Hög tid bryta tystnaden om psykiska följder av abort

Polarisering utan mellanrum

Kvinnans egna upplevelser runt detta oåterkalleliga och emotionella beslut hamnar i skymundan i denna moraliskt komplicerade och hårt politiserade fråga, där såväl moralisterna som ”bagatellisterna” strävar efter total konsensus. Men vad finns i mellanrummet, gråzonen mellan dessa poler? Precis som i andra polariserade frågor försvinner intresset för andra perspektiv. Då är det kanske inte så konstigt att kvinnor håller tyst om sin abort och dras med både skam och sorg på egen hand när hon inte känner igen sig hos någon av ytterligheterna.

Om inte kvinnokroppen är en robot med livmoder är det hög tid att bryta tystnaden om de psykiska följderna.

Att tala högre om innebörden av beslutet att avbryta en graviditet skulle inte bara underlätta för kvinnan att leva vidare med sitt livsavgörande val, utan också klä av frågan det tabu och den skam som fortfarande kretsar runt en abort. Om inte kvinnokroppen är en robot med livmoder är det hög tid att bryta tystnaden om de psykiska följderna. Att vara för fri abort och samtidigt öppen för innebörden av vad ett oåterkalleligt beslut som en abort innebär, borde inte vara en motsägelse.

Ånger, skuld, skam …

Jag kunde ha haft en 20-åring i dag. Det var ju bara ett foster, ännu inte ett barn i juridisk mening som det blir först i vecka 23. Men hårdfakta står inte emot frågor som eldas på av skuldkänslor. Var det en flicka, eller pojke, hur hade barnet sett ut, gjorde jag rätt, gjorde jag fel, hur kunde jag? Det hade kanske gått bra ändå. Så kan det låta. För när jag många år senare blev gravid igen, och den gången valde att behålla fostret, dök sorgen över aborten oväntat upp igen. Som om förståelsen för att ett foster skulle kunna bli ett barn, en människa, tidigare inte hade sjunkit in. Om det sedan hade gjort skillnad för mitt beslut är oklart. Men samtalsstödet som erbjöds inför beslutet handlade mest om relationen till mannen, och om beslutet att behålla eller inte. Men inte något om de känslomässiga konsekvenserna av ett slutgiltigt avgörande om abort. Att ånger, skuld, skam eller kanske lättnad, och skuld över lättnad, kan komma långt senare var det ingen som sa något om, och inte mycket verkar ha hänt på denna front under de senaste tjugo åren.

… det lilla hjärtat pickade på som om det jagade livet självt.

Mannen ifråga menade att mitt val inte borde vara så svårt, ”det är ju bara ett embryo”. Men faktum är att just i vecka tio blev det ett foster, nästan alla organ var på plats och det lilla hjärtat pickade på som om det jagade livet självt. Inom mig utspelade sig en strid mellan förnuft och känsla. Det hade trots allt ett hjärta.

Abortmotstånd på frammarsch

Abortmotståndet i Sverige är svagt, men försöken att inskränka aborträtten är på frammarsch och mer välplanerade än tidigare, liksom på många andra håll i Europa.³ Nu är därför rätt tidpunkt att bryta tystnaden både för att värna om kvinnors psykiska hälsa och rätten till fri abort. Upplevelser av motstridiga känslor och svårigheter som bara lever kvar under ytan och i det tysta kan späda på stödet för abortmotståndarna.

Tystnaden om de psykiska konsekvenserna … vilseleder och gör kvinnor en björntjänst.

Flera studier har visat att det är tiden före själva aborten som oftast upplevs som svårast av den abortsökande kvinnan²³. Varför är berättelserna om dessa känslor – både före och efter aborten – av praktisk, emotionell och existentiell karaktär så få? Tystnaden om de psykiska konsekvenserna, för en del en livslång sorg, vilseleder och gör kvinnor en björntjänst. Att sörja över ett frivilligt val möts inte av stor förståelse från omgivningen, men en abort är inte vilket fritt val som helst. Varför går det inte att tala om den emotionella svårigheten med frivillig abort utan att kvinnan slås till marken av moraliska pekpinnar, eller med överslätande pragmatism: ”det var ändå inte ett barn”.

Även den här texten har inte blivit till utan pekpinnar. ”Ska du verkligen skriva om din abort, är det inte för privat, och utlämnande?”

De vardagliga berättelserna

I kulturen framställs aborten som något hemskt och dramatiskt, och tack och lov behöver inte kvinnor i Sverige längre leva med skräcken över en oönskad graviditet. Men var är de vardagliga berättelserna? De som jag föreställer mig finns där i mellanrummet.

För att förstå vidden av vad abort är för sorts beslut och ingrepp, behöver den uppriktiga upplevelsen få plats i de offentliga samtalen. För vem bryr sig om kvinnans upplevelse om saken redan är klar. Om åsikterna redan är cementerade. Som hur det kunde låta runt mig: ”du dödar ett barn!” Eller: ”du är inte den enda kvinnan som har gjort abort, ryck upp dig.”

… flera uppgav att de inte berättat ens för sina närmaste.

Att abort fortfarande är tabu och svårt att prata om, till och med inför de närmaste, har även journalisten Johanna Bladh uppmärksammat ,som 2017 gjorde en dokumentär om abort.⁴ Hon hade svårt att få läkare, barnmorskor och kvinnor att delta. Hundratals kvinnor tillfrågades men de allra flesta drog sig ur. De ville inte vara öppna med sin abort, och flera uppgav att de inte hade berättat ens för sina närmaste. Och att få med en man i dokumentären var ännu svårare, en del svarade med att de inte ville stjäla kvinnans upplevelser. Dokumentären publicerades på Youtube och de spridda kommentarerna vittnar om hur det kan låta. ”Kvinnan har dödat ett barn” eller ”kvinnan är modig”, eller ”nej kvinnan är inte alls modig, det är ju något alla gör så det är det inte modigt alls.”

Barnmorskan spände ögonen i mig

Den motvillige fadern lät mig veta att: ”Jag stöttar dig om du behåller det”. Behåller, som om det vore en sak. Det som vid en fullgången graviditet blir ett barn

”Har du bestämt dig nu, för sen är det för sent, skadorna på fostret blir för stora.” Barnmorskan spände ögonen i mig där hon höll upp den första tabletten som skulle sätta igång processen, eller dödandet. Jag visste inte vad. Dagarna som följde var som i en dimma, groggy av sammandragningar, och sedan väl tillbaka på abortmottagningen på sjukhuset kom blödningarna. Och så var det dags att gå hem. Ute skiner solen. “Ska vi ta en pizza?”, sa den medföljande icke-villige-fadern som jag tyckte kunde vara med som ett stöd.”

Att göra abort var en mycket ensam plats att befinna sig på.

Att göra abort var en mycket ensam plats att befinna sig på. Så vitt jag förstått har den potentielle fadern inte lidit av den. Och jag kan nog inte klandra honom. För om den vedertagna hållningen är att en abort endast är ett enkelt medicinskt ingrepp, sen är det över, utesluter vi hälften av befolkningen och männen.

Få frågor skär lika skarpt igenom människokroppen och politik som frågan om abort och förutsättningar att hantera frågan med djup förståelse och förstånd är usla. Men att väja för sorgen, eller annat psykiskt lidande av abort är att blunda för sanningen – det är inte svårt att föreställa sig att en förnekelse av såväl kvinnors som männens upplevelser på sikt kan urholka aborträtten.

Genomgripande ingrepp

”Jag är gravid, eller jag är med barn”, säger vi oavsett fostervecka. Kvinnan i fråga kanske inte alls lägger någon etisk vikt vid när fostret är människa eller inte. Sorg över beslutet kan infinna sig oavsett.

I vissa kretsar … pratas det mer öppet om att man använder droger än om att man gör abort.

Författaren Johanna Schreiber skriver om abort i boken Tolv veckor med dig, (Norstedts 2020) och delar bilden av stigmatiseringen att tala om abort.⁵ ”I vissa kretsar i Sverige idag pratas det mer öppet om att man använder droger än om att man gör abort. Trots att droger är olagligt, och abort är fullt laglig.”

Enligt Anneli Kero, med dr och lektor vid Umeå universitet, upplevs beslutet om abort som mindre traumatiskt för de kvinnor som fått möjlighet att noga överväga beslutet: ”Det kan sannolikt uppfattas paradoxalt om en kvinna sörjer en abort som hon inte ångrar, vilket gör att den här sortens komplexa erfarenheter som kan betecknas som viktiga livshändelser riskerar att förbli dolda, liksom kvinnors potential att omfatta och bearbeta ytterst komplicerade dilemman.”

Och enligt Anneli Kero riskerar bilden av abort som tabu att befästas och myter om abort kan leva vidare.²

Självbiografiska serietecknaren Julia Hansen skrev 2015 om sina två aborter i Det växer. En abort är inte hela världen men inte heller inget, och Hansen beskriver skammen och skulden hon upplevde. Hon efterlyser en bättre abortvård, bättre sexualundervisning och att myter slås hål på, som att kvinnor använder abort som preventivmedel, och riktar kritik mot det starkt pragmatiska förhållningssättet.

Abortfrågan snärjs av ytterligheterna

När abortfrågan flammar upp i samhällsdebatten fångas den snabbt upp av de kraftigt moraliserande, inte sällan med religiösa förtecken. Eller så snärjs den av motståndarläger som i kraft av att stå upp för kvinnans aborträtt vill underlätta abort. Som att kvinnan kan utföra aborten helt på egen hand, köpa ett piller över disk och sen är det över.⁶

Frågan är om kampen för att stärka den fria aborträtten i Sverige och hålla den fredad från alla försök till inskränkningar, bidragit till tystnaden om känslomässiga och psykiska konsekvenser av en abort. Av respekt för kvinnans självbestämmande ställs i Sverige nästan aldrig frågor om skälen, om varför kvinnan vill göra abort⁷. Men det kan vara just den frågan som gör att kvinnan blir tryggare i det beslut hon sedan tar.

Att inte förbereda kvinnan på … de reaktioner som kan uppstå innebär att vi nonchalerar kvinnors sociala och psykiska hälsa …

Att göra abort är inte som att gå till tandläkaren, som retorikkonsulten Elaine Eksvärd själv erfarit. Hon ställde just frågan: varför hade ingen berättat om de psykiska konsekvenserna?⁸. Att känna ett liv växa inom sig, och att genomföra den medicinska aborten hemma som kommer att avslutas i ”klumpar” var långt från den dramatik hon senare fick uppleva. Elaine Eksvärd beskriver en plågsam upplevelse av hur klumpen som kom ut var ”ett litet huvud och två små små öron”. Att inte förbereda kvinnan på upplevelser som denna eller de reaktioner som kan uppstå innebär att vi nonchalerar kvinnors sociala och psykiska hälsa och gör kvinnokroppen till endast en bakugn, och vill vi det?

Samtalsstöd på 1177

Den svenska sjukvården erbjuder kostnadsfritt samtalsstöd för den som funderar på abort, och på vårdguiden 1177 står att ”oavsett om beslutet var lätt eller svårt kan känslor komma i efterhand”, och ”Du kan få samtalsstöd även om det har gått lång tid sedan aborten.”⁹ Men varför når inte dessa svåra känslor ut till den öppna samhällsdebatten? För motstridiga känslor kan infinna sig hos en kvinna, kanske även hos ”dig som varit delaktig till graviditeten” som det står på 1177. Och männens upplevelser vet vi inte heller mycket om, eftersom det är så väldigt tyst.

”Är du säker nu?” Barnmorskans stränga blick har följt mig sedan den vackra vårdagen i maj. Ett val som jag skulle behöva leva med resten av mitt liv. Från barnmorskans stränga blick till redaktören på kvällstidningsjobbet som lät mig förstå att abort inte var skäl nog att inte koncentrera sig på jobbet.

… kanske hade jag till och med fattat ett annat beslut.

Jag var inte säker, jag är inte säker, jag kommer aldrig vara säker på om det var rätt beslut. Jag är däremot säker på att om någon hade varit öppen med, och förberett mig på den smärta som kan komma, hade det varit betydligt lättare att leva med det beslut jag sedan tog, för tjugo år sedan. Eller kanske hade jag till och med fattat ett annat beslut.