Det annorlunda är av godo

örbi. Pojkgäng som flamsade runt en lyktstolpe. Men jag var aldrig rädd.

Och här kommer det sympatiska minnet.

Min oräddhet kom i mitt medvetande att kopplas till islam. Det blev en sinnebild av den muslimska världen: fattiga och hårt arbetande människor, skötsamma och fromma och framför allt nyktra. Ta vilket nedslitet bostadsområde som helst i våra västeuropeiska hemisfärer, och jag skulle röra mig med betydligt ängsligare steg. Och där kom sinnebilden av den kristna världen: fylla, gudlöshet, våld och barbari.

Mina associationer hade bytt bana, och jag åkte hem med nya föreställningar om den muslimska världen som visserligen nykter, skötsam och fredlig, men också unket patriarkal.

Under en resa i Turkiet delade jag min iakttagelse för min då femtonårige son, om hur tryggt man rörde sig på gatorna i muslimska länder, hur fattigt det än var och hur sent det än var på kvällen, varefter han påpekade:

– Fast det är inte så mycket kvinnor ute, har du tänkt på det.

Det hade jag inte gjort. Man kan ju inte tänka på allt. Men från och med då bytte jag blick, och jag såg enstaka kvinnor som rörde sig i par och med jäktade steg och blicken i marken, halvt eller helt beslöjade. Deras rörelser påminde om när man som spenslig sjundeklassare snavade genom korridoren när niorna väntade på att gå in på lektionen. Männen, däremot, hade inte bråttom någonstans. Tvärtom. De ägde världen. Bredbenta och självsäkra.

Jag kunde förstås inte veta säkert om kvinnorna jäktade fram på trottoaren eftersom de hade bråttom hem till hushållssysslorna eller till en kvällskurs i astrofysik. Men mina associationer hade bytt bana, och jag åkte hem med nya föreställningar om den muslimska världen som visserligen nykter, skötsam och fredlig, men också unket patriarkal.

Böneutrop som en del av det kosmopolitiska

Ja, jag har gärna fört fram det inledningsvis nämnda minnet eftersom det i mina kretsar anses som berömvärt att inta ett tolerant och öppet förhållningssätt till islam och alla dess uttryck och yttringar; motsatsen, däremot, är svårt deklasserande; du behöver inte trampa särskilt mycket snett för att hamna i diket och ett sånt faux är snudd på irreparabelt.  

Men jag har menat vad jag har sagt, och haft känslomässig täckning för vartenda ord när jag exempelvis försvarat byggandet av moskén i Björns trädgård och hånat dem som ställt sig tveksamma till bygget och gjort det med i mitt tycke ihåliga argument som att det blir ”parkeringskaos” eller att moskén inte ”smälter in i den omgivande miljön”.

Detta är min innersta mening, och jag kan knappt bärga mig tills jag får börja dissekera argument om hur den klagande rösten från minareten ’tvingar på’ omgivningen sin religiösa övertygelse.

Och böneutropare? Självklart ska det finnas såna också. Jag ”gillar olika” och missar sällan ett tillfälle att framhålla det. Min brist på rädsla och obehag inför sånt som är nytt och ovant och skavigt för andra, underförstått lite enklare och mer inskränkta torparsjälar blir något att stoltsera med; det gör mig till en öppensinnad kosmopolit som har fickorna fulla med referenser och minnen och upplevelser från världens alla hörn, ja, här sitter jag med resväskan fullklistrad med slitna dekaler och räds ingenting, utan öppnar famnen mot alla religioner och kulturer och hudfärger.

Av mitt raljanta sätt att beskriva detta kan man tro att det är en pose och ett fladdrande med löst sittande attityder, men ingenting kunde vara felaktigare. Detta är min innersta mening, och jag kan knappt bärga mig tills jag får börja dissekera argument om hur den klagande rösten från minareten ”tvingar på” omgivningen sin religiösa övertygelse.

Men jag kan väl få kittla även min innersta mening under armarna en smula?

Främlingsfientlighetens drivkrafter

Som så mycket annat handlar islamofobi, rasism och främlingsfientlighet om starka känslor som vi sen mer eller mindre nödtorftigt pyntar med statistik och sånt vi plockat upp i tidningar och böcker och på nätet; argument som vi torgför som ”sakliga” och ”rationella”.

Redan hyfsat små barn har ett starkt rättvisepatos, och de ömmar gärna för små ulliga djur, gissningsvis för att de själva känner sig små och värnlösa. Och om de märker att andra barn eller vuxna behandlas illa bara för att de har en annan hudfärg eller religion blir de upprörda på det där sättet som bara barn kan bli, och upprördheten håller i sig tills de själva blir illa behandlade av en person med en annan hårfärg eller religion, och då blir de förorättade på det där sättet som också bara barn kan bli, de känner sig svikna ända in i djupet av sin själ; här har de varit snälla och ömsinta och toleranta mot avvikarna, och detta var alltså tacken?!

Bitterheten över sveket kan om det vill sig illa övergå i ett bultande hat. Men i de flesta fallen lyckas barnet växa upp och hitta en fungerande balans mellan vurmandet för de förtrampade minoriteterna och bitterheten över att det finns förtrampade minoriteter som inte har vett att vara tacksamma för allt medlidande som barnet har öst över dem. En balans som innebär att man ser människor, rätt och slätt, som är sig hyfsat lika världen över, oavsett hudfärg och religion. Människor som försöker skapa sig en dräglig tillvaro, hitta någon som står ut med en, skaffa barn och ge dem hyggliga livschanser.

Och på det här sättet stapplar vi vidare genom livet, med barnets känslostormar böljande under vår tunna hud, samtidigt som vi samlar på oss argument och tabeller och statistik och anekdoter som styrker den stormriktning som just för tillfället råder inom oss.

Men jag kan läsa Stefan Zweig, Primo Levi och Sven Lindqvist tills ögonen rödkantas. Upprinnelsen till mina antirasistiska övertygelser är känslomässig och står att finna i min barndom, närmare bestämt: i den atmosfär som präglade mitt hem när mina föräldrar väntade besök av sina vänner Josef och Julia.

Ett avgörande minne

Vi bodde i en enplansvilla i en av Stockholms sydöstra förorter. Min pappa kommer från enkla förhållanden. Han var den enda av tre bröder som läste vidare. Han blev lärare och kom att ägna sig åt vuxenutbildning och slutade sitt yrkesliv som skolchef på Lidingö. Min mamma kommer från ett medelklasshem, träffade pappa när hon var nitton och födde sen fyra barn under åtta års tid. Först därefter började hon plugga vidare. Hon gick på socialhögskolan och blev kurator för vuxenanalfabeter.  

Josef och Julia var polsk-ryska judar, arkitekter båda två, och hade flytt från Polen under det antisemitiska svepet i slutet av 60-talet. De lärde känna mina föräldrar genom min äldsta syster, som var bästa kompis med deras dotter under högstadiet och gymnasiet.

Mamma och pappa förändrades när de satt till bords med Josef och Julia; de skrattade högre, pratade mer, lyssnade hänfört på vad vännerna hade att berätta.

Josef och Julia var annorlunda.

De luktade annorlunda, pratade annorlunda och skämtade annorlunda, och deras annorlundahet var i mina föräldrars ögon något spännande och sympatiskt.

De drack vodka och skrattade bullrigt och blev röda i ansiktet – men aldrig såsiga i skallen – och ibland hade de med sig ett slags fiskbullar som var gjorda på karp och smakade fan. Hemma i deras lägenhet i Orminge fanns spännande föremål från fjärran länder, dolkar från Mongoliet, där de hade bott och arbetat, och dystra ikoner på väggarna. De luktade annorlunda, pratade annorlunda och skämtade annorlunda, och deras annorlundahet var i mina föräldrars ögon något spännande och sympatiskt, som en lägereld i en mörk skog. Något att söka sig mot, ty sig till, samlas kring.

Mina föräldrar var förvisso inte främmande för förakt och nedlåtenhet, men det drabbade inte människor för att de hade en annan hudfärg eller religion eller nationalitet. Mina föräldrar föraktade okunnighet, bondlurkighet och skrytsamhet. Bildade, belevade och spirituella människor, däremot, utgjorde ett brödra- och systerskap som spände över hela världen, och vars värderingar skar genom alla kulturer och åldrar och korsade alla nationsgränser, och dessa människor kände instinktivt igen varandra och gjorde klokt i att hålla ihop.

För ett barn är stämningarna allt. Ingenting är viktigare. Stämningarna ljuger aldrig. De färgar en för livet.

Allt detta fanns att utläsa ur stämningarna hemma när morsan stökade i köket, farsan gick omkring och luktade rakvatten och de väntade på Josef och Julia. Och för ett barn är stämningarna allt. Ingenting är viktigare. Stämningarna ljuger aldrig. De färgar en för livet. I mitt fall försåg de mig med ett vaccin mot rasistiska tankemönster, eller rättare sagt, de formade mitt känsloliv på ett sånt sätt att rasistiska tankemönster inte får något fäste, även om jag skulle passera en klunga vid en busshållplats som pratar ett främmande språk och kanske rentav ropar något hånfullt efter mig och som jag kan göra mig föreställningar om efteråt.

Men på samma sätt, har jag tänkt, borde det vara för barn som växt upp med den motsatta uppsättningen stämningar.

Föreställningen om att alla kan omvändas

Om man fått uppleva hur ens föräldrar och syskon ser på annorlundaheten som något hotfullt, skrämmande och stökigt borde man präglas lika hårt av det, och då kanske det inte spelar någon roll hur många filmer om sorgliga flyktingöden som Svenska filminstitutet finansierar, eller hur många kulturaftnar man bjuds in till i Folkets hus och får smaka somaliska paradrätter på papperstallrikar.

Och där har du rasismens svarta hål; vad gör du när du visat alla filmerna, bjudit på alla paradrätterna, och någon reser sig ur biofåtöljen eller kastar sin papperstallrik och säger: ja, men jag gillar ändå inte muslimer. Jag gillar dem inte för att de är annorlunda, och jag gillar inte det som är annorlunda.  

Visar du ännu fler filmer? Bjuder på ännu fler paradrätter? Hur länge kan du hålla på?

Den svåraste – som det heter överallt i politikermun numera – utmaningen med att ta emot många människor från andra kulturer kanske inte alls handlar om att underlätta för dem att – och nu är det dags igen – komma i jobb, eller göra rätt för sig.

Det svåraste är kanske att göra upp med våra egna föreställningar om att alla misshagliga värderingar går att råda bot på, bara man får förklara saken grundligt och visa de där filmerna och bjuda på kikärtsrörorna. Om bara rasisterna lyssnar tillräckligt uppmärksamt kommer de snart att inse hur fel de har.  

Men tänk om de inte gör det?

Kan vi lyckas med den balansgången? Att låta folk ha sina fördärvliga åsikter – utan att för en sekund upphöra att inskärpa alla människors lika värde, i skolor, debatter och talarstolar?

Tänk om vi måste lägga vår slitna sociala ingenjörslåda åt sidan – den som tjänat oss så väl och hjälpt oss att utrota såväl polio som analfabetism och barnaga – och kapitulera inför att det finns människor med rasistiska åsikter, och att vi får förlita oss på den lagstiftning som redan finns, och som förbjuder hets mot folkgrupp, kränkande behandling och andra mer handfasta obehagligheter?

Om vi måste finna oss i att jag inte kan ta mig in i ditt huvud och ändra på hur det ser ut där inne, och inte nog med det: att jag faktiskt inte har något där att göra heller?

Kan vi lyckas med den balansgången? Att låta folk ha sina fördärvliga åsikter – utan att för en sekund upphöra att inskärpa alla människors lika värde, i skolor, debatter och talarstolar? Att säga: jag anser att du har fel, och du får ha fel om du vill, men jag kommer att påpeka hur fel du har också imorgon och i övermorgon?

Vi ses vid valurnorna. Må böneutropen följa oss hela vägen dit.