- Efter attacken mot Kapitolium associerade Susanne Birgersson och Lena Andersson en allmän normupplösning till frågan om könskategorier och pronomen.
- I SvD den 9/1 lyfter Lena Andersson upplysningsidealen och ser en flykt från förnuftet som bakomliggande orsak.
- Upplysningsidealen har dock historiskt hängt samman med just kategoriupplösning – efter franska revolutionen kan kategorier som adel och monark knappast förstås som av naturen givna. En liknande utveckling kring könsidentitet är inte omöjlig.
- Idag använder många länder jämlikhetsdata där frivillighet, anonymitet, och självidentifikation utgör grunden. I Sverige saknas den här typen av data, trots påpud från FN och EU.
- Vi bör realisera det som kan ses som upplysningens verkliga ideal genom att följa Kants uppmaning: om vi bara ger människor friheten så är upplysningen så gott som oundviklig. Detta gäller också frågan om könsidentitet.
Men med tanke på Anderssons uttalade fokus på rationalitet är det slående att hon själv inte redovisar vilka tankeled som ska ta oss från det ena fenomenet till det andra. Hon visar inte hur sakerna faktiskt hänger ihop, hon belägger inte kopplingen rent empiriskt. Hon pratar om deduktion men visar inte hur hennes egen tes skulle kunna prövas. I stället blir poststrukturalismen ett slags metanarrativ som antas kunna förklara allt.
En välvillig tolkning av Anderssons text är att hennes oro rör flykten från förnuftet. Hon ser både Trump och ”frågan om könets ontologiska status” som uttryck för denna flykt. Det Andersson framhåller är de klassiska upplysningsidealen. Men hon glömmer att upplysningen inte bara innebar förnuftets genombrott, utan också en revolution som förändrade vilka människor som hade tillgång till detta förnuft.
Upplysningens nya identiteter
Flykten ”till” förnuftet innebar nämligen att tidigare makthierarkier föll. Franska revolutionen byggde på upplysningens idéer och utifrån dessa krävde folket frihet och jämlikhet. Man accepterade inte längre kategorier som ”adel” eller ”monark” som av naturen eller Gud givna. På så vis kom upplysningen med ett slags kategoriomvandling och nya identiteter; i mångt och mycket var franska revolutionen bourgeoisiens revolution och födelse.
Efter detta har fler kategorier genomgått en liknande omvandling. Arbetare och kvinnor, till exempel, räknas idag som fullvärdiga medborgare. Lena Andersson säger sig vilja se en återgång till upplysningsidealen – men önskar sig samtidigt ett slut på ruckandet av ”objektiva” kategorier och sanningar. Det ter sig nästan som om det Andersson vill ha är upplysningen minus den omvandling av identiteter som följde i dess spår.
Varje individ anger själv om denne anser sig vara ”black”, ”hispanic” och så vidare. Jämlikhetsdata som saknas i Sverige, trots påbud från både FN och EU.
När Joe Biden nu har svurits in som USA:s 46:e president innebär det också att Kamala Harris som första kvinna, första afroamerikan och första sydasiatiska amerikan, tillträder posten som vicepresident. Det är möjligt eftersom de köns- och rasmässiga kategorier som historiskt uteslöt vissa grupper från demokratin inte längre betraktas som objektiva sanningar.
Den omvandling som har skett har handlat om både ontologisk och politisk status – i praktiken hänger aspekterna ofta ihop. I länder som USA, Storbritannien och Kanada används idag jämlikhetsdata för att motverka olika former av diskriminering. Basen är frivillig, anonym och självidentifierad kategorisering. Varje individ anger själv om denne anser sig vara ”black”, ”hispanic” och så vidare. Den här typen av jämlikhetsdata saknas i Sverige, trots påbud från både FN och EU.
Kampen för upplysningens jämlikhetsideal
För varför skulle inte kategorin ”kön” skulle kunna genomgå en liknande omförhandling som ”adel” och ”monark” en gång gjorde? Att pronomen diskuteras, och att betydelsen av kön omförhandlas, kan ses som en fortsättning på den demokratisering och liberala frihetssträvan som upplysningen inspirerade till. Som Elsa Kugelberg förtjänstfullt har uppmärksammat (DN 15/7) kan identitetspolitik mer generellt förstås som kampen för att upplysningens ideal om jämlikhet och frihet ska få genomslag i praktiken. Individens frihet och rätt till autonomi och självbestämmande väger tungt även när det gäller frågan om könsidentitet. På samma sätt som vi idag tar kategorin ”kön” för given, var ”adel” en självklar, naturlig, kategori före 1700-talets revolution.
Vad är Anderssons svar på Mills klassiska fråga om ”det någonsin funnits ett dominansförhållande som inte föreföll naturligt för den som hade makten?”
Andersson betonar att kön refererar till någonting utanför sig själv, till materia, kropp och biologi. Det är en ytlig observation, för i själva verket betecknar kön mycket mer än kromosomer, könshormoner och könsorgan (dessa tre följer dessutom inte alltid en rät linje som enhetligt delar sig i två kategorier). Som Andersson själv påpekar fungerar pronomen som ”en länk mellan personen och dennes inplacering i det allmänna, i strukturen.” Denna struktur är sammanflätad med en rad kulturella förväntningar och begränsningar. Varför ska vi acceptera denna struktur som av naturen given? Andersson verkar förorda en ordning där man föds in i den roll man ska ha resten av livet, på samma sätt som monarken gjorde – argument för detta vore önskvärt.
Idén om könens natur
Liberala tänkare som John Stuart Mill betraktar snarare idén om könens natur som en ”synnerligen artificiell företeelse”. Vad är Anderssons svar på Mills klassiska fråga om ”det någonsin funnits ett dominansförhållande som inte föreföll naturligt för den som hade makten?” I sin förnuftssträvan glömmer Andersson att det historiskt sett varit långt ifrån självklart vilka som ska räknas in bland de förnuftiga.
Att jag själv är bäst lämpad att avgöra min egen könsidentitet innebär inte att det saknas en objektiv sanning.
Genom historien har varje given ordning uppfattats som fullkomligt naturlig – ända tills den inte var det längre. Den som vill försvara nuvarande kategorier måste därför göra mer än att hänvisa till status quo. I Vad är upplysning? skriver Immanuel Kant: ”Att lejonparten av mänskligheten (däribland hela det täcka könet) inte bara anser att steget till myndighet är besvärligt utan dessutom mycket farligt, sörjer de förmyndare för, vilka gunstigast påtagit sig uppsikten över den.”
Könets ontologiska status
Lena Andersson verkar se en liknande ”fara” när transpersoner gör bruk av sitt eget förstånd. Om franska revolutionen handlade om adelns status så bestrids nu könets ontologiska status. Hon oroar sig över resultatet av att var och en får definiera sanningen enbart baserat på ”känsla”. Men att jag själv är bäst lämpad att avgöra min egen könsidentitet innebär inte att det saknas en sanning – utan att det bara är jag själv som har tillgång till den.
Könsöverskridare var knappast dominerande bland Trumps beväpnade anhängare. Men ändå: ”nånstans finns ett samband”?
Upplysningens motto ”Sapere aude” bär på uppmaningen att ha mod att göra bruk av sitt eget förstånd – inte vara slav under någon annans. Kant ser ”satser och formler, dessa mekaniska verktyg för ett förnuftigt bruk” som bojor att bryta sig ur. Traditionella idéer om kön är just sådana satser eller formler. Ett bättre sätt att hedra upplysningsidealen än Anderssons är att följa Kant: om vi bara ger människor friheten så är upplysningen så gott som oundviklig.
För hur var det egentligen med länken mellan könets ”ontologiska status” och Trump-anhängarnas attack på Kapitolium? Birgersson och Andersson kan knappast mena att människor som läser poststrukturalistisk teori och ifrågasätter könskategorier därigenom inspireras till att med våld utmana demokratin – könsöverskridare var knappast dominerande bland Trumps beväpnade anhängare. Men ändå: ”nånstans finns ett samband”? Även om de själva är oförmögna att beskriva det. För att låna Esaias Tegnérs ord: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.