Vad gör vi när kategorierna redan har brustit?

Kopplingen mellan det biologiska och det sociala är långt ifrån självklar. Begreppet ”genus” växte fram just som ett verktyg för att utveckla förståelsen av var gränsen egentligen går.

Det kan verka enkelt för den som inte är insatt i frågan, men kopplingen mellan det biologiska och det sociala är långt ifrån självklar. Begreppet ”genus” växte fram just som ett verktyg för att utveckla förståelsen av var gränsen egentligen går. Utanför fältet genusvetenskap stöter man ofta på idén att det bara finns en enda modell för att förstå gränsen mellan biologi och det sociala. Så är det inte, i själva verket finns en rad olika modeller och teoretiska begrepp vilka alla har sin historia. Anderssons förståelse av kön liknar en av de tidigaste definitionerna av genusbegreppet. 1975 skriver Gayle Rubin:

”Sex is sex, but what counts as sex is equally culturally determined and obtained. Every society also has a sex/gender system –a set of arrangements by which the biological raw material of human sex and procreation is shaped by human, social intervention and satisfied in a conventional manner, no matter how bizarre some of the conventions may be.”

Enligt denna modell utgör biologin en materiell och oföränderlig bas för genussystemet. Andersson ligger alltså nära den modell som innebar genusbegreppets och genusvetenskapens födelse.

Otillräckligt skilja mellan kön och könsroll

Begreppet ”könsroll” som Andersson använder flitigt kan också det te sig självklart idag. Begreppet populariserades i samband med andra vågens feminism men har i själva verket sitt ursprung i studier av intersexpersoner. Termen könsroll är en vidareutveckling av engelskans ”gender role” som myntades 1955 av John Money et al i artikeln An examination of some basic sexual concepts: The evidence of human hermaphroditism. Definitionen lyder: ”By the term, gender role, we mean all those things that a person says or does to disclose himself or herself as having the status of boy or man, girl or woman, respectively.”

Begreppet syftade till att skilja mellan reproduktiv roll och könsroll i de fall där biologiskt kön var oklart. Det vill säga, termen könsroll myntades för just sådana personer som Andersson menar inte finns, ontologiskt sett. Var det kanske här subjektivismen och Trumpismen började?

Har vi inte tillgång till en rimlig terminologi och till begreppsliga skillnader så blir det lätt grova penseldrag och tyckande.

Idag känns det otillräckligt att enbart skilja mellan kön och könsroll som Andersson gör. Utöver sin komplexa historia är begreppet könsroll alltför trubbigt för att bringa ordning i frågan om vad kön egentligen är. I den vardagliga förståelsen av begreppet könsroll – jag får anta att Andersson ansluter sig till denna – ligger ett implicit ”allt utom biologi”. Här ingår både individers egna beteende och samhällets normer och begränsningar. När Andersson talar om könsroller som ska ändras klumpas två aspekter ihop och argumentationen blir därför luddig.

Som jag konstaterade i min första text: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Har vi inte tillgång till en rimlig terminologi och till begreppsliga skillnader så blir det lätt grova penseldrag och tyckande. Några grundbegrepp alltså: genus handlar om socialt kön i vid bemärkelse. Könsidentitet handlar om kärnan i en persons psykologiska och självupplevda kön. Könstillhörighet är ett juridiskt begrepp för något som registreras vid födseln utifrån antaget biologiskt kön. Könsuttryck handlar om uttryck i samma bemärkelse som engelskans ”expression” – detta är en persons manifestation av kön.

Att klumpa ihop genus och könsuttryck

Skillnaden mellan begreppen är inte trivial. När man som Andersson talar om könsroller klumpas genus och könsuttryck helt ihop. Talet om könsfängelser och ändrade könsroller påminner snarare om 1970-talets ideal om att utplåna kön genom att tvinga in alla i likadana kläder och uttryck. Vi är troligen överens om att fördomar och begränsningar ska ändras. Men kräver detta verkligen en ändring av könsuttryck och har jag någon rätt att lägga mig i andras könsuttryck? Bättre då att tala om orättvisor och begränsningar som ska ändras och låta frågan om uttryck vara upp till individen.

Om jag så känner mig hemma i ett visst feminint könsuttryck och begär ett visst maskulint uttryck som kan uppfattas som traditionellt så är det upp till mig och mina subjektiva känslor. Ska Andersson tycka något om det utifrån en önskan att ”ändra könsroller”? Ja, jag läser Andersson som en djävulens advokat här. Men jag gör det för att illustrera en poäng. Det finns en vits med att använda en rimlig terminologi.

1972 var Sverige först i världen med att ge individen rätt att ändra juridisk könstillhörighet. Var det här subjektivismen och Trumpismen började?

Det finns också en vits med att ta frågan på allvar. Frågan om könsuttryck, könsidentitet och könstillhörighet handlar i praktiken om juridiska och medicinska processer som räddar liv. 1972 var Sverige första landet i världen med att ge individen rätt att ändra juridisk könstillhörighet. Var det kanske här subjektivismen och Trumpismen började?

Som Socialstyrelsen skriver: ”För de allra flesta stämmer det biologiska könet och det kön man upplever sig tillhöra överens. Men en del personer (transsexuella och intersexuella) ansöker om att få en ändrad könstillhörighet.” Processen kräver medicinsk utredning men det är personens ”upplevelse” – det vill säga känsla och subjektiva kön – som utgör grunden. Detta verkar svårt att acceptera för Lena Andersson.

Jag ställer mig frågande till hur långt hon egentligen vill gå i sin strävan att omöjliggöra en idé om kön som baserad på subjektivitet. Hur långt tillbaka i historien vill hon egentligen backa bandet? Vill hon avskaffa lagen? Vill hon förbjuda människor att genomgå processen för att ändra kön? Det är inte så svensk lagstiftning ser på frågan.

Staten har krävt ett linjärt kön

Könsdysfori är namnet på ett psykiskt lidande som orsakas av att ens könsidentitet inte stämmer överens med kropp och/eller juridiskt kön. Detta lidande försvinner inte bara för att Andersson talar om universella sanningar och krav på abstraktion. Riktiga människor passar inte in i denna idealvärld. Vad ska man då ändra – människorna eller kategorierna? Tråkigt nog hamnar Anderssons resonemang i att människorna ska anpassa sig efter kategorierna, trots att hon kanske inte drar tanken till sin logiska slutpunkt.

Andersson skriver också att ”Den som genomgår könsbekräftande behandling tillkännager rimligen genom denna akt att könet definieras kroppsligt”. Det är en förrädisk förenkling. Organisationer som RFSL verkar idag för att frågan om könstillhörighet och förändringar av kroppen ska separeras i lagen. Så nej, alla som vill byta juridiskt kön vill inte genomgå kroppsliga behandlingar, vilket Andersson tycks tro.

Nej, alla som vill byta juridiskt kön vill inte genomgå kroppsliga behandlingar, vilket Andersson tycks tro.

Det är snarare så att staten har krävt ett linjärt kön, där könsorgan och könstillhörighet ska följa på varandra. Samma tanke om linjäritet innebar att lagen länge innehöll krav på sterilisering. Det var samhället och de sociala kategorierna som krävde detta – inte individerna själva. Först 2013 togs steriliseringstvånget bort, och 2018 antogs lagen om ersättning till människor som tvångssteriliserats.

När det gäller könsuttryck och könsidentitet ställs de grundläggande liberala värdena på sin spets. Kanske är det här subjektivismen och Trumpism har sin början? I Om friheten (1859) skriver John Stuart Mill: ”Det enda verksamhetsområde där man är ansvarig inför samhället, är det som berör andra människor, medan man inom det som bara berör en själv bör ha rätt till oinskränkt frihet. Över sig själv, över sin egen kropp och själ är individen suverän.” Så länge man inte skadar någon annan ska individens suveränitet garanteras.

Lena Andersson verkar delvis hålla med: ”Om en person med testiklar anser sig vara kvinna ryms det förvisso inom både åsiktsfriheten och privatlivets helgd, men i den stund omgivningen måste hålla med eller gå till mötes mer än vad hövlighet och gott uppförande kräver, har rätten övergått i något annat.”

Rättigheter kan inte vara individuella

Men Andersson glömmer samtidigt en central aspekt. I sitt tidigare svar till mig skriver hon att förnuftet är människans verktyg för att tänka klart, men det ”har ingenting att göra med självdefinitioner som tvingas på andra”. Punkten hon missar är denna: Det hjälper föga att ha ett förnuft om andra inte erkänner det.

Det är just erkännande av förnuftet som utgjorde grund för att fler grupper skulle ges rösträtt i enlighet med upplysningens ideal. Samma princip gäller frågan om könsidentitet. Alla har en könsidentitet, men det hjälper föga om andra inte erkänner den.

Rättigheter kan nämligen inte vara individuella, rättigheter handlar om hur man erkänns av andra. Det är sant att rättigheter inte heller är subjektiva. I Sverige har individer den lagliga möjligheten att ändra könstillhörighet. Det är något vi har kommit överens om som samhälle. Att tro att könsidentitet kan separeras från frågan om könstillhörighet är alltså naivt. Man har också möjlighet att genomföra ett namnbyte, varför skulle man då inte ändra pronomen?

Det som länge har varit juridiskt självklart i Sverige leder nu till debatt. Det handlar troligen mest om att tidigare obskyra frågor har tagit sig in i tyckonomin.

I sin iver att diskutera könets ontologiska status likställer Andersson ontologi med biologi. Men i själva verket finns inte bara en biologisk ontologi, utan också en juridisk och en psykologisk. Områdena måste alla definiera vad kön är.

Det som länge har varit juridiskt självklart i Sverige leder nu till debatt. Det handlar troligen mest om att tidigare obskyra frågor har tagit sig in i tyckonomin. Plötsligt ska saker förbjudas eller upphöra och sorteras in i absoluta kategorier av ett slag som varken medicinen eller juridiken känner igen. Frågan har blivit mainstream.

Flera länder i världen erkänner idag en tredje juridisk könskategori. Kategorin används av både personer som inte känner sig hemma i kategorierna man eller kvinna och av intersexpersoner. Dessa personer finns, trots att Anderssons kategorier inte tycks tillåta det. Min fråga kvarstår alltså: vad gör vi när kategorierna redan har brustit? Ändrar vi människorna eller kategorierna?