När mitt barn har tappat lusten att leva

Den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar växer, samtidigt som vårt välstånd ökar. Aldrig har väl svenska barn och ungdomar haft det så bra materiellt och aldrig haft så stora möjligheter som idag. Hur hänger det ihop? En stor anledning verkar vara det nuvarande skolsystemet där betygsstressen är större än tidigare. Även ersättningssystemet gör att behövliga resurser inte alltid finns. De neuropsykiatriska diagnoserna har ökat vilket ställer högre krav på skolan.

Sociala mediers betydelse har också diskuterats, där både en minskning av fysisk kontakt och verbal kommunikation kan ha betydelse, liksom risken att jämföra sig med andra ökat. Den ökade arbetslösheten hos unga leder till utanförskap vilket i sin tur också kan leda till ökad droganvändning.

Psykisk ohälsa och självmord

Självmord kan ha många orsaker. Psykisk ohälsa är den största orsaken och den ultimata konsekvensen av psykisk ohälsa är självmord. Varje år tar omkring 1 500 personer livet av sig i Sverige. Av dessa är runt 170 under 25 år. Antalet självmordsförsök är minst tio gånger högre. Att vara självmordsbenägen är ofta ett tillfälligt tillstånd som det går att komma ur.

Om du befinner dig i situationen att ha ett barn som mår så dåligt så att det tappat lusten att leva är det viktigt att du tar detta på största allvar. Det är livsfarligt att tänka att detta nog bara är ”ett rop på hjälp”. Tänk i stället att det är tur att du fått en signal innan, om att det är fara å färde.

De allra flesta som tar sitt liv har signalerat detta på ett eller annat sätt innan. Det är dock ofta diffusa signaler som är lätta att missa.

Ett självmord kan ses som ett psykologiskt olycksfall. Tänk som om det vore en olycka av annat slag som till exempel en trafikolycka. En serie olyckliga omständigheter leder till en katastrofal utgång. När man analyserar olycksfallsprocessen kan man i efterhand se många olika tillfällen då det kunde ha varit små insatser eller händelser som gjort hela skillnaden.

De allra flesta som tar sitt liv har signalerat detta på ett eller annat sätt innan. Det är dock ofta diffusa signaler som är lätta att missa.

Först och främst är tecken på depression något man måste ta på allvar. Man bör agera för att personen får hjälp. Typiskt är att personen drar sig undan och inte vill delta lika mycket i sociala sammanhang. Att hen är stingslig och kanske aggressiv är vanligare bland barn och ungdomar än just nedstämdhet. Det är lätt att uppfatta signalerna som ett avståndstagande, och risken finns att man backar snarare än att lägga sig i mer om man hela tiden får kalla handen. Att personen sover sämre och visar tecken på ångest är också vanligt. Minskad matlust kan vara ett annat tecken.

En person som tappat lusten att leva tappar drivet och nyfikenheten till livet. Det som tidigare varit roligt, är inte roligt längre. Allt känns trögt och kan kännas meningslöst. Det är svårt att se framåt och särskilt att tro på att det någonsin ska bli någon förändring. Personen upplever sig som en börda som bara tynger ned sin omgivning.

Alkohol och droger riskfyllt

Att personen tar till alkohol, andra droger eller annat destruktivt beteende är inte ovanligt, men riskfyllt. Dels är det ett tecken i sig på att något inte är bra, men det är också livsfarligt att ta till sådana strategier eftersom de på lång sikt bara leder till sämre självkänsla, kanske skuld- och skamkänslor och dessutom sänker tröskeln för att man agerar impulsivt och drastiskt.

Ytterligare tecken på att någon planerat att ta sitt liv är att man skickar meddelanden som till exempel uttrycker tacksamhet över vänskap, att man ordnar en fest, att man slänger saker och städar sitt rum och att man struntar i hjälmen eller säkerhetsbältet. Man kan också uttrycka sig i skrift eller direkt där man säger saker som: ”När jag dör vill jag att min bror ska få…”, ”Den här låten vill jag ha på min begravning…”, ”Detta känns helt hopplöst…”, ”Jag orkar inte längre…” eller liknande.

Nu ska man komma ihåg att när det gäller barn och ungdomar så växlar humöret snabbt – de kan också uttrycka sig drastiskt och impulsivt utan att det behöver innebära de starka viljeyttringarna som det verkar som. Detta faktum får dock inte hindra att vi agerar på signalerna!

Hur förebygger man?

Det bästa är att börja tidigt med att bygga upp relationen till sitt barn så att det känns tillåtet att må dåligt och att barnet känner att det kan berätta när det känns så. Tänk på att inte uttrycka dig dömande kring personer som mår dåligt eller lider av psykisk sjukdom. I vårt samhälle har vi en benägenhet att använda dömande etiketter som lat (vilket någon med depression kan verka som), galen (vilket någon med en ångestattack kan beskrivas som), svag (ja, vad är det egentligen?) eller liknande. Om du använder de dömande uttrycken tar du avstånd från sådant beteende och stänger därigenom möjligheten till öppenhet inför att man själv skulle kunna hamna där.

Ett barn behöver tidigt lära sig hur man hanterar motgångar.

Många av oss kommer från familjeförhållanden där det har premierats att vara ”stark” och inte belasta andra med sina problem. Det gör också att vi föräldrar inte heller visar när vi själva mår dåligt. Det är enligt mig ett stort misstag. För eftersom livet består av en serie händelser som både ger glädje, frustration, sorg och annat behöver vi lära våra barn hur vi hanterar dessa.

Ett barn behöver tidigt lära sig hur man hanterar motgångar. Genom att visa att det kommer motgångar och hur vi tar oss an dem banar vi väg för att våra barn också kan hantera problem som dyker upp. Självklart behöver vi göra detta på ett ansvarsfullt sätt så att barnet inte känner att det har till uppgift att lösa våra problem. Det är ovant, eftersom det för många av oss inte var så vi själva lärde oss. Vi fick lära oss den hårda vägen.

Du som förälder behöver avsätta tid till dina barn. Självklart tänker du, men hur hinner man med allt som ska avsättas tid för? Här är det hjälpsamt att tänka på regelbundenhet och att vara närvarande när du är med ditt barn.

Tänk minst tio fokuserade minuter per dag och barn. Det klarar du!

För yngre barn kan det till exempel vara en regelbunden läggrutin, där ni börjar i tid för att barnets tankar ska kunna hinna luftas innan det är dags att släcka lampan. Man kan också ha som rutin att läsa någon bok som tangerar olika ämnen som är aktuella för att lättare väcka de tankarna hos barnet. Med ett tonårsbarn kan det handla om egentid när man skjutsar till en aktivitet, eller en rutin som en liten kvällspromenad. En tid där det bara är du och barnet och där det finns möjlighet att lufta sina tankar. Det är inte alltid de kommer upp, men det kan upplevas att det finns möjlighet för det.

Det är också hjälpsamt att du gör dig nyfiken på ditt barns liv och vad som intresserar barnet. Du kan till exempel visa intresse för hur olika sociala medier som du själv inte använder fungerar eller lära dig ett onlinespel som barnet spelar. Oavsett vad du gör måste du lägga undan mobilen under dessa fokusminutrar och låta bli att svara på andra samtal. Tänk minst tio fokuserade minuter per dag och barn. Det klarar du!

Sova, äta, röra på sig

En annan viktig sak är att lära känna sig själv och sina egna sårbarhetsfaktorer. Det gäller förstås både barn och vuxna. För de flesta är det liknande saker man behöver vara uppmärksam på, men det kan variera vilka faktorer som är viktigast. Grunden är att vi behöver sova tillräckligt mycket, äta regelbundet, röra på oss tillräckligt mycket och ha sociala relationer. Det låter kanske enkelt, och det är ändå så vanligt att man tummar på dessa enkla regler i tid och otid. Se det som att man bygger upp sin kropp och sin mentala styrka att klara påfrestningar som ju hela tiden kommer.

Plötsligt kanske man inte kunde få sina åtta timmars sömn eller så ansamlas proven så att stressnivån ökar kraftigt. Till detta kommer kanske en konflikt med en vän, och då finns inga marginaler kvar längre och allt känns plötsligt hopplöst.

Är man medveten om hur man tar hand om sig själv är det lättare att se mönster i form av yttre faktorer i stället för att lägga skulden på sig själv. Vanliga tankar är: ”Jag är totalt misslyckad”, ”Jag fixar ju ingenting”, ”Alla andra tycker att jag är jobbig”, ”Det vore bättre om jag bara försvann”.

Ta varje tillfälle som du kan att diskutera psykisk sjukdom, död och självmord. Det är inget som kommer att leda till självmord.

Man behöver också lära sig olika strategier för att lösa problemen. Det kan vara hur man lär sig att säga nej, hur man lär sig att kompromissa, hur man vidgar vyerna till andras perspektiv, hur man lär sig att planera sina studier och prioritera uppgifter. Det är där vi vuxna kan vara förebilder genom att dela med oss av olika situationer.

Det handlar också om att lära sig att förhålla sig till den bild av andra som man får i sociala medier. Att jämföra sig själv och sin egen ”lycka” med den ansamling av lyckade ögonblick man skrollar sig igenom kan vara helt förödande för en person som fortfarande söker efter ”vem jag är”.

Ta varje tillfälle som du kan att diskutera psykisk sjukdom, död och självmord. Det är inget som kommer att leda till självmord. Tvärtom. Jag lovar! Om du hör om någon som tagit sitt liv så prata om det. Hur tänker barnet kring detta? Hur tänker du kring detta? Hur skulle du reagera om någon som du känner skulle ta sitt liv, och Gud förbjude, om ditt eget barn skulle göra det?! Förklara att vad som än skulle hända och vad barnet än skulle ha gjort så är det mycket bättre än att det skulle ta sitt liv. Föräldrar till barn som tar sitt liv går igenom en fruktansvärt svår livskris som tar många år att komma upp ifrån, och de blir aldrig riktigt sig själva igen.

Ta också varje tillfälle till att berätta hur mycket du uppskattar ditt barn för den person hen är. Att du är så glad att hen finns! Oavsett vad hen väljer att göra i livet så kommer du alltid att älska ditt barn.

Vad gör man om barnet mår dåligt?

Om du märker att ditt barn har förändrats eller att det uttrycker att det mår dåligt ska du vara ärlig med vad du noterar. Var noga med att inte konfrontera eller skuldbelägga. ”Jag har märkt att du inte vill vara med resten av familjen lika mycket. Jag saknar dig. Hur mår du?”, ”Det verkar som att du har fått sämre matlust. Är det något speciellt som har hänt? Finns det något jag kan göra?”.

Försök att skapa situationer där du upplevs ha oändligt med tid så att det finns möjlighet att prata. Gör aktiviteter tillsammans eller res bort ett dygn eller två bara ni. Försök att hitta tillbaka till en dialog där du inkluderas på samma sida om problemet, vad det än må vara.

Det är mycket sällan som det känns som att man faktiskt vill dö, utan det handlar om att man inte orkar eller vet hur man ska kunna leva.

Det går alltid att lösa problem på många olika sätt, men när man är mitt uppe i det är det lätt att känna att det inte går, att det är hopplöst. Och om man upplever det som att det finns ett problem (oavsett om det är ett globalt problem eller ett högst personligt) som inte går att lösa så blir det som en psykologisk återvändsgränd, och det kan leda till att man tar sitt liv.

Det är mycket sällan som det känns som att man faktiskt vill dö, utan det handlar om att man inte orkar eller vet hur man ska kunna leva. Att smärtan och hopplösheten just nu är så stor att det inte upplevs som att det finns någon annan väg. Man upplever alltså inte att det finns något val, men man väljer det inte egentligen. Hjärnan är liksom kidnappad av negativa tankar och hopplöshet, just då. Det tillståndet är dock inte konstant, utan något man antingen hamnar i en gång och sedan kommer ur det eller så kommer det och går under en längre period.

Hur självmordsbenägen man är – är alltså högst tillfälligt.

Om ditt barn uttrycker att hon eller han inte vill leva behöver du:

• Stå på samma sida om problemet (om det finns ett konkret sådant) oavsett om du själv tycker att det är något att bry sig om eller inte. Försök att sätta dig in i ditt barns situation och lyssna. Ställ frågor och lyssna ännu mer. Ställ frågan direkt om det känns så hopplöst att hen funderat på att avsluta sitt liv. Om det känns så just nu. Bekräfta att du förstår att det är jobbigt. Att du förstår att det måste kännas hopplöst. Att du förstår att det gör ont. Frestas inte att lägga till ett ”men” här där du då kommer att förringa upplevelsen. Tacka också för att hen berättar för dig. Att du ser det som ett stort förtroende.
• Förklara att så här ska man inte behöva må. Du behöver agera ställföreträdande hopp och aldrig sluta göra det. Att det går att få hjälp. Att vi ska hjälpas åt att se till att hen får hjälp. Här kommer ditt barn antagligen att streta emot. Ingen vill känna sig hjälplös eller ”sjuk i huvudet” som många säger. I tillståndets natur ingår att man inte tror sig kunna bli förstådd och att ingen och inget kommer att kunna hjälpa. Här behöver du vara empatiskt auktoritär. Med det menar jag att du måste vara kärleksfull och bekräftande samtidigt som du ska vara den ledstång i mörkret som man faktiskt behöver. Tydlig och leda varsamt men bestämt. En suicidal person famlar i mörkret och kan inte se klart. Du kan inte förvänta dig att en person i det tillståndet ska kunna fatta kloka beslut. En självmordsnära person behöver få hjälp. Är det någon gång man behöver professionell hjälp så är det då. Hellre att personen blir arg på dig än att den tar sitt liv.
• Ta kontakt med BUP-akuten eller psykakuten för råd. Är det akut är det 112 som gäller. Chansa aldrig. Är det mindre akut kan du ta kontakt med föreningen MIND som både har en chatt och telefonnummer där man kan få råd som anhörig och som självmordsnära. Det finns även andra hjälplinjer. Skolan har psykolog eller kurator som kan hjälpa. Ungdomsmottagningar likaså samt vårdcentraler. Privata terapeuter kan också vara ett alternativ. Ibland kan det krävas ihärdighet och tålamod för att komma till rätt hjälp. Ge inte upp!
• Här finns också råd och tips (Karolinska institutet)

Sammanfattning:

• Var empatiskt auktoritär. Bekräfta personens upplevelse av hopplöshet och livsleda och var samtidigt mycket tydlig med att självmord inte är ett alternativ. Att ni står på samma sida och att du ska hjälpa till hjälp. Upprepa detta gång på gång.
• Inge hopp! ”Det kommer att bli bättre! Jag lovar. Fast du inte tror mig just nu.”
• Kontrollera säkerheten. Finns det tabletter, vapen eller rep som skulle kunna användas till självmord? Ta bort sådant. Sov bredvid om det behövs.
• Hjälp personen till hjälp. Följ med vid första besöket och ge din bild. Den som mår dåligt kan förminska sitt dåliga mående för att hen skäms.
• Ta hand om dig själv. Som förälder till ett barn som mår dåligt behöver man även eget stöd. Det är en livskris även för dig, och du behöver sannolikt vägledning i hur du ska agera och hur du ska orka om detta drar ut på tiden.

Lästips:

Jag vill inte leva av Ludmilla Rosengren. Riktar sig till ungdomar med suicidala tankar. Även de som inte har aktuella suicidala tankar eller har en anhörig som mår dåligt kan få hjälp i hur man samtalar om detta ämne.

Livet är nu av Ludmilla Rosengren. Riktar sig till barn från 11 år och vuxna för att ge livskunskap och verktyg att hantera livets svårigheter redan innan de kommer.

Handbok för livskämpar – till dig som inte vet om du orkar leva av Filippa Gagnér Jenneteg, Susanne Tell, Jan Beskow. Riktar sig till dig som känner hopplöshet och livsleda.

Heller arg än död av Marie Nilljung. Till dig som vill lära dig om hur du ska kunna vara medmänniska till någon som mår dåligt.