av en brist på förståelse av vilka förutsättningar utöver undervisning som är nödvändiga för att uppnå de språknivåer som ofta krävs i samhället, på arbetsmarknaden och inte minst för att känna samhörighet. Det försöker man nu, med tama åtgärder, råda bot på – ungefär 30 år för sent.
Noter
- https://www.svt.se/nyheter/inrikes/halften-av-sexaringarna-pratar-for-dalig-svenska
- https://www.jp.se/artikel/debatt-stark-forskolans-uppdrag-for-nyanlanda-barn
- Calmfors, L. (2019). ”Integrationsproblemen i Sverige sticker ut”. Dagens Nyheter, 3 juni, 2019.
- Krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för svenskt medborgarskap. SOU 2021:2
- Dollman, J. , Kogan, I. & Weißmann, M. (2020). Speaking Accent-Free in L2 Beyond the Critical Period: The Compensatory Role of Individual Abilities and Opportunity Structures. Applied Linguistics, 41 (5), 787–809
- Myles, F. (2017). Learning foreign languages in primary schools: is younger better? Languages, Society & Policy https://doi.org/10.17863/CAM.9806