– Dessa vidriga mensjeviker.
Han har alltså inte sett någonting. Vilka är det han rasar emot? Naturligtvis socialister, konkurrenter inom den radikala rörelsen. Han tål dem inte.
År 1922 sitter Lenin vid makten. Den så kallade oktoberrevolutionen är fem år gammal. Hans tid är utmätt. Han kommer mycket snart att drabbas av den hjärnskleros som ska sända honom i döden. Han tycks nu under sin sista medvetna tid bara upptagen av uppgörelser med politiska rivaler, socialister av olika schatteringar. Under sommaren ser han till att ställa hela ledningen för det agrara socialistrevolutionära partiet (som ännu 1917 hade varit mycket större än bolsjevikerna) inför rätta.
… den hänsynslöse våldsdyrkaren, han som avfärdade meningsmotståndare som ”horor” och ”slödder” och till slut bara spydde ut sina blodtörstiga imperativer: skjut, häng, bränn!
Mitt i allt detta, den 16 juli, tar han sig för att skriva ett brev till sin folkkommissarie Josef Stalin. Han har planer på massdeportationer och det framgår med all önskvärd tydlighet att det är socialister han är ute efter:
”Kamrat Stalin!
Till frågan om expatriering av mensjeviker, folksocialister och andra skulle jag vilja lägga ytterligare några synpunkter, eftersom denna operation, påbörjad före min ledighet, ännu inte har avslutats.
Ska vi slutgiltigt ”utrota” alla folksocialister? Pesjechonov, Mjakotin, Gornfeld, Petrisjtjev och andra? Enligt min uppfattning: ja. De är ännu skadligare än socialistrevolutionärerna, därför att de är slugare.
En kommission under ledning av Mantsev, Messing och några till måste göra upp listor – det rör sig om några hundra typer av det här slaget som ska avlägsnas, utan misskund. Så rensar vi upp Ryssland för lång tid framöver.
Allt måste verkställas nu. Innan rättegången mot socialistrevolutionärerna är över, inte en dag senare. Det gäller att arrestera några hundra, utan anförande av skäl – packa er iväg, mitt herrskap!
Med kommunistisk hälsning,
Lenin.”
I september genomförs så aktionen. Runt 200 ledande intellektuella – filosofer, författare, akademiker av skilda slag – arresteras och sätts på två båtar och dessutom på ett tåg och landsförvisas. Ett stort antal av dem är socialdemokrater (mensjeviker) och så kallade folksocialister. Om de gör minsta försök att återvända till Sovjetunionen kommer de att avrättas.
Stalins läromästare
Stalin lär av sin mästare. Han förstår budskapet. År 1919 hade Lenin skällt honom för blödig liberal när han inte slog ner ett bondeuppror med tillräcklig brutalitet. Snart kommer han i sin politiska praktik att se till att avlägsna citationstecknen kring det där lilla verbet ”utrota”. Hans 30-talsterror ska symptomatiskt nog på allvar inledas med 1931 års skådeprocess mot mensjevikernas ledare.
För Stalins del hade det börjat lätt chockartat vid det första mötet med Lenin. I december 1905 hade de båda setts för första gången, på den bolsjevikiska partikonferensen i Tammerfors. Stalin har i efterhand vittnat om sin djupa besvikelse. Han hade väntat sig att få konfronteras med en sagolik jätte – och så kom där en rätt oansenlig typ, under medellängd, som inte visste att hålla tillbörlig distans till sina partikamrater och inte lyckades skapa minsta skimmer kring sin person.
Detta är den ena sidan av Lenin, den anspråkslöse lille mannen i keps. Därunder fanns från första stund den andre: den hänsynslöse våldsdyrkaren, han som avfärdade meningsmotståndare som ”horor” och ”slödder” och till slut bara spydde ut sina blodtörstiga imperativer: skjut, häng, bränn!
Låt oss se lite närmare på order och direktiv av Lenins hand från inbördeskrigets år, ”avhemligade” först under 1990-talet:
”Gå över gränsen (till Lettland eller Estland) och häng där mellan hundra och tusen funktionärer och rikemän.”
”Häng (det är absolut nödvändigt att folk får beskåda det) minst hundra notoriska storbönder, rikemän och blodsugare.”
”Arkebusera några hundra prostituerade och forsla bort kvarlevorna.”
”Tjekans presidium måste i natt se över de kontrarevolutionära målen och låta arkebusera alla uppenbara kontrarevolutionärer. Regionala tjekor ska göra detsamma. Vidta åtgärder så att liken inte hamnar i orätta händer.”
”Ju större antal reaktionära borgare och präster vi lyckas skjuta desto bättre.”
”Skjut ner var tionde lösdrivare på fläcken.”
”Skjut prästerskapet i Sjuja, till siste man.”1
Mensjevikledarna Julij Martov och Georgij Plechanov kände Lenin inifrån. Det var också deras exilorgan Sotsialistitjeskij vestnik (Den socialistiske budbäraren) som på 1930- och 40-talen kom att ge omvärlden den mest initierade informationen om våldsutövningen och förtrycket i Sovjetunionen. Redan 1911 hade de båda skrivit var sin artikel om bolsjevismens moraliska förflackning. Plechanov demonstrerade hur Lenins själva språk var blodtörstigt, hur han öste galla över var och en som inte delade hans mening, hur icke-sympatisören i hans ögon automatiskt förvandlades till icke-människa. Han lät profetiskt antyda att utstötningen pekade fram mot utplåning.
Hur blev Lenin sådan, uppvuxen i en rektorsfamilj i Simbirsk som vårdade den ryska intelligentians bästa traditioner, formad av sin läsning av den klassiska ryska litteraturen? Det framstår närmast som en gåta. Han var, kort sagt, empatibefriad. Det skulle få förödande konsekvenser för det tjugonde seklet.
Not: brevet till Stalin är något förkortat.