Spring Uje spring är årets fegaste film

Självförnekelse och tystnad

Brandelius, eller låt oss kalla honom för Uje som i filmen, bor i Bredäng söder om Stockholm, med sin sambo Therese och sina två döttrar. De lever ett relativt inrutat vardagsliv, trots att båda arbetar med teater och Uje även som radiopratare och musiker. Mycket handlar om vem som ska hämta eller lämna den yngsta flickan på förskolan och olika aktiviteter.

I pusslandet med vem som ska hämta och lämna tar Uje på sig att han ska lämna samma morgon som han ska på ett läkarbesök. De blir försenade, så dottern får följa med till läkaren.

Här någonstans börjar det som i en bättre version av filmen skulle kunna ha varit en inledning till historien om småbarnspappan som får domen att han resten av livet ska leva som sjuk med en av de värsta kroniska sjukdomar man kan drabbas av – Parkinsons. En sjukdom där det varken finns bromsmediciner eller botemedel – även om symptomen delvis kan motverkas. Men under ytan går sjukdomen obönhörligt utför i trappsteg.

Ingen intressant dialog uppstår om vad det innebär att redan i medelåldern så sakteliga ta farväl till det aktiva livet och att åldras i förtid.

I stället för att filmen tar fart vid sjukdomsbeskedet sjunker den ned i Ujes självförnekelse och tystnad. Uje ljuger både för sin sambo, sina barn och sig själv om beskedet. Ingen intressant dialog uppstår om vad det innebär att redan i medelåldern så sakteliga ta farväl till det aktiva livet och att åldras i förtid. Hur påverkar sjukdomen Ujes yrkesliv och familjeliv, hans möjlighet att vara en närvarande pappa och attraktiv man? Det undrar man som publik. Ingen av dessa eller alla andra frågor som exploderar i huvudet när läkaren kliniskt ger sjukdomsbeskedet, får några svar. Frågorna ställs inte ens i filmen.

Yta och fördomar

Vi får hålla till godo med några klichéartade scener som rör ytliga och fördomsfulla föreställningar om vad Parkinsons sjukdom är. Uje får problem med att knyta dotterns skosnören och det tar längre tid att hjälpa henne med att fläta håret. Och så har vi handen som skakar. Det är allt vad filmen orkar visa av tydliga symtom. Några tragikomiska scener som visar på bristande tålamod och en lägre stresströskel förekommer också.

I vad som liknar ett stumfilmssegment om Ujes sjukdom får man visserligen se några snabba nedslag i symtom som kan komma längre fram – när Uje ensam googlar om det. I tystnad. Tydligen är det inte värt att lyfta till en större nivå. Till ett djupare perspektiv. Eller kanske är tystnaden bäst ändå, eftersom mycket av det som sägs är pinsamma banaliteter, som samtalet i sänghalmen med Therese om analsex. Eller krystade konversationer kring middagsbordet.

I slutscenen kommer den första känslosamma reaktionen, då äldsta dottern frågar Uje om sjukdomen och han gråter som svar. Det skulle ha kunnat vara filmens öppningsscen. Men i stället – ridå.

Först i slutet av filmen, i samband med Ujes födelsedag, berättar han för Therese om sjukdomen, även det sker enligt stumfilmens dramaturgi. I slutscenen kommer den första känslosamma reaktionen, då äldsta dottern frågar Uje om sjukdomen och han gråter som svar. Det skulle ha kunnat vara filmens öppningsscen. Men i stället – ridå. Däremellan, ”stumfilm” och några ironiska och välbekanta Schyffertscener om medelklassens besatthet av sina bostadsrätter. En mer djuplodande blick än så ingick tydligen inte i upphovsmännens repertoar.

Beröringsskräck för det svåra

Jag förstår att förklaringen till filmens dramaturgi kan vara att det är Ujes rädsla och oförmåga att prata om sjukdomsbeskedet som är själva berättelsen. Men en historia går att berätta på oändligt många sätt. Spring Uje spring är en film som utger sig för att berätta en svår historia men enbart blir en schablon, som reflekterar ”grabbarna grus” beröringsskräck för det svåra.

Att filmen nominerats till hela sex guldbaggar är symptomatiskt för hur fångad kultureliten är i sin ängslan av att vara ”rätt”, och dess hängivelse till det ironiska. En ”cool” film med ironiska inslag smäller tydligen högre i tystnaden än en djup film med frågor om och försök till svar på livets väsentligheter.

Spring Uje spring förminskar Parkinsons till gullig fumlighet, fastän sjukdomen bäst kan beskrivas som en utdragen ALS.

Spring Uje spring förminskar Parkinsons till gullig fumlighet, fastän sjukdomen bäst kan beskrivas som en utdragen ALS – med allt svårare symtom i sjukdomens mer avancerade faser. Första symptomen är ofta att ena armen slutar röra sig när man går. Andra tidiga symtom kan vara skakningar i ena handen eller foten, men det som framförallt drabbar parkinsonsjuka med tiden är stelhet och begränsad rörelseförmåga, ofta i kombination med påtagliga smärtor i olika muskelområden. Eftersom Parkinsons är en neurologisk sjukdom drabbar den flera av kroppens organ. Många av de symtom som nu nämns för långtidssjuka i covid-19 är välkända symtom vid Parkinsons sjukdom. Det gäller till exempel nedsatt luktsinne, sömnrubbningar och orkeslöshet.

I mitt eget fall var de första åren med sjukdomen relativt lindriga, men efter ungefär åtta år kunde jag inte längre ta mig upp ur sängen eller från en stol utan hjälp och klarade endast av att gå några meter åt gången. Därefter har jag gjort en hjärnoperation (djup hjärnstimulering, DBS) och kan nu röra mig med hjälp av elektroder i vardera hjärnhalvan som är kopplade till en pacemaker. Jag rör mig alltså bokstavligt talat med hjälp av elektricitet. Därutöver tar jag medicin varannan timme för att ytterligare förbättra mina förmågor.

Efter att ha sett Spring Uje spring känner jag mig lurad och besviken. Filmen stärker givetvis Schyfferts och Brandelius varumärke. Men den gav få om ens några nya insikter eller tankar om livets förgänglighet eller Parkinsons sjukdom. Filmen tar ytligheten till en ny, tidstypisk nivå. Där inte heller vi som är vuxna ska kunna samtala med varandra, som just vuxna.